"Slappna av så ska du se att det händer"

Har läst om en amerikansk studie (har ej källa) där kvinnor som försökte få barn fick besvara enkäter och därefter delas in i två grupper. En med kvinnor som var stressade över att försöka bli gravida. En med kvinnor som inte var stressade. Kvinnorna följdes och det blev INGEN skillnad i statistiken gällande graviditet i de båda grupperna. "slappna av" är en jävla (ursäkta) myt som ältas av mindre kunniga. Har aldrig stött på en läkare som tagit upp det. Är nu gravid efter 5 år med hjälp av donerade spermier i Danmark. Undra hur mycket min avslappning påverkade min mans usla spermier? :)

Förlåt att jag inte svarat er på ett par dagar när ni har varit så gulliga och peppande 

Fick mens och var mitt vanliga vrak. Nu är jag på fötter igen och ska försöka fundera på om jag antingen ska ta en paus eller försöka igen nästa månad. Ska ringa gyn på fredag också. Vi har inte gjort en ordentlig utredning utan påbörjade bara att kolla vad som var fel. När dom hittade att mina hormonvärden var låga så trodde dom att Levaxin skulle fixa allt och att det inte var någon idé att fortsätta leta fel. Inser nu att vi säkerligen har fler problem så måste börja en utredning. Min sambo har varit lite emot idén hela tiden för att han har tänkt att det kommer komma naturligt och att det inte är något fel, men han har ändrat sig nu. 

Bläää vad jobbigt det är  

Jaa, hur orkar man? För egen del är viljan att få barn så oändligt mycket större än tanken att leva utan barn. Har visserligen känt många gånger att jag inte orkar mer.. det är psykiskt tungt att gå igenom livet som barnlös när man inget hellre önskar än att få ett efterlängtat barn, men något inom mig gör att jag kämpar vidare månad efter månad.

Vi har försökt i 7 år och det är först detta år som vi startat IVF-behandlingar. En blandning av hopp om att till slut lyckas på egen hand och min rädsla för gynekologer gjorde att det dröjde över 5 år innan vi sökte hjälp. Om jag bara får ge dig ett råd så är det följande: vänta inte, gör en fertilitetsutredning så snart som möjligt.

Hade jag kunnat börja om från början hade jag absolut gjort utredning efter 1 år vilket alla är berättigade till. Det hade sparat mängder av tårar och sömnlösa nätter till följd av ändlösa funderingar som jag ändå inte blev klokare av. Och allt tar mycket längre tid än man tror, kasta inte bort värdefull tid i onödan.

Önskar er stort lycka till och hoppas att er dröm går i uppfyllelse snart. Ge inte upp!

Stress kan orsaka mycket elände, hjärtinfarkt, utbrändhet, stroke, trafikolyckor, m.m.

Men definitivt kan det INTE påverka spermiernas snabbhet eller äggens kvalitet. Jag har också hört detta och anser att den som säger så antingen är helt begåvningshandikappad eller bara pratar i nattmössan. Jag har själv inte fertilitetsproblem men till och med för en icke insatt och utan medicinsk utbildning så framstår det rätt självklart att det är medicinska faktorer som ligger bakom dessa problem.

Jag har blivit gravid tre gånger i mitt liv och vid 2 av dessa tillfällena har jag upplevt mycket stor stress/ångest pga arbetslöshet vid det tillfället samt en stoooor jätte-flytt över halva landet när jag blev gravid andra gången. Har aldrig varit så stressad i hela mitt liv som när jag flyttade den gången. Samma kväll blev jag gravid. Spermierna kände mog inte av min stress ha ha ha.

Ville bara skriva av mig lite... FORTFARANDE ingen bebis på g och vi står nu i IVF-kö. Men tror ni tipsen på att slappna av har minskat? NEJ DÅ! Nästan ökat skulle jag vilja påstå. Nu har vi även ställt oss i adoptionskö och får konstant höra att "ja men nu när ni ställt er i kö och inte är lika stressade, NU kommer det hända" eller alla historier om par som adopterat och sedan fått "ett riktigt barn", usch jag vill verkligen spy på alla runt omkring mig. Det spelar ingen som helst roll hur många gånger jag motsäger mig deras tips och hävdar att det är helt ogrundat och om vi bestämmer oss för att adoptera så är det vårat "riktiga" barn. 

Ska det verkligen behöva vara så här tills vi får ett barn? Sker det om 5 år lovar jag att samma människor kommer komma med kommentarer som "vad var det jag sa, det lyckades bara ni slappnade av". Då får den personen en fet käftsmäll. 

Sådär slutade mina vänner att säga när jag berättade hur problematiken ser ut - att jag inte får ägglossning av hormonella skäl. Sådant kan man varken önska eller slappna av till rätta... 

Hej!
Jag ville bara säga att jag förstår hur jobbigt det är, och jag har också blivit helt vansinning på alla amatörteorier om  att en avslappnad och harmonisk tillvaro skulle hjälpa fertiliteten. Jag brukar säga att
"Kul att du har en medicinsk teori, men ALL medicinsk forskning att min mentala inställning inte spelar någon roll. För det andra: Hur avslappnad tror du jag blir när du säger att jag måste slappna av, annars blir jag inte gravid? Det är precis som att säga: tänk på en färg, men inte rött!"

Ibland varierar jag med "Har du tänkt på alla miljoner kvinnor i krig och fattigdom och som lever i miserabla förhållanden i flyktingläger och som blir gravida hela tiden? Hur avslappnade tror du de är?"

Själv har jag gjort 5 misslyckade IVF-försök under 2,5 år, och men blev faktiskt gravid i somras efter en ägglossningsstimulering (sprutor med Puregon). Nu är jag i 7e månaden :).

Lycka till!   

Åh, jag kan inte ens minnas hur många gånger vi fick höra det under de 4 åren som vi försökte.
Varje gång blev jag lika irriterad, speciellt när det kom från vänner som blev gravida bara de tänkte på en penis. Haha.

Det värsta är att vi sedan tog ett år "time out" efter 4 år av divere hormonbehandlingar innan vi skule göra IVF. Jag var helt slutkörd och behövde samla mig.  Gå ner lite i vikt och bara ha lite tid för oss själv. Och va fan händer? Jag blir gravid såklart. Men jag vägrar att säga att det var för att jag började slappna och inte tänkte på det. Klart som fan att mina äggstockar började fungera normalt igen bara för att jag "slappnade av".
Nej, då tror jag snarare det var för alla år av hormonbehandlingar som fortfarande satt i..

Anonym(uppgiven): jag och mannen har det precis som du beskriver och innan vi adopterade kommer jag ihåg hur frustrerande det var. Ville bara säga att jag förstår den frustration det innebär att inte få något besked alls...

Jag har iaf ställt en egen diagnos på mig och det är att mitt immunförsvar är för starkt och dödar allt som "stör". Dock inget som är bevisat, och nu är jag mest glad om det är sant, det är ju rätt bra att aldrig bli sjuk liksom! :)

Också jävligt störande att sambons syster går och blir oplanerat gravid. Känns ju jättekul :S En annan har planerat och tänkte på ekonomin osv inför att bli förälder. Hans syster har nästan ingen inkomst, hennes kille har inget jobb eller utbildning. VET att det är ovidkommande i det stora hela men jag blev bara så deppig av att höra om hennes graviditet. 
Känns bara tröstlöst :S