Lesbisk men gift i ett heteroförhållande

Du är lesbisk, men du älskar din make och tycker om att ha sex med honom? Det visar väl ganska tydligt att du inte är lesbisk. Men kanske du är sugen på att utforska tjejer mer....

Tycker om - dock inte sagt att jag älskar att ha sex med honom. Och han är bi, dock mer åt män-hållet - tror jag. Däremot älskar jag honom för hans personlighet, men jag ska inte upprepa mig. =o) Även om jag älskar honom kan jag vara lesbisk, likaväl som min väninna kan vara hetero men tillsammans med en tjej. 

Och absolut, vill utforska kvinnovärlden mer, vill vara tillsammans och ha sex med tjejer, vill ha hela den underbara "världen". Och jag vet att det här förhållandet (okej då, äktenskapet) inte kommer hålla för evigt, det vet vi båda om. 

Ja ja, whatever floats your boat...känns det viktigt med ett fack och det facket känns rätt så är det väl bara att köra på. Men du får nog räkna med att fler kommer att ställa samma frågor som vi har gjort här. Det du beskriver är för mig lika obegripligt som Kajsa Bergqvist när hon kom ut och förklarade att med Måns Herngren var hon heterosexuell, nu är hon lesbisk men det skulle kunna vara så att hon så småningom i livet blir heterosexuell igen och väljer att leva med en man. För mig blir det då: "eeh, är inte det exakt definitionen på bisexuell?" Att man har förmågan att bli kär i eller attraherad av både kvinnor och män och att man under olika faser i livet har olika relationsformer? Kanske har man bara långa förhållanden med det motsatta könet och korta sexuella samkönade relationer. Eller tvärtom. Eller så kanske man under sin livstid har varaktiga relationer med både kvinnor och män.

Ursäkta bristen på styckesindelning, jag postar från telefonen...

Visst, jag förstår dig absolut! Och anledningen till att jag startade den här tråden var nog lite för att fråga - är det verkligen så fel av mig att vilja utforska något mer, att vilja ha något mer? För även om jag älskar min make vet jag (och han) att det inte är något livslångt, och jag själv vet att nästa partner kommer att vara en tjej.... 

På ett sätt har vi nog hamnat i "att trivas med varandra" - läget, tror jag...

Och tack ändå för att du förklarat, ställt frågor och så. Det har gjort att jag ändå fått tänka efter, känna efter. Och ja, jag är verkligen lesbisk, då jag älskar honom (men det är mer som... kärlek till vem som helst kanske), och gillar att ha sex med honom (dock inte sagt att jag älskar det, det gör jag inte). Låter knäppt, det vet jag. Men jag är säker på vem och vad jag är, vilket har blivit en stor trygghet. =o) 

Jag förstår precis din situation. Jag lever också tillsammans med en man sedan 15 år tillbaka, vi har barn och hus tillsammans. Under hela mitt liv har jag intalat mig själv att jag är heterosexuell. Jag har haft känslor för kvinnor sedan tidig tonår men inte förstått vad de känslorna var för något. När jag började träffa killar var jag alltid äcklad av dem, men tänkte att det nog är så det känns när man är riktigt kär

I vuxen ålder har jag bara fantiserat om tjejer och sexlivet med min man har bara blivit mer och mer torftigt. Jag tänder inte på honom men jag gillar honom som vän.

För ett år sedan blev jag störtförälskad i en tjej och nu kan jag inte längre förneka att jag är lesbisk. Nu väntar jag på rätt läge för skilsmässa. Det känns inte rätt mot någon att fortsätta det här äktenskapet. Min längtan efter ett liv med en kvinna är för stor.

Förstår lite hur du menar, i och med att jag tänkt att jag ska vara "normal" och sådant, har jag också valt att vara tillsammans (och också gifta mig) med killar. 

Något som gjort att jag "bara" gillar sexet med min man är nog att vi också har så pass olika i smakväg, vad vi gillar och inte. Han vill avancera, det vill inte jag. Så därför är det inte att jag älskar sexet, mer bara... Det är okej, så att säga.

Vill du, anonym så kan vi fortsätta prata.?  

Jag kom också ut sent i livet, var väl runt 30år. Hade man och barn och hela baletten. I början har jag tänkt att jag måste vara bisexuell, eftersom jag har varit dödligt förälskad i de män jag har varit tillsammans med. Och i början har sexet varit fantastiskt, men alltefter att förälskelsen svalnat har sexet blivit svårare och svårare att genomföra. För jag tycker inte om den manliga kroppen. jag blir förälskad i dem som personer, men kukar är och förblir äckliga. Men precis som en dildo eller strapon ger de ju njutning när de används på rätt sätt.

Men efter att jag blev medveten om att jag tände på tjejer, och när jag tog steget ut ur garderoben, lämnade mannen och skaffade en kvinna, finns liksom ingen återvändo. Ser inte männen längre. Kvinnan är så fulländat vacker, och äntligen förstår jag vad männen har pratat om i sängkammaren med mig, jag förstår vad det verkligen innebär att åtrå.

Jag ser inte det som så jävla viktigt att sätta in sig i ett fack längre. Jag känner mig 100% lesbisk nu. Har en fantastisk kvinna som jag älskar över allt annat, och det är vackert. Jag kan inte lova och svära på att jag aldrig kommer att se åt en man igen, men det spelar egentligen ingen roll.

