Adoptera bort sonen?!?!?!

Jag tycker såklart också det verkar tidigt, men både pappan och sambon påstår sig ha ''hittat varandra'', dom båda har gått igenom saker i sin barndom och nu har dom hittat varann och är lyckliga och kommer aldrig skiljas åt osv osv. Dom påstår sig ha ett typ vad det låter ''magiskt'' förhållande. Att dom alltid sökt varann och nu äntligen funnit varann... Och jag kan ju inte bara ignorera vad dom säger heller. Jag tror ju inte dom kommer skiljas åt, faktiskt. Det är ett speciellt förhållande de har. Men visst är jag medveten att om det skulle hända, eller om pappan skulle dö, så är det adoptivpappan som har vårdnaden. 
Jag får fundera mer på det här, egentligen vet jag inte vad jag ska fundera på för jag tvekar inte för jag vet att det är en bra person den där sambon och att min son älskar honom och jag vet att min son får det bra, och ännu bättre nu när hans pappa har en sambo, som kanske gör det lugnare för min son också (om han nu skulle vara orolig eller må dåligt över att vara med sin pappa som någon påstod). Som sagt ville bara höra vad andra skulle gjort eller reagerat, och som det verkar så tänker jag helt fel i andras ögon, och gör helt fel om jag adopterar bort min son :/

Du kan ju inte förlita dig på att omgivningen säger till dig ifall han far illa hos sin pappa. Tror du att sånt alltid syns utifrån?

Men alltså... fråga vilket par som helst som bott ihop med varandra i bara sex månader om dom har hittat "den rätta", eller om det känns som att relationen kommer ta slut i framtiden. Jag antar att du får svaret att dom äntligen hittat den stora kärleken och att dom aldrig kommer separera.

Och att det verkar som att barnet mår bra... ja. det kan kallas fasad. Ta ett snack med barnet. Inte bara "hej, mår du bra hos pappa? Vill du föresten bli adopterad av den nya?"

Utan ett riktigt snack. Åk hem till dom. Våga möta vardagen därhemma. Frågorna barnet har. Funderingarna. Missbruket. En missbrukare sätter drogen före barnen, även om det verkar bra på utsidan. Var inte naiv ts.

Din son är bara 4,5 år och kan inte bestämma själv vad som är bäst för honom. Din son bor alltså på heltid hos sin pappa som missbrukar?! Jag hade aldrig kunnat tillåta det. Jag menar inte att vara otrevlig, men jag har sett barn som växt upp med missbrukare och de mår verkligen inte bra av det

Skitsamma om karln är gay eller ej så att lägga detta under regnbågsfamiljer förstår jag inte riktigt, men att prata adoption efter bara nåt halvår tycker jag är besvärligt. Kan ni inte mellan varandra komma överens om att det är okej att pojkvännen tar en roll som pappa utan att du ska behöva frånsäga dig rättigheter? Kan du kommunicera med denna nya fadersgestalt och ha en relation med honom för att ha insikt i hur barnet mår och inte minst hur pappan hanterar sitt missbruk? Att han har ett stadigt förhållande kan vara toppen om han behöver stöd och mening i livet för att inte gå ner sig i missbruket, men det kan också vara en relation som drar ner honom ytterligare.

Lär känna den nya ordentligt, känns adoption överhuvudtaget som ett alternativ så se till att ha en god relation med båda och insyn i hur barnet har det under en längre period. Det har du rätt till, och är de seriösa kan de finna sig i att avvakta ett år eller två innan några papper skrivs, och kanske har ni vid det laget funnit en så god balans att det inte känns lika nödvändigt längre.  

Jag litar bra på min syster då hon ofta umgås med dom, litar även på pappans syster som också umgås mycket med dom, nästan alltid. Min son är ingen blyg människa, han säger till när det gäller. Han hade sagt till om han inte hade det bra hos sin pappa eftersom vi har daglig kontakt.Ja min son bor på heltid hos sin pappa som missbrukar. Pappan mår inte bra av att inte ha vår son där och tro mig han tar INTE droger före vår son (till den som nu sa det). Jag har tänkt så många gånger på konsekvenserna av att min son bor i det hemmet, men jag kan inte bara ta ifrån min son sådär. Han trivs inte hos mig, varför vet jag inte. Förut när vi delade lite på vårdnaden så grät han varje dag hemma hos mig och tjata bara efter pappa. Kanske för att han var orolig för honom ja, men då låter jag väl inte honom vara det utan låter honom vara med sin pappa. 

Jag känner varken dig eller dina barns pappa, men mitt råd till dig är att definiera "skadas". Man skadas på många olika sätt av att leva med någon som missbrukar, på både lång och kort sikt.

Din mans pojkvän kan fortsätta att älska din son - oavsett juridisk bindning.

varför skaffar du 3 barn med någon som du inte bor med och som dessutom missbrukar... hur jävlas dum får man vara????

Känt honom sedan vi var barn och det är en krånglig historia. Men jag lämnade honom efter vi fått vårt första barn 2008,men var då redan gravid med vårt andra som kom 2009. Vårt förhållande har alltid varit struligt men vi försökte på nytt, han försökte kämpa med sitt missbruk och så skaffa vi nummer 3 för vi ville ''rädda'' vårt förhållande, vilket inte hjälpte och därför bor vi inte ihop mer. Jag vet inte hur dum man får vara, jag är inte det iaf.

Jag tror inte att du är dum, men jag förstår av din beskrivning att du fått barn som väldigt ung och du har det antagligen ganska tufft med tre barn på egen hand. Barn tar alltid skada av missbruk, även om det är en mycket kärleksfull förälder som lyckas undvika de allvarligaste situationerna. Din son är också mycket liten ännu, vid 4,5 år kan han inte analysera och sätta ord på hur han har det och framför allt inte veta hur ett barn borde ha det. Kärlek räcker tyvärr inte för att göra barn trygga.

Jag var själv extremt pappa-kär som barn och ville bara bo hos honom, men som vuxen har jag helt brutit med min pappa eftersom hans sätt att leva (inte vanligt missbruk, men dysfunktionell på liknande sätt), faktiskt skadade mig då han inte klarade av att sätta barnets behov i första rummet. Min mamma orkade inte se hur jag eg hade det och nöjde sig med att jag ju ville bo hos pappa. Hon hade inte kraft att erbjuda något annat liv heller, något jag också kan förstå som vuxen. Min mamma är förlåten, men barndomen påverkar mig fortfarande i högsta grad.

Det är fantastiskt om ditt ex har funnit kärlek och trygghet, det är bra för er son i längden. Men jag säger som några andra före mig att ta det lugnt med adoption. Finns viljan på riktigt så finns den kvar om ett år eller två också. en annan sak som är bra att veta är att även när det gäller s k närståendeadoption (förälders partner som i detta fall) så måste socialtjänsten göra en utredning om adoptionen är i barnets intresse.

Kanske kan du ta kontakt med familjerätten i barnets hemkommun och ta reda på om det kanske är möjligt att ditt ex nya pojkvän kan få bli vårdnadshavare utan adoption? Det skulle lösa en del praktiska problem och ge pojkvännen rätt att ta vissa beslut, skriva på papper för skola och liknande, men utan att du förlorar alla rättigheter. Tänk också på att det är mycket stor risk att din son i framtiden kan komma att tolka det som att du övergav honom/gav upp honom och att det kan få honom att tvivla på sitt egenvärde, oavsett hur goda skäl du har.

Lycka till, alla inblandade.