Min man har PTSD, hur ska jag vara?

Du som kvinna, som alla andra, är inget att hålla i när det blåser. Jag jan ge mig tusan på att du lämnar honom "för att det blev för mycket" och vipps då har hans liv blivit ännu bättre....

Det gör mig både arg och ledsen att ni, min man, du och andra som lider av ptsd, ska vara dem som lider. Varför ska min man få sitt liv förstört när det är det där kräket som borde lida helvetets alla kval? Varför är det alltid offret som blir den store förloraren, det är så orättvist.
Du har rätt att leva ett lyckligt liv. Hoppas att du hittar en bra psykolog som vet vad ptsd innebär och kan hjälpa dig att i alla fall acceptera ditt förflutna och inte låta det göra illa dig mer.

Tack ska kolla upp vad det innebär.

kan till viss del hålla med.
inte mot ts, då hon uppenbart VILL hjälpa sin man. hon verkar snäll.
men i mitt fall orkade inte min sambo med mig. och kastade ut mig.
traumatiskt bara det. och då var alla flashbacks tillbaka igen............ 

Tyvärr, är PTSD ett helvete, att lära sig överleva med. Aggresiviteten som triggas, är en reptilhjärnereflex, man tyvärr inte kan göra mycket åt, annat än försöka hålla sig så lugn det nu går, vilket av vad som framgår är svårt.

Personligen, har jag kraschat ett fast förhållande, och kan inte rekommendera det, men om man som du är i det
, är närhet i olika former,  när vederbörande är kommunikativt oprovocerad, oerhört viktigt. Att bli frisk, om det har gått för långt, är utopiskt, eftersom kemikaliecoctailerna har frätt sönder delar av inlärning och minne, och samtidigt
ständigt i olika mån, triggas av olika saker. Bara bristande sömn är ren tortyr, ihop med mardrömmar, och bara att
vara, i dagens samhälle, där olika krav, som man med PTSD, inte bryr sig ett skit om, eftersom man har fullt upp med att hålla sig vid överlevande, är nog.

Livet är i sanning ett helvete, att försöka göra det bästa av, med PTSD.  

     

Det är lite som att vi vandrar längs livets väg, jag i fotriktiga skor, medan han har ett lass med stora tunga stenar att släpa på. I bland går det ganska bra och han är pigg, men ibland skaver lasten upp stora sår och ibland är det nästan för tungt att bära. Eftersom jag inte har samma last att bära så försöker jag stötta och hjälpa honom så gott det går.
Vi får helt enkelt leva med att de onda minnena alltid kommer göra sig påminda. När han läser en nyhetsartikel, när han ser en scen i en film, när han känner en viss doft. Då minns han. Då gör det ont. Men han försöker hantera det och jag tror att det går bättre.
Jag tror att man med PTSD också måste ta ansvar för sina handlingar. Du kan inte hjälpa att du kraschar ibland, men du kan förhindra vissa saker. Till exempel genom att inte dricka starksprit, som triggar dåligt beteende, eller försöka ha en god nattsömn. Detta är saker du själv kan göra för att må bra.  

Att se till att få en god nattsömn är inte alltid det lättaste. En av grejerna med PTSD är att det är väldigt vanligt att man sover oroligt, vilket inte går att påverka. Eller kan du styra vad du drömmer?

Jag förstår att du har blivit lämnad och sviken av en kvinna men det betyder inte att ALLA kvinnor gör så. Däremot kan det vara vansinnigt svårt att leva med någon som mår så dåligt och problemet kan vara att veta var man ska dra gränsen innan man förstört sitt eget liv också. Som sagt, ingen enkel sak att tänka på eller leva i men att dra alla kvinnor över en kam är inte rätt. Oavsett hur många gånger man blivit sviken.

Min man har ganska dålig nattsömn. Somnar ofta sent. Sover ganska få timmar.

"I nöd och lust", men det blir ofta mycket nöd.

Jo visst, att överleva, that´s about it... Innan PTSD är en sak, efter, en helt annan verklighet, som du följdriktigt beskriver, utan att ändå veta vad det handlar om. Att inte sova är som sagt tortyr i sig, och det finns gränser.

Ansvaret innebär då att dricka, dock inte starksprit, för att "svimma" ge hjärnan en möjlighet att kunna slappna av och "få" sova. Kul? Nödvändigt!

MLB vet med icke önskvärd tydlighet tyvärr vad det handlar om. Att, om, man somnar, vakna dyngsur med ett skrik
och inte ens tordas somna om... Livet leker inte...  Ansvar?
  

Åh vad jag känner igen mig själv!
Du är stark!
Jag är skild numera. Min exman har samma problem som din, men det tog ännu större proportioner. Han har varit med om jobbiga saker i sin barndom men även varit legoknekt och sett väldigt jobbiga saker i diverse länder där han har jobbat.
Allt ställdes på sin spets när jag väntade vårt tredje barn och han bedrog mig och lämnade mig för en annan eftersom han helt plötsligt ansåg att alla våra problem (hans) var mitt fel.
Nu har vi en lite bättre relation igen och han har äntligen börjat gå i behandling, men jag vet inte hur mycket hjälp han egentligen får eftersom han är så hopplöst dålig på att ta hand om sig själv. Det som skiljer din man och min exman är att min exman jobbar och jobbar och jobbar tills han stupar. Just nu är han sjukskriven för utbrändhet. Jag slet som ett djur för att få allt att fungera hemma och nu står jag här, ensam. Det låter som att ni kommer lyckas hålla ihop det här. Men precis som du skrev någonstans är min exmans mamma likadan. Hon är dessutom elak och rejält paranoid. Som tur är har exet ingen kontakt med henne längre eftersom hon var en stor del i hans dåliga barndom.
Lycka till!!

Tack alla för att ni delar med er.
Tittar in här ibland och kollar läget.
Vårt liv travar på. Jag känner mig lugnare numera, det är lugnare hemma. Maken har avslutat sin terapi nu och jag tror att det har gjort honom gott. I vardagen pratar vi inte mycket om problemen. I sommar kommer hans mamma och hälsar på igen och jag är rädd att han ska få flashbacks som han inte hanterar.
Han har blivit bättre på att "ta hand om sig", t ex tacka nej till stark sprit och undvika sånt beteende. Jag hoppas att han ska vara stark nog när hon är här. Det blir en utmaning.

Samtidigt kan jag ibland känna mig så ledsen. Det är betungande att oroa sig, vara på sin vakt. Kommer jag någonsin kunna lita på honom? Han har gjort mig så besviken, jag skäms för så många saker. Det är inte sånt jag visar honom, aldrig i livet, jag visar honom bara kärlek. Men inom mig har jag en bitterhet. Kommer jag orka?     

Den här tråden gör mig rädd. Jag har nyss fått bekräftat att jag har ptsd, men har förstått sedan länge att jag kvalar in för tillståndet. Det kändes skönt att få det uttalat, men när jag läser här så känner jag att jag ska hålla det hemligt. Jag drömmer om att våga släppa in en man som kan komma att älska mig och som jag kan lita på. Jag har t o m förlikat mig med att det kanske blir som särbos en lång tid. Men, den här tråden gör mig rädd och sorgsen för att det kanske inte blir så, och jag vill inte vara ensam resten av livet.