Tror att du TS kommer att komma på det så småningom vad du vill. Ge det sin tid.

Jag har en kompis som varit i exakt samma situation som dig. Hon var lyckligt gift. Men nu är de skilda och hon har träffat en kvinna som gör henne otroligt lycklig. Äntligen är sexet fantastiskt och allt annat känns också rätt. Jag är hetero själv men skulle aldrig kunna tänka mig att vara tillsammans med en man som är homosexuell oavsett hur mycket han tycker om mig så skulle jag veta att jag inte var tillräcklig. Så i min värld tänker jag att er relation inte är så sund och det måste vara jobbigt för din man att höra att du är lesbisk. Lev ditt liv så du blir lycklig. Med en man eller kvinna. Men man lever ju bara en gång och kan inte leva om sitt liv.

Jag har alltid tyckt att sexet bara är något fysiskt, jag har aldrig fått ut något annat än en orgasm av det. Jag har känt mig som världens sämsta partner som inte vill ge min man njutning, men jag äcklas av hans kropp, hans penis, hans kroppshår, hans maskulina lukt. Jag vill ju ha en kvinna i sängen och jag längtar jätte mycket efter att få ge en kvinna njutning, känna hennes rörelser, höra hennes små ljud.
Jag har blivit kallad för egoist eftersom jag bara tar emot i sängen, men jag vill ju så gärna få ge, det är bara det att jag har fel person i min säng. I många år ställde jag upp på mer än jag ville, med resultatet att jag äcklades över mig själv och mådde psykiskt dåligt.

Ett tag övervägde jag också att fortsätta äktenskapet, för barnens skull och lite för min skull också. Jag trivs ju i huset och ekonomin är jättebra. Men när jag tänkte att jag då skulle leva ett helt liv utan att få uppleva äkta kärlek. Utan att få leva tillsammans med kvinnan i mitt liv. Att jag skulle fortsätta vara olycklig och falsk mot mig själv och min man. Då började jag vänja mig vid tanken på en skilsmässa. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid ett tanken på ett helt annat liv. Jag är livrädd, men samtidigt blir jag glad när jag tänker på målet, sann kärlek där jag får ge av hela mitt hjärta och min själ.

Åh vad härligt att läsa det du skrivit. Det hade kunnat vara mina ord. Känns underbart att veta att det går att komma ut lycklig ur en sån här sak. TACK.

Anonym eller ni andra som skrivit om era skilsmässor, jag är precis där just nu och skulle gärna prata med någon av er. Är 30, har man och en dotter. Det har tagit mig 4 år och en grym förälskelse i min chef som jag inte fattade först men nu har jag gått i 2 år efter det och funderat och tänkt och hängt i gayvärlden. Det är det enda jag tänkt på senaste 4 åren och det enda jag suktar efter. Skriver bara sexnoveller om kvinnor, längtar så jag är påväg att gå sönder.

Jag är rädd för att skilja på ett sätt för vi har levt 13 år ihop och träffades när jag var 16. Han är 22 år äldre. Vill ju på ett sätt inte splitra familjen men jag tänder inte sexuellt på honom och har inte gjort på lång tid. Det är jobbigt å känna skäggstubb när han försöker pussa mig i nacken och generellt är det bara obekvämt. Det gör ont att känna så eftersom jag känner mig elak.

Jag inser ju att jag inte kan fortsätta så för bådas skull men det är ändå läskigt....önskar jag kunde komma till den punkten att det kändes rätt på något sätt, att ta steget ut. Han hoppas ju att det ska gå över.....

Och det enda jag tänker på 24 timmar om dygnet är kvinnor.

Har provat lite med en tjej en gång men vi var rätt mycket onyktra på champagne så det var ingen himlastormande upplevelse plus att hon hade mens så det blev ju aldrig fullt ut. Men att känna hennes kropp räckte.

Ibland känns det som att jag ska dö av bara åtrå.

Förstår att jag måste ta eget ansvar, hur har ni andra gjort?

Maila mig gärna du som känner igen dig i detta eller vill prata.

toktussan@hotmail.com 

Kram. 

Jag har gärna sex med dig ;) så hur ser du ut, undrar jag?! :)

Klart din man tar illa upp om du säger att du är lesbisk. Då har han ju levt i en lögn under hela eran relation!

Åh shit, det är ju nästan som att det är jag som har skrivit det där....sitter just nu med en massa tankar som snurrar runt i huvudet. Är nästan säker på att jag inte är kär i min sambo och att jag inte tänder på honom :( har också baea tjejer på hjärnan. ..

Men så sitter jag här med 2 barn och har ångest för att dom ska ha separerade föräldrar. ..hålla ihop för barnen? Eller ska dom få en lycklig mamma?

Hur har det gått för er?

Signaturen (å jag med) häruppe, berätta om dig själv :) är nyfiken på dig av nån anledning.. Är du gift? Var bor du? Är du kär i en tjej just nu? Var träffade du henne i så fall?

Angående dina tankar om barnen så kan jag säga såhär, o det är min åsikt, att barnen mår nog mycket bättre av att ha två lyckliga föräldrar även om det innebär skilsmässa än att ha två föräldrar som enbartär tillsammans för barnens skull.

En jättekram till dig och jag hoppas allt löser sig för dig.

En jättekram till er allihop i tråden också förresten. Jag hejar på er! Följ era hjärtan <3 <3

Jättekjamis kjamisar till alla!

Tönt.