Vill ni inte ha modiga barn?

Nu är inte min dotter så pass gammal än. Men låter henne prova på, och skrämmer aldrig upp henne när hon ramlar. Kollar av läget innan jag skriker till och rusar dit. Som när hon lärde sig att gå. Hon ramlade titt som tätt, men jag sa bara "upp igen". Och aldrig att hon blev rädd eller ledsen.
Sedan ser man föräldrar som låter helt uppskrämda och givetvis så blir barnen också rädda då...

Är själv en fegis, så försöker verkligen vara tvärtom emot dottern. Inte så att hon får jonglera med knivar eller dyl. Men hon får testa sig fram sålänge jag inte bedömmer att det är farligt för henne. Dock lär hon inte av sina "misstag". Och ser jag att hon springer i soffan så sätter jag givetvis henne ner igen. För tillslut ramlar hon ner, och det gör ont. 
Dock skulle hon säkerligen springa där direkt igen utan att koppla ihop det med det tidigare fallet.     

Nej, jag vill hellre ha fega barn vad sånt angår, faktiskt. Har själv varit en som alltid var rädd att skada mig, och jag har också sällan råkat illa ut. Däremot finns det ju andra sätt att vara modig. Om mitt barn inte vill klättra högt eller åka nån farlig karusell kommer jag inte att uppmuntra honom.

Jag vill att mina barn ska vara lagom modiga. Annars kanske det slutar med att de dör på Mount Everest eller blir fängslade i Ogaden.

Jag har ett barn som är väldigt fysiskt. Hon använder sin kropp väldigt mycket och litar på den. Hon slår sig ofta men ger sig aldrig. Klättrar, hoppar och far...
Min äldsta dotter är mer lugn, gillar inte höjder och tar lite tid på sig innan hon verkligen hoppar ( från 5 an på badhuset tex)
Däremot är hon en jäkel på hästryggen och hoppar upp på hästen trots många fall. Hon ställer upp för den som är utanför och kan utan att tveka fräsa ifrån till killarna i sexan.( hon går i tvåan)
Jag kan inte kalla någon av den feg lr modig. Dom har bara olika personligheter.
Modig är man när man vågar utmana sig, trotsa rädslan. Och vad man är rädd för varierar väldigt från person till person.
Så jag förstår inte ts frågeställning.

Jag har, liksom TS, en dotter som är rätt fysisk av sig. Duktig på att klättra fast hon bara är drygt 2 år. Jag ser det dock inte som en fråga om mod, utan att hon ska fortsätta att utveckla sin grovmotorik och få en bra kroppskontroll. Förhoppningsvis gör hennes balans och styrka att det blir roligt och relativt lätt att lära sig andra saker framöver, åka skidor till exempel. Jag hoppas också att uppmuntran om att ta för sig ska gälla på många områden, om man är säker på sig själv och sin förmåga att klara nya utmaningar inom något område kanske det är lättare att få med sig den känslan även inom andra prövningar som kan komma. Särskilt viktigt för tjejer, har även bonustonåringar, och tillvaron för tjejer är på många sätt stenhård idag.

Att sätta likhetstecken mellan fysiskt duktiga barn och skräniga oförsiktiga barn tycker jag är riktigt dumt. Man kan vara duktig på att klättra utan att skräna under tiden man gör det...  

Jag menade inte att fysiska barn är så men ville göra en poäng om att det är lika meningsfullt att säga så som att säga att försiktigare barn är "fega" och mjäkiga. Finns ju för och nackdelar med alla läggningar och personlighetsdrag tycker jag.

Jag vill poängtera att jag inte klagar på barnen, självklart har alla barn olika personligheter och det finns helt klart anledningar att stoppa barn ibland (eller ganska ofta). De jag reagerar på är föräldrar som hindrar sina barn i lekar som inte alls är farliga. Och det tycker jag är jättevanligt. Man säger till ett barn som uppenbarligen är väldigt försiktigt att vara ännu försiktigare, man stoppar ett barn som är fysiskt framåt från att hoppa eller klättra någonstans där det inte är några som helst problem för barn i den storleken att hoppa eller klättra. Om man har ett barn med dålig balans så uppmuntras det att stanna på marken istället för att gå balansgång och öva sin balans. (Jag har en vän som har ett barn med dålig balans som har låtit barnet börja på gymnastik och ständigt uppmuntrar det till klätterlekar för att öva balansen. Det är något som hon har blivit tillsagd av läkare att göra men hon känns som ett undantag.) Jag är inte heller ute efter att alla barn ska kasta sig in i saker som kaminazepiloter. Mest bara förundrad över hur mycket man hindrar barn i den fysiska utvecklingen utan att alls tänka på det.

Det ligger mycket värderingar i ord som "feg" kontra "modig", tycker inte att det är vidare produktivt att kalla barn för varken det ena eller andra. 

Min inställning är att mitt barn får göra det hon vill (nåja), bara hon inte riskerar att dö på kuppen. Vad gäller klätterställningar och annat, så får hon klättra så mycket och högt hon kan ta sig på egen hand.

Även om hon vid fyra års ålder vill klättra och hoppa från 1,5 meters höjd, hade jag aldrig kallat henne modig, likväl att jag aldrig skulle tala om henne som feg om hon inte ville (oavsett orsak till ovilja). Det är väl hemskt onödigt att göra sådana omdömen om småbarn som utforskar och testar gränser, kan jag tycka.