Stämmer det verkligen?

Finns det någon anledning till varför du föredrar hormonbehandling framför IVF?? Naturligtvis är det möjligt att lyckas med hormonbehandling, ni kanske t.o.m. kan lyckas utan behandling alls fast det tar 10 år, vem vet, ägg och spermier finns ju ibland! Störst chans har ni uppenbarligen genom IVF, varför inte välja det då?? Jag förstår dock att du är chockad för det blir man alltid när om man får svart på vitt 

Känner ni att ni vill prova ett tag till själva och att du äter tex pergotime som är ägg stimulerande så tycker jag att du kan kontakta en annan gynekolog och fåmdet utskrivet. Går det inte så prova med ivf då. klart att det är jobbigare att gå igenom ivf än att ta lite piller.

Givetvis är det fullt möjligt att få barn med 75% spermier, särskilt med högfertil partner och sex vid rätt tillfällen. Givetvis KAN man få barn även som lågfertil, med tur. Vi har till exempel fått två barn trots "långsamma" spermier från min mans sida som förmodligen gett anledning till IVF-erbjudande efter ett par års väntan om vi inte hade fallit på åldersgräns.

Men nu verkar det ju inte ha fungerat för er innan inom "standardtid" och ni verkar inte vilja vänta och se eftersom ni sökt hjälp så då är det ju rimligt att läkaren erbjuder det som de har att erbjuda. Eftersom IVF har hyfsat högt resultat är det förmodligen vad de erbjuder i första hand i stället för att lägga resurser på att försöka med ex insemination.

Om du känner att du kan vänta och ge det 6 mån till 1 år till med pergotime så gör det. Känner du, jag vill ha barn nuuuu, helst igår, påbörja IVF. IVF är fysiskt jobbigare men psykiskt är det nog ligga jobbigt oavsett att vara hormonknäpp, vänta, längta, räkna dagar och kastas mellan hopp och förtvivlan

Tack för era svar. 

Jag känner inte nödvändigtvis att vi måste ha barn "nuuuuu"! Däremot tänker jag att om vi nu har nedsatt fertilitet så verkar det dumt att låta tiden och åldrandet gå... 

Vi har fått hem makens journal nu, och efter vad som står där handlar det snarare om ca 25% förväntat antal spermier, och i första provet till och med bara "enstaka spermier". Lite skillnad... Vet inte varför vi fick fel besked från läkaren.

Det är nog egentligen inte så att jag ifrågasätter läkarnas råd om IVF, utan mer att jag kände att det kom så oväntat - att det inte alls var det vi hade pratat om bara nån månad tidigare... Jag hade varit mer förberedd om vi hade fått det beskedet när vi var där första gången.
Sen är jag lite tveksam till IVF, fr a för att jag inbillar mig att det borde vara sämre "selektion" om det inte är ett naturligt urval så att säga, dvs att det skulle vara mer risk för missbildningar el dyl. Men det är klart att är det det alternativet vi har att välja på, så är vi ju såklart bara tacksamma för att den möjligheten finns.  

När jag nu har hunnit smälta det lite så kommer vi nog att ställa oss i kö för att gå vidare med IVF nu. Och i väntan på att komma dit får vi ju fortsätta "som vanligt". 

Källa alltså.