Stödfamilj??!!

Och det finns ingen mormor..farmor..morfar..släkt osv?

ALLA behöver en brejk då och då. Hur gamla är barnen? Man är ju alltid orolig att lämna de till någon annan. Men det kan vara för både dig och barnens skull? De får lite kul,tex vh..och du får vila dig och göra något för dig själv. Och barnen kommer hem till en mer utvilad mor? :)   

Soc borde kunna svara på dina frågor. Annars, regga dig på familjehemmet.se, där finns ett forum. Många av familjehemmen har startat som just stödfamiljer så de bör kunna svara på dina frågor.

Sen tänker jag att soc inte skulle hjälpa till med stödfamilj om det var dåligt för barnen. Så den tanken kan du slå bort.

Kram

Vi har ett kontaktbarn varannan helg. Hen hade dans på lördagarna och mamman frågade om det var ok eller inte. Vi sa att det var ok, men mamman valde själv att byta dag. Om aktiviteter finns på helgen får man komma överens om det. Sen kan du fundera på hur du vill ha hjälpen, allt detta hjälper familjehemsenheten dig med. 
 

Det finns släkt (ingen jättestor) och tro mig, de ställer upp! Men det stödet behöver jag liksom ändå ibland, ibland behöver jag åka iväg på jobb och övernatta en natt eller så.  Men jag får så otroligt dåligt samvete över att hela tiden be om hjälp, och hjälpen kommer inte självmant i detta fall...så det tär också mycket på mig.  Men jag tror att mina barn skulle behöva få komma till varsitt ställe, inte behöva vara i varandra hela tiden. De har olika behov och bråkar väldigt mycket just nu, de har ingen toleransnivå alls gentemot varandra eftersom de båda mår dåligt.

Barnen är 7 & 10

Men hur vet man om stödfamiljen motsvarar det mina barn behöver ?? Hur vet man om det tex. finns en fadersfigur att se upp till och som är beredd att ge lite av det mina barn saknar så otroligt mycket... Det är otroligt frustrerande att veta att sina barn behöver något mer än vad man faktiskt kan ge dem...det tär på en innifrån. Men det är främst utifrån mitt behov som soc tittar i detta fall och det verkar inte vara några frågetecken kring att de ska ställa upp.

Om du blir beviljad en stödfamilj så r det om det är för barnens bästa vad jag har förstått. Du får också träffa dem och skulle det inte kännas bra så kan du säga nej, men det finns inte supermånga familjer att välja mellan har jag förstått. Blir man stödfamilj så blir man det för att man känner att man har möjlighet att hjälpa ett barn eller flera och inte för pengarna.

Jag och min sambo är stödgamilj, när vi får förfrågan om ett barn får vi veta lite kort om barnet, ålder, bakgrund, vad behovet är osv. Sen har vi möte med våran Soss kontakt, barnets mamma och pappa om båda finns med i bilden. Sen får föräldern känna sig för och vi får känna oss för, känner båda parter att allt känns oki bestämmer man en träff med familjen, tex att vi åker hem till familjen och fikar lr äter middag, umgås lugnt och avslappnat, man får känna av varandra helt enkelt :) sen fortsätter man i den takt man vill och det som funkar för barnet, kanske bara att h*n kmr över dagen första gången och sen testar att sova över nästa gång :) brukar funka jätte bra :) har du några frågor så fråga gärna :)

Min mamma hade avlastningsfamilj till mig o min bror.... Vi försökte ofta rymma vi kände att ingen ville ha oss... Det sitter i än idag så jag är assa noggrann med att han är med oss på allt fast ibland känner ja att ja vill hitta på nått ensam med sambon men får dåligt samvete o sen vågar ja ej låta någon passa min son... Så se till att det blir bra familj förklara mycket för barnen o lyssna på barnen är mitt tips :) lycka till...

