Hur vanligt är det att socialen tar barn utan skäl?

Kan barnen tas ifrån sina föräldrar om de lever trångt och de är en inkomst ?Barnen sover t om på madrass medans föräldrana sover på sängen?Barne är mellan 17 till 7år.

Jag är långt ifrån någon expert i ämnet men kom genom mitt förra jobb i kontakt med en hel del mer eller mindre dysfunktionella familjer.

Det som överraskade mig var att barnen inte omhändertogs trots att det fanns en etablerad kontakt med soc och att föräldrarna (oftast en-föräldershushåll) inte klarade av att ta hand om sig själv.

Boendestödjare och liknande kan självfallet hjälpa i hög grad men likväl, jag blev ibland mörkrädd över hur pass vanligt det tycks vara att barn växer upp med föräldrar som inte mäktar med att ta hand om dem.

Händer väldigt ofta, dom bryr sej inte om lagen, ser fel hos alla föräldrar, dom tror dom är experter på hur man ska ta hand om barn, för att dom tror den utbildning dom har gör dom till experter hur man ska ta hand om barn, dom tror även att dom kan bedöma om man är psykisk sjuk, utan att blanda in vuxenpsyk inom sjukvården, dom tror dom har laglig rätt att utge sej vara läkare med mera genom den utbildning dom har, dom tror även dom kan omyndigförklara föräldrar dom tar barn ifrån för att sen bevaka dom som hökar, och göra so föräldrar mår ännu sämre, dom stämplar föräldrar livet ut för att vara psyskisk sjuka. Spelar ingen roll om d et är familj som håller på med droger, dricker, är krimenella med mera. Socialen ser alla som okunniga att ta hand om barn, dom tror att bara dom själva är experter på det, på grund av sin utbildning.

Eftersom de finns så få familjehem och det är svårt att få hem med hög kvalitet, så funderar jag på om det inte , i vissa fall, skulle vara bättre med ett intensivt föräldrastöd i hemmet? Det kostar förstås men familjehem är inte billigt heller.

Jag tror vi måste tänka mer på Anknytningen, utan anknytning klarar sig inte barnen.

Vi ser ju också att de placerade barnen ofta mår dåligt och inte klarar skolan.

Sen skall ju då barnets föräldrar klara att ta emot stödet, det kanske blir svårt, då det kräver insikt.

Det är inte ens vanligt att barn omhändertas trots att det finns alla möjliga allvarliga skäl till varför det skulle behöva göras.

Hej! Jobbar själv inom socialtjänst med just utredning av barn och unga. Jag kan såklart enbart tala för mig själv och mina upplevelser från min arbetsplats.

Jag skulle säga att det är så naturligtvis att misstag begås då vi är människor som jobbar med andra människor och mänskliga problem och beteenden, dock har jag med handen på hjärtat aldrig sett ett uns av illvilja bland mina kollegor som fått mig att tro att någon placerar ett barn "bara för att". Vi jobbar mycket mer nätverket och med att få familjens egna nätverk att kliva in. T.ex. kanske barnen kan bo hos mammas eller pappas kusin/farbror/föräldrar ett tag. Det är sällan vi går in med en ansökan om LVU och när vi väl gör det så finns det mycket oro för barnet och dividerande bakom som gör att man landar i det beslutet. Belslutet ska sedan prövas i förvaltningsrätten och då måste socialförvaltningen ha underlag som är tillräckligt. Det är ingen enkel procedur som görs huxflux, inte med glädje heller.

Personligen tror jag att en rädsla för soc bottnar i ärenden där man utan föräldrarnas vetskap tagit barnen på polisförhör och/eller en direkt placering. De gångerna är det för att man fått in oro för barnet som inte kan vänta, det behöver ses över direkt och utan att föräldrarna kan prata med (krasst manipulera) barnet innan. Det händer naturligtvis att det visar sig att oron inte varit befogad men vad hade varit alternativet? Om vi t.ex. får veta att ett barn utsätts för sexuella övergrepp så måste vi skydda först - utreda sen. Såklart är det en hemsk upplevelse för hela familjen om det inte förekommit några övergrepp, men de gånger de faktiskt gjort det så får man vara glad att man sett till barnets skydd först. Även här försöker vi jobba så mycket med familjens eget nätverk som det går och om vi känner oro efter ett barnförhör om barnet t.ex. berättar att mamma slagit så försöker vi se om det finns en farmor eller farfar t.ex. som barnet kan vara hos närmsta tiden tills vi får reda på mer om situationen.

Det jag vet med all säkerhet är att vårt ingripande är ett nödvändigt ont och ett övertramp i familjernas liv. Det är sårande och kränkande för många föräldrar och många hävdar att vi gör fel. Om det sedan handlar om att man inte har insikt eller om att socialtjänsten faktiskt gjort fel i vissa fall kan jag inte uttala mig om, men det är klart att det finns mycket frustration och förtvivlan bakom. Vi vill inte ta barn från deras familjer men ibland måste vi.

Esther