Så många trådar om att hitta sin sexlust

Jag är en sådan som väntar in att lusten ska komma, jag vet inte varför jag tappat den så jag vet inte hur jag ska göra för att få tilllbaka den. Det är inte så lätt alla gånger att bara få tillbaka sin lust.

Det är klart att det inte är så lätt - och jag misstänker att TS inte menade det heller. Men jag förstår vad TS menar. Som du, vad tror du kan hända, om du bara väntar? Utan att göra något? Varför skulle lusten plötsligt komma tillbaka? Jag raljerar inte, utan frågar helt allvarligt.

Vad kan man göra då? Ja, jag vet väl inte så noga (har aldrig haft problemet), men tex läsa sexnoveller. Titta på nakenbilder eller porr. Sätta sig nära sin partner i stället för lång bort. Börja röra sin partner mer, kyssas mer. Prata med partnern, säga att man vill få tillbaks sin lust, men att man behöver hjälp och förståelse, och att det kan ta tid. Ha sex, även om man inte vill. Kanske schemalagd sex - jag har läst flera gånger om folk som beskrivit att det fungerat med schemalagd sex, säg 2 ggr i veckan, och att de själva inte trott i förväg att det skulle fungera.

Ja, lite så. Dvs göra något, och inte bara vänta. Annars tror jag inte att det händer något, faktiskt. Tyvärr, för det vore ju enklare om det gjorde det.

Jag har väntat utan att det hänt något.

Nu har jag köpt vad jag tycker är sexiga och bekväma trosor. Jag har ansat musen lite mer. Börjat lite med att läsa sexnoveller och onanera själv för att få upp lusten. Har börjat träna lite. 
Allt för att få mig själv ur vardagslunken och tröttheten. För att känna mig själv mer sexuell.

Sen har jag börjat "tvinga mig på" min sambo i soffan. Vi ligger tillsammans och håller om varandra utan att det är sexuellt, bara är nära. Jag går och kramar han ibland och ger honom en puss.

Och igår hade vi sjukt skönt sex, och snart planerar jag att krypa på igen. Men innan måste jag tjuvläsa lite noveller. Så är det bara. Sen en dag kanske jag blir sugen spontant, vi får se.

Problemet ligger hos mig, och det är mitt ansvar att ta tag i det. Är det något jag tycker han gör fel så får jag säga det. Nu kör jag all in i alla fall.         

Det är väl för att människor är lata. Det är jobbigt att anstränga sig särskilt om det inte är man själv som lider.

Tja jag tycker många av de trådarna där den som skriver vill att någon/något skall ge dem lusten tillbaka inte saknar sexlusten i sig utan vill ha tillbaka den för att de är oroliga (med rätta) att deras partner skall lämna eller vara otrogen.

Tror att många hamnar i en bekvämlighetszon. Sexusten är borttappad och då saknar man den inte heller. Därför är det inte så viktigt att anstränga sig att hitta den. Förutom då att partner är missnöjd, men det bästa är ju att han/hon istället minskar sin sexlust. Tror att det många gånger är att de personer inte har sån stark sexlust egentligen och den är inte borttappad för den har egentligen aldrig funnits där. Men än i förälskelsefas och annat som gör att den blossar upp. Eller så har man tappat intresset sexuellt för sin partner.

Sen finns det de som verkligen kämpar för att få tillbaka sin lust. Som saknar det och kan tänka tillbaka på hur det var men den är borttappad pga graviditeter, förlossning, amning etc. Men jag är rätt säker på att nästan alla återfår den även om det tar tid.

Problemet som partner är att veta om partners lust bara är borttappad men kan återfinnas eller om den inte finns.

Jag tror att väldigt många tar sin partner för given och sen försvinner den sexuella lusten mellan två människor om man inte underhåller den. Alla verkar tro att det bästa är att vara förälskad HELA tiden.

Håller med du. Inget sker automatiskt. Älskar man varandra så visa det då. Båda måste engagera sig och ta sitt "ansvar". 

Hoppas det löser sig för dig och er...gillar din inställning och vilja. Tänk om fler gjorde som du.

Håller med! Den inställningen är precis det jag saknar hos min partner... ;(

Fantastiskt! Du är på väg! Bra jobbat!

