"Sunt med bråkiga barn", men arga föräldrar då??

Mmm sant! Det låter ju rätt dumt nu när jag läser det. Av den lilla förväntar jag mej inte så mycket, men ser att jag i stort sett skrivit det så.. Jag undrar mest varför storasyster inte lyssnar. Hon vet ju att hon inte får bada kläderna, men ändå gör hon det. Hon är 3 år ändå, jag vet att det bara är 3 år, men hon förstår ju va det innebär när jag säger att hon inte ska bada kläderna, men gärna dockan. De hade andra badleksaker där också, bollar och klossar bland annat.  

Treåringar har ingen impulskontroll, det är därför hon inte lyssnar.

Hon lyssnar med största sannolikhet . Varför tror du att hon inte gör det? Jag skulle tippa att hon:
a) Lyssnar och tycker att du har fel och agerar utifrån det.
b) Lyssnar, men eftersom hon är så liten så kan hon inte hindra impulsen att göra det där fantastiskt roliga som hon vet att hon inte får.
c) Lyssnar men kan inte generalisera = hon badade inte kläderna då du sa att hon inte skulle bada kläderna. Nästa gång hon kom på att det vore kul att bada kläderna så sa du inte att hon inte fick.

Jag ska verkligen se över vår vardag, när jag väljer fel tillfällen. Jag tror att jag ibland när jag känner mej uppgiven, sätter dom på att göra något som jag tänker och vet att de tycker är kul, men så blir det fel igen och ännu mer fel än från början. Ska tänka på det! 

Jag känner mej rätt dum. Jag har nog verkligen förväntat mej för mycket av dom. Storasyster har alltid varit så framåt på det här planet och det har alltid gått bra! Jag fattade visst inte när hon kom ikapp sej, då fortsatt väl jag. Det va ju väldigt osmart av mej att inte tänka på att 3 år är bara 3 år. Ska verkligen tänka om. 

Jag tror faktiskt inte att hon är mindre framåt på det planet nu, bara det att hon faktiskt kan och vågar ta mer egna initiativ och börjar göra sig alltmer självständig. Det i kombination med att vara impulsdriven kan resultera i ett och annat dränkt baddrum och annat spännande. Min 4,5-åring roade sig här om dagen - glatt påhejad av lillebror - att dekorera våra sovrumsgarderober med solkräm. Det är klart att båda vet att de inte får, men samtidigt förstår de ju egentligen inte riktigt varför. Det i kombination med att de tycker att det är jättekul med tuber, är jättenyfikna på vad som händer när man trycker ut solkräm på väggen resulterade i kladdiga väggar. Och jag har en 4,5-åring som är extremt noga med att följa regler och göra rätt för sig - lillebror har inte tillstymmelse till denna gen - så inget elakt eller olydigt över det inträffade utan bara ren och skär nyfikenhet .

Ts, det hade kunnat vara jag som skrivit! Har samma ålder på barnen och samma arbetstider. Och samma brist på tålamod I guess ;) har inga bra tips dock! Kämpa på!

Hahaha förlåt TS att jag skrattar men din trådstart är rätt rolig faktiskt.  Jag kan säga att du är inte ensam om att slita ditt hår mellan varven. Jag har också två barn i ungefär samma ålder och det är riktigt tufft stundtals. Jag har egentligen bara två tips till dig som jag tillämpar här hemma för att underlätta och det ena är att berätta varför varje gång du säger till dem något. Tex att hon inte fick bada hatten, berätta varför hon inte får det. Jag upplever att det hjälper här för mina barn är rätt logiska. Ibland får man dock krydda förklaringen lite. Det andra tipset är att förebygga och undvika jobbiga situationer så långt det går. Finns det kläder i badrummet som kan åka ner i baljan, försök att lägga undan dem utom räckhåll. Eller spara badstunden till senare när du har tid/ork att vara med. 

Jag tror inte barn tar skada av att man blir galen på dem ibland. Jag tror att det behövs för deras sociala utveckling att få se olika känslor men det är naturligtvis bäst om man även kan vara riktigt glad med dem också och inte bara arg jämt. 

Min yngsta är snart tre år och han gör också en massa saker och bus som han egentligen inte får. Alltid händer det något. Häromdagen klämde han ut tandkrämstubens innehåll i toalettstolen och när jag kom in på toan och frågade vem det var som hade hällt tandkräm i toaletten så skyllde han på sin storebror (fast denne inte var hemma ha, ha). Den senaste tiden har han också hunnit med att dricka diskmedel, skura toalettgolvet med toalettborsten, ordna ett antal översvämningar i köket, försökt stoppa in saker i stickkontakten, förstört ännu en mobiltelefon bl.a.. Jag upplever det som om att han är så road och upptagen av att utföra sina små experiment och testa sina olika idéer att han inte kan hejda sig. Ofta är han väl medveten om att han inte får göra vissa saker. Jag vet att något fuffens är på G när han försöker mota bort mig ("Mamma, inte vara här, gå köket"). Min ena sexåring var exakt likadan när han var tre. Det är en väldigt kreativ ålder tydligen. Men visst frestar det på tålamodet ibland. Samtidigt så inser ju att det är jag som får ta på mig ansvaret för det som händer. Jag får se till att ha bättre tillsyn, låta bli att lägga mobilen på ställen där han kan nå den osv.

3 åringar och vatten går verkligen inte ihop min 3 åring fullkomligt älskar vatten i alla dess former, han ska diska, han ska skura, han ska hoppa, han ska tvätta saker. Nej vattenlekar får verkligen vänta tills jag har tid och ork eller det är fint väder så han kan vara ute och smutsa ner sig

Känner igen mig mycket i det du skriver från när sonen var yngre.
Jag kan bara utgå ifrån mig själv men jag tror många gånger man
har för höga förväntningar på saker.

