• Anonym (orolig)

    Krav på barnen?

    Jag har 2 pojkar på 4 år varannan vecka sedan ett halvår tillbaka. Pappan är en väldigt stark person och har inga regler i livet förutom sina egna som han lever efter när det passar. Det går inte på ett enkelt sätt beskriva hur han är utan att jag låter hysterisk eller paranoid.

    Problemen är många men ett av de större är att jag misstänker att han lägger munkavel på barnen. De skruvar på sig om jag frågar hur deras vecka varit, vad som varit roligast eller jobbigast. Jag kastar inte frågorna över dem utan en fråga då och då medan vi gör annat och släpper det om det verkar jobbigt för dem. De har också sagt vid ett par tillfällen att pappa sagt det är deras hemlighet, inte berätta för mamma. Vanliga, enkla saker ofta som t ex vad de ätit. 

    Det känns oerhört jobbigt att de ska behöva tänka efter om eller hur de ska svara mig. Likaså ventilerar han problem (som han tycker jag är upphovsman till) till barnen. De kommer och frågar mig varför jag gör/har gjort si eller så.

    Han säger också till dem att det är han som "tillverkat" dem. Barnen kommer från donatorägg och min tanke är att berätta det för dem så småningom. Det vet inte pappan eftersom han inte ville det från början och tror nog inte att jag heller vill. Därför hotar han emellanåt att berätta för dem om jag nu skulle göra något han inte tycker om.

    Hur tacklar jag barnens frågor till mig och mina till dem? Vad kan jag göra för att underlätta för dem?

     

  • Svar på tråden Krav på barnen?
  • barnpsykologen margit

    Hej!
    Det är väldigt svårt att påverka vad som sker när barn är hemma hos den separerade föräldern.
    Och trots allt man tycker sig kunna läsa ut av barnens uttalanden, så vet man ändå inte riktigt.
    Det man kan påverka är ju sin egen fantasi och sina egna farhågor.
    Jag tror att det bästa du kan göra är att försöka låta bli att fundera över vad som händer hos pappa. Lägg i stället all kraft på att skapa en så bra och uppriktig relation med dina killar när de är hos dig. Håll inte på och luska och undersök. En två-åring har väldigt svårt att återge en objektiv verklighet, men de är duktiga på att säga saker som de förväntas säga.
    Om du ska fråga dina pojkar något och knyta an till den föregående veckan så försök att vara så konkret som det bara går." Har du ätit pannkaka idag hos pappa eller ska vi ta det till middag? "
    Att fråga hur de haft det är alldeles för diffust för så här små killar. Vänta i stället så kanske de berättar något spontant. Det är oftast mycket bättre.
    Så satsa på ditt liv med pojkarna och gör det bästa av det.
    Med vänlig hälsning.
    Margit Ekenbark 

  • Anonym (orolig)

    Om svaret baseras på att du tror barnen är 2 år förstår jag svaret. Barnen är 4+ och inte 2 år...!. Jag vill inte luska men inte heller missa halva deras liv. Jag har inget intresse av vad deras pappa gör, jag vill bara kunna prata om tiden vi inte varit tillsammans på ett naturligt och avslappnat sätt. Om barnen tycker det är jobbigt att berätta om något från föregående veckan hos pappan tycker jag det känns fel. De är väldigt kapabla och verbala nog att berätta långa historier i normala fall.

  • barnpsykologen margit

    Hej igen!
    Ursäkta, jag läste fel på barnens ålder, vilket förstås innebär att barnen har god förmåga att berätta och återge saker.
    Din önskan om att de ska berätta på ett lättsamt och naturligt sätt tror jag lättast kommer om du förmår hålla dig själv avspänd i dina samtal med dem. Så här små barn brukar prata ganska impulsivt och har svårt att hålla sig till förbud och regler vad det gäller vad de får säga och inte. Så försök att vänta in dem så kommer det vanliga berättandet tillbaka.
    MVH
    Margit Ekenbark 

Svar på tråden Krav på barnen?