Alltså jag är ledsen att göra er besvikna, ni som vekar tro att alla kan tvinga fram lusten... Men jag har nog provat allt. Utan resultat. Jag är ung, jag har den absolut bästa mannen man kan tänka sig, som jag haft mitt livs bästa sex med och mer fysisk kontakt utan sex än ja upplevt med nån annan. Han är mer gosig o mysig än jag, och visar mig enormt mycket uppskattning. Eftersom han aldrig har satt press på sex, och jag från början var den med mest lust, så har jag dessutom känt mig mer trygg i sängen med honom än med nån annan. I alla fall. Sexlusten försvann, o metoderna jag får som förslag känns ibland som hån. Män (oftast) ger tipset "ha sex ändå". Ok. Testat. Det gör ont, jag får så mycket ångest att ja vill kräkas, ja känner mig vidrig efteråt o ännu mer avtänd. Gråter ibland pfa hur jobbigt de känns. Fysisk kontakt, att prata om de, att göra annat sexuellt, etc etc, fungerar INTE - hela vårt förhållande bubblar över av dessa goda ting, inte blir ja kåtare för det. Sexnoveller.. Alltså vet inte. Kan ju bygga upp fantasier i huvudet som gör mig tänd, men blir snabbt äcklad av känslan att det jg är tänd på är nån slags falsk bild i mitt huvud, och inte själva sexet med min man. Känner mig smutsig o nästan psykiskt otrogen. För mig är de skillnad på detta tillstånd, o ett tillstånd då jag är "inte så sugen" men kan väckas till liv av mys osv. Det har ju hänt tusenggr förr i tiden - att ja känt mig trött, seg, sjuk, osugen...men att min mans beröringar fått igång mig. Nu får jag panikkänslor (oftast) bara han kommer åt mina erogena zoner. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Funderar på att skriva lite egna sexnoveller. Men blir inte heller direkt tänd av tanken på att skriva om mig själv :p

Och om man inte har lust att leta efter lusten då?

För att ge ett vettigt svar måste vi veta varför lusten försvann? Var det bara sådär...  du skriver att du har haft stor lust och haft en pågående sexualitet och sexliv.  Vad hände..? Tänder du på din man?

Är man nöjd med ett obefintligt sexliv gör man väl ingenting... eller hur tänkte du?

Jag tänkte att det kanske var som TS skrev att man har ett eget ansvar att hitta lusten att leta efter lusten. Om man har lust förstås.

Alltså, jag tappade sexlusten med mitt ex också, men då handlade det nog om att han inte var så himla bra för mig och vårt förhållande var inte helt hundra. Plus att han inte var så jävla lyhörd i sängen. Så när jag hade det så bra med min nuvarande under första året (1-2 åren), så var jag ändå alltid lite orolig att sexlusten skulle försvinna igen, för jag hade lidit så mycket av det förra gången. Så när jag långsamt började bli mer o mer ointresserad, vet ej varför, så blev jag rädd. Vilket kanske gjorde det värre. Förra vintern hade vi en svacka, då vi båda var rätt trötta på varandra under en period = inget liggalägge. Under våren började det rycka upp sig, och vi hade faktiskt sex ett par gånger som jag verkligen njöt av. Det kändes som det kanske var på väg att vända. Men så hade vi ett sånt där ligg igen där det gjorde ont (som när jag inte är 100% upphetsad). Och jag blev off igen. Strax därpå upptäckte jag att jag var gravid, ett besked vi båda blev glada över. Men sexlusten försvann när bebisen kom in, så att säga. Det är nog normalt, antar jag. Att inte va så tänd när man är på smällen. Men mina tankar kring sex känns inte helt OK: Jag kan bli jätteupphetsad av att tänka på massa sexuella scenarion. Av att läsa om sex eller tänka på sex. På andra (fantasipersoner) som har sex. Men när jag tänker tanken att någonting (sexuellt) skulle komma in i MIG, i min kropp, då får jag äckelkänslor och kroppen bara skriker STOPP! Jag vet inte om det beror på hur jag känner inför min man. Han är underbar och jag älskar honom och vi trivs så bra ihop på alla plan. Jag lider nog mer av honom än det här, eftersom jag känner mig som en usel partner, trots att han säger att det är OK och aldrig pressar mig. Jag får liknande äckelkänslor oavsett vem jag tänker på, även om jag försöker föreställa mig att ha sex med diverse män (eller kvinnor) jag finner attraktiva. Det tar bara stopp. Fan, jag kanske bara ska släppa det tills bebisen kommit ut. Men lixom, det känns ändå så jävla orättvist. Både mot honom och mig... Det är många ångestfyllda dagar och kvällar att gå och dras med den här känslan. Ska ett i övrigt perfekt förhållande behöva ta slut pga att jag inte förmår att gå igång på den jag är ihop med? Och hur skulle det i så fall bli med nästa ev. partner? Jag kan ha sex i 1-2 år och sen händer samma sak igen? Ber om ursäkt för detta långa inlägg, men det är många tankar... ps. har nog alltid haft tendensen att jag inte är lika intresserad av sex så fort jag vet att det är "garanterat", vilket det på sätt och vis är i ett förhållande. Men kan ju inte hålla på och leka med osäkra KK-relationer hela livet, vad fan?

Ps, ber om ursäkt för att jag inte lyckas med radbrytningen i inläggen. Formateringen bara försvinner när jag postar.