gavagai skrev 2012-12-02 09:02:11 följande:
Det jag tycker är mest obegripligt (och som jag stötte på i diskussioner under min förra graviditet) är att folk på allvar tycker att det är tidigt om en mamma börjar jobba efter ca sex-sju månader. Tar man ut föräldradagar på heltid, så har man ju slut på dagar då, så jag fattade bara inte först hur man resonerade. Jag tänkte liksom att det var det konservativa traditionella valet, att mamman tog sina dagar först och pappan sina sedan. Men det som förutsätts är tydligen att mamman ska ta sina dagar först och sedan dessutom ta av pappans dagar, gärna med argument av typen "du får känna efter då hur det känns", som om spridda känslor från mamman skulle motivera att förvägra pappan och barnet tid tillsammans. Jag greppar det bara inte, och för oss är det "naturligt" (även om jag inte gillar det ordet) att dela 50/50 från början, om inte annat med anknytningsargumentet som grund. Det spelar roll vem ett barn tillbringar hela dagarna sina första månader i livet med.
Helt rätt, dessutom tror jag att det ger mer stabilitet i förhållandet i övrigt när båda blir lika involverade i barnet. Minns när jag lämnade sonen hemma första gången med sin pappa efter typ 1,5 vecka för att köpa amnings-bh:ar. Det första sambon sa när jag kom hem (och då delar vi jäkligt lika på allt hemma i vanliga fall också) att han ALDRIG skulle nämna nåt om stökighet/att man inte har lagat mat etc eftersom "det är fan omöjligt att hinna med nånting mer än barnet och hunden" :P
Den insikten saknas i många förhållanden runt omkring oss där mamman är hemma och sköter barn och hushåll själva, för det blir ju så att man ofta väljer den enkla vägen och har mamman mer rutin på blöjbyten, matning osv så gör mamman ofta den biten trots att pappan är hemma.