Jag har tagit mitt livs värsta beslut!

Hoppas du förstår att jag inte kan lämna ut namnet..:( Det finns ju många som arbetar med anknytning på olika sätt. Du kan prova att få dem besluta att någon som kan det ska utreda ditt fall. Alltså en bedömning från någon som inte är soc.

Men! Det förstår jag inte alls..ska ert lilla barn bo med massa andra barn med massa svårigheter..hur länge orkar familjehemmet liksom. ALDRIG att jag lämnat mitt barn där! Urk!

Men hon är bara 4 år. Vore det inte bättre att utöka umgänget tills hon kan flytta hem och bo med föräldrar och syskon, sen kan hon träffa familjehemmet varannan helg eller nåt?

Ta hem flickan, hon kommer ha det mkt bättre hos er. 

Men vänta nu.. Bo kvar hos familjehemmet? Jag har bott i fosterfamilj största delen av mitt liv.. Har bott hos en bra familj men SJÄLVKLART ville jag alltid bo med mamma. Jag Tyckte snarare det var jobbigt när jag fick ett nytt syskon som fick bo hemma, men inte jag. när jag fick flytta hem när jag var 16 så fick ja äntligen flytta hem igen... Jag tror INTE ett fosterhem kan fullt ersätta de riktiga föräldrarna även om de är fantastiska. Och då har jag haft väldigt begränsat umgänge med min mamma, Max en gång i månaden, ibland bara en gång i halvåret.

Jag hade kämpat med näbbar och klor för att få tillbaka MITT barn, skulle gjort allt i min makt att få tillbaks barnet!
Visst att barnet känner att det är familjehemmet som är mamma och pappa, men barnet är 4 år. 4 ÅR!!!
Det kommer många barn som adopterats i lite högre åldrar, men de vänjer sig väldigt snabbt vid tanken om nytt hem och ny familj.
Det finns inga som helst biologiska band mellan barnet och familjehemmet, och JA - blod ÄR tjockare än vatten! 

Resultatet efter sista mötet blev att hon kommer att komma till oss redan denna månaden. Tiden ska sedan utökas och I januari ska hon få komma varannan lördag för att det sedan ska utökas ännu mer. Målet är kanske varannan helg. Även om jag såklart vill för min skull att hon flyttar hem, så gör detta att vi kan ge henne kärlek, visa att vi finns där och att hon alltid kan nå oss och visa att vi inte övergav henne. I framtiden kan hon ju alltid välja. Såhär ser det ut nu iaf..

Tycker att ni fattar ett bra beslut. Är det så att dottern i framtiden vill flytta till er så finns ni där för henne! Ni är hennes biologiska föräldrar och det kan inget ändra på!

Kram

Hej TS!

Jag förstår att det är ett svårt beslut för er. Jag vet för jag har varit/ är i din situation.

Jag "lämnade" (SoL-plac) mina 2 barn när den yngsta var 14 mån och den äldsta var knappt 3 år. Mitt enda villkor då var att de skulle vara tillsammans! Jag menar blir de av med mamma, pappa och resten av våra familjer så ska de i alla fall få vara med varandra.
I mitt fall har jag haft kontakt med mina barn i princip sen start (det var ett par månader i början som det krånglade). Jag eller rättare sagt DE hade turen att komma till en familj som inte "kryllar" av fosterbarn utan de har ett eget barn + mina. Kommunikationen mellan mig och familjen har vuxit sig stark under dessa år mest pga att jag även om det gjort ont i mig tagit beslut som varit det bästa för mina barn. Jag har visat både soc och familjen att det viktigaste i denna soppan är att barnen mår bra och har det bra. Stundtals har det gjort för j-vla ont i hjärtat men rent logiskt har jag vetat att det varit det bästa för dem!
Nu har de varit placerade i ganska exakt 9 år och en vårdnadsöverflytt diskuteras, dvs att vårdnaden överförs till familjen och jag är mamma på pappret men inte vårdnadshavare.
Det har känts tungt att våga erkänna för mig själv att de faktiskt har det bäst där de är. Det är deras hem och det är där de har sin skola och sina vänner. Jag kommer ju finnas här ändå i precis samma utsträckning som tidigare - lov, helger långledigheter etc.
Jag finns här och jag ska ingenstans och det vet de om! Inget av detta kommer att ändras. Därför känner jag mig nu trygg med att lämna över vårdnaden till familjen.

Detta var min bakgrund och jag vet att det finns de som tycker både det ena och andra om min situation. Men det är helt ok, det får de gärna göra. Jag har tagit ett beslut som ger oss alla en trygghet och våra liv kommer att fortsätta precis som vanligt även efter vårdnaden gått över till dem. 

I ditt fall däremot känner jag mig kluven. Visst ditt barn känner dem som sin familj, men det är ju till viss del för att ni blivit motarbetade när det gäller umgänge etc. Det är där kärnan i problemet ligger tycker jag; att ni inte har ett väl fungerande samarbete - ni och familjen. Att familjen sedan dessutom har flera barn med stor problematik tycker jag låter illavarslande. De kan ju inte ha fler barn är att de kan tillgodose varje barns behov, usch och fy. Jag vet att det råder stor brist på lämpliga hem åt de barns om av en eller annan anledning inte kan bo hos sina bio-föräldrar men någon gräns måste det för f-n finnas. Risken är ju att det stjälper mer än hjälper. 

Jag hade nog inte  vågat ge upp i ditt fall, även om det kan kännas som det enda rätta och det som kan ge både flickan och er en lugn och stabil tillvaro. Jag tycker att det finns alldeles för mycket som tyder på att ni trots allt är de bästa för ert barn i det långa loppet. Jag tror utifrån vad du skrivit här att ni kan bygga upp tillit, trygghet och anknytning igen och därmed kunna ta hem flickan tids nog, om ni bara ges en ärlig chans. Just i ert fall verkar faktiskt inte familjen vara det bästa alternativet.

Gud vad mycket jag har skrivit nu och ändå har jag inget konkret råd att ge, men snälla tänk igenom det en gång till innan ni tar det slutgiltliga beslutet. Det gäller ert barns framtida psykiska hälsa. Tänk OM hon när hon är äldre känner att ni dumpade henne där men hennes syskon ville ni behålla. Barn tänker lätt så...

Nu är vi alltför många som är drabbade! För att försöka få en översikt så har jag skapat en mailadress dit man kan skicka ett mail om man är/har varit drabbad och man får gärna berätta kort eller långt om sin erfarenhet. Det kan dels vara skönt att prata med andra som har liknande erfarenheter och det kan vara bra att veta hur många vi faktiskt är! Så skicka gärna ett mail till drabbadavsoc@hotmail.se