Vem ska lägga bebisen? Skriker när sambon lägger henne.

Är det du som är föräldraledig? Hur mycket träffar hon sin pappa? Kanske hon känner sig tryggast med dig om du är hemma?
Skriker hon även om han lägger henne när du är borta?

Vår son accepterar oftast oss båda när han ska nattas. Men i perioder så har han varit mer mammig, och då har vi följt minsta motståndets lag, d.v.s. då har jag lagt honom eftersom det har känts dumt att bråka med honom "bara för att" så att säga...
Och det har ju alltid gått över.

Jag är föräldraledig men sambon har precis varit sommarledig i nästan 8 veckor så hon borde ju vara lika van vid oss båda. Men visst är hon mer mammig, går inte att säga annat om det. Hon skriker vid läggning även om jag inte är hemma. Sambon är själv med dottern/barnen minst nån timme i veckan... sedan är han ju hemma från ca 15.00 på vardagarna och ledig på helgerna. Så hon ser honom ofta även om hon träffar mig ännu mer då.

Jag vill ju att båda vi ska kunna lägga henne lika smidigt. Och barnvakt är ju inte att tänka på när hon inte ens köper att min sambo får lägga henne.

JAg tänkte att sambon i så fall får lägga henne 1-2ggr i veckan och jag resten. Och tvärtom med sonen då... vill fortfarande att sambon ska lägga henne nångång, annars kanske det aldrig kommer gå bättre, eller?     

Gör det så enkelt som möjligt för er, det har jag kört på och visseligen hamnat själv med läggningen av vår son i drygt två år. Men ta inga fighter bara för "att man ska" liksom, om du förstår. Det finns inga generella regler.

Man måste ge utrymme för tillfälliga perioder av mammighet/pappighet, det är helt normalt och jag tycker ni ska göra det som fungerar dvs behöver hon att du lägger henne just nu så får det helt enkelt bli så! Det går ju snart över igen!

Ni kan ju prova någon gång i veckan, men att tvinga på henne det är faktiskt en riktigt usel idé. Det kommer bara skapa otrygghet, inget annat.

Ni som säger att mammighet går över, när? Vår son är 2,5 år och fortfarande oerhört mammig. Verkar inte vara någon "period" liksom...

Det är såklart olika, en del barn är ju konstant mammiga men i TS fall är det ju uppenbarligen en period. Separationsfasen är ju dessutom på intågande och den spelar med all säkerhet in. Då brukar det sällan vara någon annan än mamman som duger.

Har man ett barn som mer eller mindre alltid är mammigt kan man ju försöka "träna" barnet till att få en trygghet och anknytning även hos pappan, det görs ju redan tidigt men i många familjer är det inte möjligt att barnet kan knyta an till pappan. Han kanske jobbar borta, eller över huvudtaget inte finns hemma så mycket som det skulle behövas för en anknytning. Eller så kanske mamman inte släpper in honom utan tar över allt ansvar osv och det klart att barnet då aldrig hinner utveckla en tillräcklig trygghet hos pappan. Kan som sagt finnas många anledningar till det. Om ni tycker att barnets mammighet är något påfrestande och jobbigt så kan ni ju försöka göra något åt det, vid det här laget är han ju så pass stor att han borde kunna vänja sig vid att ha två föräldrar som duger. Man kan tex natta barnen tillsammans, om ni inte redan gör det? Det gör vi alltid numera om vi är hemma båda två.

Vår dotter hade två perioder under sitt första år när bara jag kunde lägga henne och då följde vi hennes behov och sen gick det över efter kanske några veckor-några månader. Jag tyckte inte det var något stort problem.

Jag nattade barnen under mammiga perioder, sambon nattade under pappiga perioder. Vi gjorde ingen stor sak av det. Dessa perioder märktes mer på dottern än på sonen eftersom vi var hemma tillsammans under spädbarnstiden med honom. Det är vanligt att spädbarn föredrar den förälder som är föräldraledig för tillfället. De arbetande föräldern får oftast kämpa lite mer. Acceptera situationen är mitt tips. Det är dessutom en mycket känslig ålder. Istället för att natta varannan kväll just nu kan ni kanske natta tillsammans om ni vill det? Det bästa pappan kan göra just nu är att spendera så mycket tid som möjligt med barnet när det är nöjt hos honom istället för att fokusera på stunder när det uppenbart visar att det vill vara någon annanstans.
Det är skillnad om barnet är flera år och bara accepterar en av föräldrarna och det inte bara är en period. Då skulle jag försöka ändra på saker men inte det första året med tanke på utveckling och faser.

En period? Mammig har hon ju alltid varit... Hmm...

De flesta bebisar är väl mammiga om det är mamman som är föräldraledig och mamman ammar. Men det går över och ju äldre barnet blir, desto mer ok kan det ju kännas att visa att det är viktigt att båda kan och får lägga barnet.

Ursäkta, missuppfattade TS angående det. Trodde det hade gått bra innan men att hon nu hade börjat reagera negativt. Då tycker jag att ni omgående ska sluta tvinga henne att vara hos pappan mot sin uppenbara vilja. Precis som jag skrev skapar det endast otrygghet, inget annat. Enligt min mening har ni med största sannolikhet fått en värre situation än nödvändigt enligt min just för att ni försökt tvinga henne på pappan i flera månader.

Ingen bebis blir trygg av att skrikandes tvingas vara hos pappan!

Precis... det är ju inte så konstigt.

Nej vi nattar inte tillsammans. Jag jobbar skift och är ofta borta på kvällarna. Vi är båda helt slutkörda och de få kvällar vi båda är hemma får den som inte nattar tar hand om allt annat i hushållet under tiden. Den som nattar somnar oftast...

Min man har varit pappaledig och haft fullt ansvar för sonen under 6 månader. Har inte hjälpt ett dugg utan sonen är fortfarande lika mammig.

igår testade vi en ny sak. Jag la bara ner dottern i sängen, sa godnatt m.m. och gick ut (så som jag brukar göra). Sedan fortsatte sambon nattningen genom att gå in då och då o stoppa i nappen, lägga på täcke m.m. Dottern var nöjd hela tiden! Log mot sambon varje gång han var in och hon somnade nöjt! Det är alltså själva nerläggningen som är problemet, mysko!