För oss har det varit jättebra med stödfamilj en helg i månaden. Vi har ett barn med speciella behov och det är inte helt lätt att hitta en barnvakt som kan ställa upp annars. Han trivs jättebra där och hon har även ett eget barn som är lite äldre än honom som han leker med och har roligt med (han har inga syskon). Vi gjorde så att först träffade vi henne med soc och gav lite info och lärde känna henne lite, sedan bjöd vi hem henne till oss en gång och hon fick träffa honom och de lekte lite. Sedan åkte vi dit med honom ett par gånger och vi var med hela tiden tills han verkade trivas bra. Då provade vi att gå ifrån en timme och äta lunch och sedan kom vi tillbaka dit och hämtade honom. Sedan åkte vi dit med honom och han fick prova sova där, gick bra. Efter det så kommer hon och hämtar honom en helg i månaden och lämnar honom sedan hos oss igen.

Ja, i dagsläget känns det här bara skrämmande för mig...

Jag vet inte om jag ens kommer mäkta med att släppa kontrollen och gå vidare med det här....men kanske kommer jag inse att mina barn skulle må bra av det på lång sikt....

Med aktiviteter osv så försöker iaf vi ordna sånt om det finns under helgen :) i övrigt brukar vi hitta på sånt barnet vill göra som det kanske inte finns möjlighet till att göra i hemmet. Beror mkt på bakgrunden hur förhållandet till barnet blir, om barnet tex har det väldigt trassligt hemma, föräldrar som inte bryr sig, inga rutiner, så brukar vi vara väldigt noga med den delen då det är det barnet behöver. Vi ska snart få en 12 åring med goda familjeförhållanden men med andra problem som inte behöver uppfostran utan bara ett brejk från familjen, då gäller det att få en god barn-vuxen relation, ha roligt under helgen och fokusera på det roliga och avslappnande :)

Hoppas verkligen att jag kan ha den turen att hitta rätt och att det ska kännas så tryggt som det verkar för er!

Alltså de ser ju till barnens bästa. Men jag blev beviljad stödfamilj för min skull. De tyckte jag gav barnen allt de behövde så.
Det sköna är ju att dina barn är lite större och kan berätta och säga till mer? 

hoppas verkligen att det är så i min kommun också...känns som jag får fler och fler frågor att bolla med soc-tanterna... känns bara så nytt allting....trodde aldrig att jag någonsin skulle befinna mig i den situation som jag gör idag...

Skönt att höra att det finns fler...ansökte du själv om stödfamilj, eller hur gick du tillväga??

Det här med att det ska vara barnens behov som styr fick jag också höra när min bup-kontakt först ringde soc....men då vred han på det och sa att om föräldern inte orkar mer och är nära bristningsgränsen så måste ju ändå det också ses vara för barnens skull (fast förebyggande), även om det egentligen just här och nu handlar om förälderns ork och inte att barnen på något sätt far illa.

Ja, jag hoppas verkligen att mina barn känner att detta är något de vill. För det måste i detta fall vara något som de själva vill. Men jag har inte vågat ens tagit upp det i dagsläget med dem, de har kompisar vars familj fungerar som jourhem, så på det sättet vet jag lite om sånt här. Men i det fallet så handlar det mer om att de har barn på heltid i ex.3 månader pga missförhållanden hemma.

Vår stödfamiljsperson är förskollärare så det bidrog till att vi kände oss trygga, hon tar hand om andras barn hela dagarna liksom och det går bra =)

NJae..det var så att jag blev själv med barnen..och slet på rätt bra osv. Och så föreslog de den lösningen,bad mig fundera. För tillslut kasnke man går under..och då har ju barnen ingen liksom.

Nu ska den andre föräldern godkänna stödfamilj..det gjorde inte mitt ex,så det gick i stöpet iaf.  

Hade ni gemensam vårdnad då eftersom båda föräldrarna behövde godkänna?? det kan väl knappast krävas när man har ensam vårdnad?

Känns helt sjukt att allt ska gå i stöpet när du blivit beviljad hjälpen...mycket som är förlegat i våra lagar och paragrafer...

Tack för alla inlägg...men nu måååste den här trötta mamman gå och sova!!! Ny dag imorgon med bus och stök!

Ja,gemensam. Vi kom aldrig så långt som beviljad hjälp..de var tvungna att ha godkännadet först,innan de gick vidare. Det var jobbigt ändå..mitt barn hade ju inga "problem"..så sa de.." det är en bra ålder och en flicka,så det finns massor av familjer som är intresserad. Det blir inte svårt att hitta någon". Det är tufft. Mitt barn var mindre än dina.
Nä,vid enskild är det lugnt.