Att leva som en familj

Bor man ihop tycker jag att alla ska leva som en familj

Har inget bra råd att ge tyvärr, mer än att ni absolut måste prata om det här..
Visst kan det vara svårt att få vardagen att fungera med blandfamiljer, men det går. Men då krävs det nog att man iallafall har samma mål..
Ni har helt olika sätt att se på det och hur mycket du än kämpar för att ni skall bli en familj så kommer det aldrig bli så om pappan inte är med på det..
Ett år är dock kort tid för att man skall hinna hitta sina roller som familj, men ni MÅSTE prata!
Risken är ju annars ganska stor att detta kommer att ligga o pyra inom dig, att du kommer att känna att du alltid drar tyngsta lasset - o då hade du lika gärna kunnat bo ensam med dina barn och varit särbo med mannen....

ja det är väl så jag tänker.. om särbogrejen...  det hade varit enklare..
han tycker att vi lever som en familj som det är nu..

 

En familj tar ansvar för alla familjemedlemmar. Man kan visserligen ha uppdelade sysslor, men alla tar ansvar.
Jag var bonusmamma åt en tös i åtta år innan vi fick ett gemensamt barn.
Men vi var en familj likafullt, och jag tog lika mycket (ibland mer) ansvar som pappan.
Jag är den som hämtar och lämnar (jag och bonusens mamma delar på det) eftersom jag har bil, min man inte.
Jag tog ofta natten, om det behövde tröstas, bytas nerkissade lakan osv, det gör jag fortfarande - jag vaknar helt enkelt lättare. Visst kan jag väcka min man, men då är jag ju redan vaken
Min man lagar maten och gör mer "praktiska" saker med barnen, bygger i verkstan, fiskar, klipper gräset (japp, de tycker det är kul).
Han har barnen på morgonen, jag på kvällen.
När tösen var liten så hämtade jag på förskolan om jag slutade tidigare, ngt annat tycker jag inte är ngt alternativ.
Skillnade är att vi har samma grundtänk. Vi är inte två familjer (jag hade ju ingen med mig in, men ändå), vi är EN. Och då ställer man upp på varandra, pusslar så att det skall vara så bra för barnen OCH vuxna som möjligt..

Man kan vara en familj även om man inte tar något direkt föräldraansvar för varandras barn. 
Jag ser min familj som en hel familj och i den ingår jag, min sambo och hans två barn. Jag har inga barn alls.

Jag tar inget direkt ansvar för barnen så, det är min sambo som hämtar och lämnar från skola och dagis, och även när jag är hemma så är dom där fulltid. Ibland har det hänt att jag har tagit en av dom och gjort något roligt, men aldrig båda eftersom jag känner att det är mer ansvar än vad jag vill ha på en dag :) Och det får jag tycka eftersom det rent krasst faktiskt inte är mina barn.

I vardagen så hjälps vi iofs åt. Det är ju inte så att jag lagar mat till mig och inte till barnen, och tvättar jag så tvättar jag allas kläder, jag nattar alltid dom, precis som deras pappa gör, jag tröstar och säger ifrån och allt som hör vardagen till, men jag vabbar inte och jag är inte hemma med barnen på lov eller studiedagar och jag betalar heller inte något för barnen. Det får min sambo göra.
Och det upplägget funkar bra för oss. Det gör inte att vi känner oss som en ickefamilj. 

Men det du nämner är kanske mer djupgående?  

Jag trodde att man som sambo har samma ansvar som föräldrarna.. att om man slutar tidigare tex så ska barnen hämtas? Enligt förskolornas regler alltså.

Nej, det är vårdnadshavarens tider som bestämmer hur man får ha barnen på förskolan, även om det finns förskolor som hävdar annat. Däremot är du som sambo medräknad i kostnaden för barnomsorg. Sen om man som sambo hämtar eller inte är upp till varje familj.

Jag har samma konstellation som du Ts, två egna barn sedan tidigare och min man har en son sedan tidigare. Tyvärr har jag aldrig känt att vi är EN familj, utan det är dem och vi. Vi har alltid varit oense när det gäller uppfostran och regler, och det är inte bättre nu efter 3,5 år heller, vilket jag hade hoppats på. Till saken hör att vi även väntar barn ihop nu, oplanerat ska tilläggas, och jag är jätteorolig över hur det kommer gå eftersom min man ofta är ganska noga att påpeka att vi är två familjer... Han säger det mycket för att provocera för att han tycker att jag lägger mig i för mycket när det gäller uppfostran av hans 4,5-åriga son (som knappt har några regler alls), och jag tycker att alla barn ska behandlas lika och ha samma regler. Det kommer nog bli ett helsike när vår gemensamma bebis kommer eftersom vi tycker så olika om allt...