Hur många har ätit lyckopiller nån gång ?

Jag äter seratonin blockerande just nu, började i maj.
Mår mycket bättre, inte lika "trött", inga panikattacker/ångestattacker längre, har bättre temperament.
Jag är gladare nu som person,,
Gör mer saker, gillar göra saker...Blir annars rastlös.  

Definiera "lyckopiller", tack. Är det SSRI-preparat som avses? Ingår SNRI? Andra psykofarmaka?

Jag åt Cipramil/Cipralex i 9 månader utan någon som helst effekt vare sig när jag började, under tiden jag åt eller när jag slutade.

Sen visade det sig att mina "panikattacker" var ett hjärtfel  

Jag dömer verkligen inte de som använder dessa tabletter utan det är säkert till hjälp för dem, men jag är ändå benägen att hålla med dig.
Jag vet att det är hormoner och olika signalsubstanser i hjärnan som inte fungerar som det ska, men jag tror inte att det är den verkliga orsaken för alla som mår dåligt. För en del är det säkert så, men alla?

Mitt resonemang är att varför ska jag äta tabletter när det är folk i min omgivning som har behandlat mig illa. Är det inte bättre att de får medicin så de ser hur illa de behandlar folk?
Det jag behöver är att jobba med mig själv och lära mig att vägra låta trampas på och sluta söka bekräftelse på alla håll genom att spela duktig hela tiden.
Lära mig att jag är värdefull även om jag går en promenad i solskenet fast torktumlaren inte är tömd. Programmera om hjärnans negativa tankebanor med andra ord. Och det behövs det terapi för, inte mediciner.

Fick dock ändå tabletter utskrivet och när jag läste bipacksedeln fick jag kalla fötter. Mer än innan...
Långt bak på lappen stod det lite smått om biverkningar. Om jag tvivlade innan så blev jag nu totalt avskräckt ifrån att ta dem och har inte vågat ta dem.

Tycker dock att de som vågar äta dessa tabletter är modiga och ska ha en eloge för att de tar tag i sina problem och sitt mående!

Några lyckopiller har jag inte fått!

Jag har dock fått en gammal typ av antidepressiva som man märkt har positiv effekt på tarmens eget nervsystem. Den hjälper men det är ingen bot

Förstår dina tankar. Biverkningarna är helvetiska ibland. Den medicin jag äter nu har potentiellt dödliga biverkningar tom, även om jag klarat mig undan med två veckors huvudvärk under insättning och nattliga svettningar ett par ggr/mån. I gengäld har jag ett fungerande liv, med jobb, fritidsaktiviteter osv.

Det du skriver om de yttre omständigheterna har jag funderat på många gånger. Varför ska jag äta medicin om någon behandlat mig illa? För det har jag gjort. Har haft stora duster med Försäkringskassan genom åren. För att kunna ha med dem att göra måste jag antingen bedöva mig med alkohol eller lugnande mediciner. Det känns såklart förjävligt, men jag har accepterat att det är så det är just nu. 

De första två veckorna fick jag fruktansvärd ångest. Sedan var det bra några veckor. Efter det gick jag upp i hypomani och gjorde dumma saker. Läkarna tog bort Sertralinet och depressionen fick självläka. Det tog tid, men det gick bra det också.

Sertralin och Atarax, mot depression och ångest.

Sertralinet gjorde att jag inte längre ville dö hela tiden och klarade att ta mig ur sängen (de flesta dagarna). Tyvärr gjorde det även att jag gick upp i vikt väldigt mycket, vilket ledde till ett helt nytt spektrum av ångest.

Ataraxen tog udden av ångesten, utan att ge mig biverkningar. Tyckte inte den var speciellt effektiv dock, trots att jag fick en rätt stor dos och tog den "vid behov".

Hade du problem med social ångest innan ? Men fick du dom *farliga* biverkningarna ?

Jag hade vissa problem med social ångest, ja. På ett sätt.

Nej, inga farliga biverkningar.

Jag har ätit cipramil och nu så äter jag Setralin, men cipramil fick jag mott psyckoser och dett hjälpte .
Men dett är hellt klart och tydligt att jag inte vill   lämna bort Setralinet ,för jag hör röster och dett är samma sak såm hörselhalusinationer ,och dett med några andra tabletter såm serenase, Jag skulle inte bara klara av och leva utan medesiner jag har ätit dåm i närmare 35 år .För jag är rädd att hamna i psyckos,dett är rena helvete för mig.
 Om då lyckopiller är rätta ordett men något ligger dett nog i dess benämning. HEJ

Många förespråkar att man minsann skall bearbeta allt det jobbiga, istället för att äta mediciner, men om man befinner sig mitt i det där jobbiga och inte kan ta sig ur det, så kan man inte börja bearbeta det. Utan då behöver man mediciner så att man åtminstone kan fungera någorlunda normalt.

Bra poäng, tycker jag. Jag brukar jämföra det med kryckor - man måste ha dem för att gradvis kunna belasta den läkande frakturen.

Ytterligare en vinkel är ju att det inte alls behöver föreligga något traumatiskt i ens liv som måste bearbetas. Man kan må skit ändå, på grund av hur hjärnan är kopplad och vilka kemiska substanser som flödar.