UnikFamilj skrev 2012-12-19 20:31:47 följande:
. Iaf: chatterbox - yes! Tala gärna om!
Ja, jag kan ju bara berätta hur det gick till för vår son och det jag vet vad som brukar vara brukligt i en utredning.
Vår son fick först göra en basutredning genom skolhälsovården. Man gjorde bla ett test som kallas för WISC-IV (IV som romerska siffran 4) Varför en siffra 4 vet jag inte.
Psykologen som gjorde testet frågade ut oss lite innan hur sonen var, vilka delar som hon skulle ta med. Det vi redan visste innan var att sonen var duktig i språk, byggde gärna med lego och förstod ritningarna, Det hjälpte väl psykologen lite med hur hon skulle välja. När testet var klart fick vi mest bevis på att det vi redan visste om hans starka och svaga sidor, språkförståelse som en vuxen och logiskt tänkande som 12 åring. Arbetsminnet som 5 åring och tror impulskontrollen något liknande. Han var 7 år när testet gjordes.
Sen när det blev dags för själva utredningen så intervjuades vi föräldrar igen. Vi fick berätta vad vi hade noterat och jag hade gjort en lite lista. Redan vid början av basutredningen började jag att skriva upp vissa extrema händelser, lite vad som hade hänt, vad som hade varit tidigare under dagen och vad vi gissade på vad som orsakade utbrottet, hang-ups, låsningen eller vad. När det var dags för själva utredningen hade jag sammanställt det lite. Jag lämnade över det till läkaren och hon sa att det var bra noteringar och att vi hade varit utförliga med vad de själva letade efter, det hjälpte dom i arbetet. Vi fick även skattningsformulär där vi fick fylla i frågor som skulle svara med tex
Aldrig eller nästan aldrig, oftast, eller
alltid eller nästan alltid.
Några frågor var även att det skulle svaras om det var åldersadekvat eller inte.
När det var sonens tur så fick han göra lite tester på tex tid, sätta 2 prickar i en fyrkant, ett streck i en triangel osv. Han fick ofta gå tillbaka till där instruktionerna var och titta, det var test för arbetsminnet, att man "misslyckas" i testet är också viktigt för utredningen.
Han fick även sätta bilder i rätt ordning för att det ska bilda en berättelse och liknande.
Han gjorde testet själv, vi föräldrar var inte med. Han var angelägen om att göra bra ifrån sig, sån är han fortfarande, blir skitsur om han inte får alla rätt på prov och sånt.
Sen var det en liten läkarundersökning, hjärta, blodtryck, vikt längd, öron och sånt.
Personal på skolan hade också fått sådana skattningsformulär och tror att både fritids och förra dagispersonal fick tillägga något om de hade något.
Vid det här tillfället hade sonen redan en assistent i skolan.
Efter att sonens prestation var klar så var det dags för återgivning för oss föräldrar, då var det mest läkaren och psykologen som pratade. Sen efter någon dag fick vi en eget möte där vi fick fråga och och reflektera över vad som hae framkommit. Sen var det ett barnåtergivningsmöte, bara psykologen och sonen och jag. Hon hade gjort ett litet häfte med de saker som stämde överens med sonens diagnos och gick igenom det.
Efter ett tag var det även dags för skolåtergivningen. Där fick rektor, assistent, en av fritidspedagogerna, specialpedagog från skolhälsovården och då läkare, psykolog och då jag sitta och få en återgivning. Deeet var en tryckt stämning, rektorn kände sig hotad i sin ställning, alla taggar ut och tja... jag kände mig väldigt liten. Om jag hade fått göra om det med den kunskapen jag har nu så hade jag nog sagt ett och annat, I den stunden har man läkare och psykolog i ryggen på ett helt annat sätt. Det är inte så att man jobbar i motvind men rektorer vill alltid tänka på pengarna som aldrig finns och om ett barn får så vill alla ha... typ.
Det är ju flera år sen nu och det har väl bleknat lite i minnet vad som hände och så. Det var en snabbutredning, inte att man gjorde den extra snabbt utan vi hade fått en kallelse med 6-8 tider uppdelat på 2 veckor, ett tight schema med flera timmars pass varje dag. Det var mycket grundligt utrett.