Som flera har sagt så låter det nog som att badrumsscenariot är något som bara skulle fungerat på ett fåtal barn. Min unge skulle förmodligen gjort precis som din. Kanske passat på att pressa ut mitt favoritschampo medans han "tvättade" kläderna också. Ungar har ju olika perioder där de hittar på mer bus men tycker min unge nog alltid varit snäppet busigare än alla ungar jag hört om. Eller så berättar inte folk om sådant. 

Vet inte hur många ggr jag slitit mig i håret efter han rivit hela köket när han gått upp på morgonen istället för att väcka mig och be mig göra frukost.

Jag har gjort misstaget i många perioder att låta situationer gå aldeles för långt. Min sambo har dock hjälpt mig att inse att det inte hjälper vare sig sonen eller mig. Han behöver tydlighet innan situationen eskalerar till något större. 

Små barn som din minsting får man helt enkelt ta ifrån situationen och uppfostra mer handgripligen samt visa hur man gör istället för att berätta hur man inte gör. Går till mångt och mycket även med 3 åringen men kanske blir det lite jobbigt att behöva lyfta henne hit och dit hela tiden. 

Tycker du ska försöka göra saker enkla för dig. För ditt eget välmåendes skull. Ha ungarna nära dig, tex sätt dom på en aktivitet i köket medan du lagar mat. Lera, rita eller så kanske den stora kan få vara med och laga mat om inte den mindre blir för avis.Diska brukar vara poppis för många. Ibland kan det vara skönt bara för någon minut att dom är sysselsatta så man ser dom. 

Eller avgränsa var de kan leka medan du inte kan ha full uppsyn så slipper du många överaskningar.

Men sen så kom ihåg att det är småbarn och dom åren är krävande. Tiden går fort och snart kommer de vara betydligt mer lugna och självgående.

Apropå det där med att inte ha för många regler.
Jag tror man kan välja att göra det på olika sätt.

Dels så är det ju upp till dig vilka regler du tycker är viktiga.
Apropå bordsskick så kan man ta vissa bitar i taget.
Ska man tex sitta en hel måltid och tjata "ät med gaffeln, tugga med stängd mun, lek inte med maten"
och aldrig få någon matro så blir det rätt jobbigt.
Fokusera på tex att sitta still på stolen och att inte leka med maten och så kan man ta övrigt när det sitter bättre.
När min son var mindre gjorde jag så att började han leka med maten eller kladda så tog jag hans tallrik och ställde vid mig, där förklarade jag vad jag ville att han skulle göra/inte göra och gav honom en chans till att äta ordentligt, började han igen så togs tallriken bort totalt.
Hade ibland dåligt samvete för att ta bort hans mat, men konstaterade ganska snabbt att var han verkligen hungrig så åt han, inte lekte eller slabbade. 

 Det är många år kvar för uppfostran så förvänta dig inte att allt ska fungera på en gång. Du har många år kvar att lära barnen saker. Tar man lite i taget så blir det enklare. 

Jag märker ofta att man glömmer de saker som faktiskt fungerar bra, eller som rent av löst sig, eller de lärt sig att göra bra, för så fort de tex slutat kasta ner besticken från bordet så har de hittat på nåt nytt att testa.

Det är inte lätt att vara förälder, ibland undrar jag hur jag frivilligt börjar om på nytt nu. Nu när man kommit så långt med ett skolbarn så ska man ha småbarnskaos hemma igen. hehe..
 

Dom gör inte som du säger.

Dom gör som du gör.

Jag tänker lite lika som andra har sagt i tråden.

Jag tänker att man vägleder barnen mer än "uppfostrar" barnen. Detta kräver mkt närvaro och att man kontinuerligt vägleder barnet att göra rätt, och inte blir arg på en gång när barnet "gör fel" utan istället visar vad du vill/förväntar dig, och när det går fel får barnet hjälpa till att rätta till situationen.

Du kan inte bestämma vad två barn under tre ska göra i ett badrum obevakade- däremot kan du sätta gränser kring VAR de får vara och VAD de får leka med. att de inte får leka där själva, det är alldeles för stora krav att ställa på så små barn, då får du anpassa dina förväntningar istället och sätta rimliga gränser kring barnen. Det hjälper liksom inte att skälla ut dem, utan var konkret istället.

"Jag vill inte att ni leker här själva, ni får leka i köket istället ( kanske hjälpa till att "diska", dvs vattenlek i diskhon medan du gör annat).

Xxx, nu tar vi av dig de blöta kläderna så får du gå in i sovrummet och hämta nya.

Eller

Oj, nu är det blött på hela golvet, Xxx, nu hämtar vi moppen så får du hjälpa till att städa upp.

Haha. Underbar tråd! Känner så väl igen mig. Min treåring är snäppet värre än de flesta andra jag mött i den åldern. Men är väldigt klok och rolig emellanåt. Visst är det svårt att vara glad med konstant sammanpressade käkar och ett hem nedkletat av allt möjligt... Väntar bara på en lugnare fas innan lillasyster, nu 7 mån, kommer in i kreativa treårskaoaet.

Jag tror du har en lite glorifierad bild av hur det är; "kom nu mina busungar så bakar vi något".
Sen har du ju uppenbarligen temperament, fundera bara över hur du uttrycker dig när du tappar tålamodet, att du blir arg kan du ju inte göra något åt men hur du hanterar ilskan kan du styra. Sen kan ju en anledning att man är lite extra irritabel såklart vara att man är stressad, och föräldrarskap handlar ju mycket om att vara närvarande i stunden - helst långa stunder. Lugn och ro och stress och trötthet går inte att få ihop.

Att arbeta på att vara närvarande i stunden och acceptera dina känslor kanske kan vara en idé.