Vill flytta utomlands - hur gör vi med bonusen??

Tro det eller ej men vi tänker faktiskt på barnens bästa. Skulle inte mamman klara/vilja vara utan dottern 6 månader om man provar med det först så får vi skjuta på det. Både jag och min man är super sugna på att göra den här resan men inte på bekostnad av barnen... Vi resonerade lite att det är taskigt att låta bonusen stanna hemma och gå miste om den här chansen som lillebror får i så fall. Dessutom har vi hört att det är svårare att komma in i gemenskapen i tex skolan när man är äldre... Man vet ju hur barn kan vara ibland, ganska elaka. Självklart skulle vi vänta i så fall tills hon blir några år äldre och själv bestämma om hon vill följa med eller bara komma och hälsa på... Vi är liksom inga monster som tar dottern från hennes mamma, vi vill ju bara ge dem chansen... Men då mamman inte varit helt negativ innan så finns ju chansen....

Men ju äldre bonusen blir så blir det ju också svårare att vara borta ett år från skolan, plus att kompisarna blir viktigare.

Precis det är därför vi vill göra det nu inom något år, det blir bara svårare och svårare, för båda barnen...
Det är därför vi funderar på hur man ska göra det smidigast för alla... Det är inte lätt när så många är inblandade... Hade båda barnen varit våra biologiska hade vi inte tvekat men nu är det ju inte så.

Frågan är ju fri.
Jag tänker att det är en bra erfarenhet för barnet att prova att bo utomlands.
Det är något jag skulle vilja ge min egen dotter.
Tycker det är onödigt att döma & skriva som om TS & hennes man vore de mest egoistiska
idioterna som finns för att de drömmer om detta.
Kanske har de bra kontakt allihopa, kanske skulle mamman till bonusen
se det som att bonusen får en erfarenhet för livet? Umgänget går kanske att lösa på ett bra sätt?

Fråga bara, berätta om era önskningar, fråga mamman hur hon tycker.
Ingen har rätt att döma.

Jag tycker att det låter märkligt att säga att pappan inte vill lämna bonusen om ni åker iväg, men valen är ju att

1. barnet får inte träffa pappan på 1 år (förutom lov eller hur ofta det är möjligt att åka hem till Sverige)
2. barnet inte får träffa mamman på 1 år (förutom lov eller hur ofta det är möjligt att åka och hälsa på pappan)

Det är rätt egoistiskt att den som åter iväg utgår från att barnet SKA med, är snarare bättre att tänka att barnet ska få bo kvar istället för att först anpassa sig i det nya landet, bo där ett år, sedan komma hem igen och börja ny klass (?) och hitta tillbaka till sina gamla kompisar / hitta nya kompisar.

Jag håller med IsadorasMamma!
Ni andra får sluta kalla TS för monster, hon kommer ju inte till att kidnappa bonusen...
Jag hade frågat mamman, bett henne fundera och någon vecka senare diskuterat "på riktigt". Och så hade jag frågat bonusen också om hon vill.
Det är definitivt en chans och en stor tillgång längre fram i livet att ha bott utomlands! Man lär sig väldigt mycket!
Lycka till!

Vi utgår inte från att bonusen SKA med, vi VILL att hon ska få följa med och få samma möjlighet som vi andra. Mamman har inte den möjligheten. Det är inget som är bestämt att vi måste ta 1 år, för bonusens skull kan man välja att prova på 6 månader för att alla ska få se hur det känns och hur man trivs... Då mamman inte varit negativ till det tidigare då det var aktuellt kanske hon ser det som en möjighet att bonusen ska få den chansen som hon själv inte kan ge. Självklart skulle de ha kontakt varje dag via tex skype om de vill. Det är inte så att vi tar bonusen och drar iväg, det hade väl varit hemskare om vi sagt att bonusen får INTE följa med för att hon är bonus... Eller att vi inte vill ha med henne utan tar bara vår gemensamma... Det är en svår sits, därför jag frågar.

Tack IsadorasMamma! Det är en chans man får kanske bara en gång i livet, då är det klart att man vill ge båda barnen det... Vi gör inte skillnad på dem även om ett barn inte är mitt.
Min man ska få prata med mamman och fråga hur hon känner inför det. När hon sagt sitt får vi prata med bonusen och se vad hon känner.

Tack Anonym (Utlandsboende). Tack för tipsen. Ska prata med dem och se vad de säger.

Vore det inte vettigt att ta reda på redan nu vad det finns för möjligheter att bonusen (om hon följer med) är ledig varannan fredag från skolan och flyger hem till mamman på fredagen och flyger hem på söndagen? (Ring skolan, kolla flygtider, etc, kolla med hennes nuvarande skola om det kan finnas chans att komma tillbaka till sin gamla klass efter ett år...)
I så fall spelar det ju ingen roll om ni flyttar till England (som jag förutsätter att vi talar om - andra engelskspråkiga länder ligger ju lite väl långt bort), eller om ni flyttar 50 mil bort inom Sverige. 
Om ni dessutom inte dummar er och kräver underhåll av mamman under tiden så finns det ju chans att mamman kanske också kan ta ledigt någon/några extra dagar i samband med lov. Allt för att det ska fungera så bra som möjligt och att mor och dotter får så mycket tid tillsammans som möjligt. 
Om man vänder på det så kan kanske flickan bo kvar hos mamman och göra omvända resor till er varannan helg? 

Svårt, mitt hjärta skulle säga NEJ. Men självklart skulle det vara en jätte bra erfarenhet och hon lär sig språket bra. Om det skulle gå och ordna så att hon flög hem varannan helg hade jag nog sagt ja. Men inte om det bara är på loven, då tappar hon kontakten med vänner hemma och med mig som mamma. Missar sina syskons uppväxt osv.

Jag tycker ni ska diskutera detta med barnet i frågan och fråga henne vad HON vill.

Min pappa jobbade utomlands och var borta allt ifrån 6 månader till 1,5 år och det har funkat jättebra, och nää det fanns inget  skype på 80-talet så det var papper och penna och en väntan på drygt 1 månad innan breven kom fram., och det funkade jättebra.

Jag tycker det är en enorm chans för barnet att få lära sig engelska, nya kompisar, ny kultur osv.
Kanske hon kommer trivas så bra att hon själv vill flytta dit när hon blir stor!

Mamman låter ju inte helt omöjlig heller. `Kanske kan ni betala en resa till henne någon gång så mamman och barnet får träffas där, besöka skolan osv. OM det nu är England vi pratar om så är det inte så dyrt att resa dit. :)

Jag tror det kommer bli superkul, jag önskade att jag fick en sådan chans när jag var liten ! Vi reste aldrig iom att när pappa kom hem ville han vara hemma, så när jag var 18 år åkte jag på min första utlandsresa och nu drygt 20 år senare är jag helt galen i att resa, det är det bästa som finns, nya erfarenheter , nya spännande människor osv!

Jag har barn med en utländsk man som jag separerat från. Om pappan får för sig att flytta tillbaka till sitt hemland och barnet vill det så får hen bo med utomlands med sin pappa när hen blir äldre (även om det skulle svida i mammahjärtat). Det är en rikedom att känna sig hemma i fler kulturer än en och kunna fler språk. Dessutom förstörs inte barnföräldrarelationen för evigt bara för att man lever separerade under en period.