Interimistiskt yrkande på vårdnad?

Så du lämnar inte ditt barn till dennes pappa (om du bor med personen)?! Det var det värsta jag någonsin har hört.

Jag tror inte att en pappa som bor med sitt barn är särskilt "okänd" för barnet.

 Jag förstår inte vad ni menar att det är för skillnad på tex mormor och pappa?

Jag skulle aldrig neka min sambo att vara med sina barn om vi skulle separera.

Mitt barn har inte träffat sin pappa på månader och jag skulle aldrig lämna bort henom till pappan för ensamumgänge sådär huxflux. Rätt oansvarigt om du vore i samma läge och gjorde annorlunda kan jag tycka.

Med bf så nära nu orkar jag inte mer engagera mig i de här frågorna om f-ledighet, boende, vårdnad.
Får ta det som det kommer. Orkar inte mer, särskilt inte att bli bortstött fler gånger av pappan. Bättre att sopa allt under mattan nu och ta det den dagen man måste.

Men är du dum eller?

Det blir ju som man gör det till. Två föräldrar som båda har inställningen; "det här går inte" - klart som fan att det inte fungerar då! Och att ditt barn gråter och är orolig då det är hos din mamma kan ju bero på andra saker.

Är jag dum eller? Vilken konstruktiv kommentar.. Och vad ville du säga egentligen? Hur ska man få det att fungera då?

Men alltså, hur gammalt är barnet och hur länge har ni varit separerade och när träffade barnet pappa senast?

Barnet är nio månader och pappan har träffat barnet tre gånger allt som allt.

Hur man ska få det att fungera? Läs här har du två inställningar:

1. Nej det kommer aldrig gå.
2. Klart det kommer gå.

Sätt upp ett mål: när barnet är 1 år ska vi börja med ett enklare växelvist boende. Och sen arbetar du utifrån ditt mål, där du och barnet har intensiv kontakt med pappan. Barn är som ett blankt papper då de föds! Och du som förälder formar ditt barn så som du vill ha det. Om du har ett barn som aldrig klarar av att du är längre bort än 1 meter - ja då måste du ha gjort något generalfel någonstans i "formningsprocessen." Jag känner hur många föräldrar som helst som låter barnen sova i deras säng, de måste bära barnet för att de ska somna osv. Själv lägger jag bara ner vårt barn i sängen då det ska sova så vet de automatiskt "här är sängen och i den ska man sova".

Förstår du vad jag menar? din inställning är till stor del avgörande hur det ska fungera.

Växelvist boende från 1 år? nej tack.

Vad kul att du kommer med barnuppfostringsråd. Är du möjligtvis en barnpsykolog? Och om föräldrarna inte kommer överens? Hur ska man lägga upp det täta och frekventa umgänget?

Herregud, hennes barn är 9 månader! Då menar du att hon gjort något generalfel i "formningsprocessen(!!!)" för att barnet får separations ångest från sin mamma.
När ett barn är under 1 år så är relationen till föräldrarna oerhört viktig och i det här fallet har ju pappa tydligen inte engarerat sig så mycket så barnets trygga punkt är med sin mamma, när barnet är mellan 7-9 månader så kommer den största och jobbigaste separations fasen å då tycker du att man ska slita upp de här stackars barnet från dess trygga punkt å låta den åka till en helt okänd människa (för barnet). Usch jag förstår inte hur vissa människor här inne tänker alltså, 

VV boende från 1 års ålder med en människa barnet inte känner är ju ärligt talat helt knäppt sagt.
Och håller dessutom inte med om att barn är ett blankt papper när dom föds och att vi formar dom som vi vill ha dom.....som sagt, herregud,