Kan man få bättre tålamod?

Tränar du? Styrka eller kondition? Det hjälper! Att hålla på med djur i yrket eller liknande är också bra. Jag har växt ut med hästar och senaste 12 åren haft egna. Dock tränar jag inte men jag har ett tålamod av sten o de tackar jag min envisa ponny för...

Allergisk mot djur...

Tränar ibland, försöker mest promenera just nu dock.

Fast grejen är ju att jagvill höja ribban för mitt sämsta tålamod även i perioder då det är jobbigare. Det är dåligt normalt sett och katastrofalt nör hag är trött, stressad eller sjuk.

Träna, de tro ja på. O sov o ät såklart. Sen är det mental träning som gäller. Finns kanske någon kurs i din stad? Att omge sig av personer man gillar och som inte stjäl energi av en är viktigt också. Och sex! Och att trivas med jobbet mycket kan hjälpa

Vet inte om det funkar men när du blir irriterad så försök lugna ner dig själv, andas, räkna till 10. Säg inget föränn du är lugn igen. Meditation kanske också funkar.

Jo ibland, när jag är hyfsat i balans i övrigt, då är ju bara irritationen inombords och visas inte för barnen. Del av problemet är väl att jag blir superirriterad inombords på småsaker som man inte borde bli irriterad på, typ att dörren strulade när jag kom hem idag. Dvs små förtretligheter i vardagen kan göra mug superirriterad, så jag sen smäller igen dörren av irritation... Det är redan där jag skulle vilja förändra mig.

Om barnen gör si eller så, eller att maken handlar fel saker på Ica,
går världen under då? Nej, det gör den så klart inte.
Så varför hetsa upp det i onödan.
Jag gör ofta grönsaksstavar som man kan börja äta på innan maten,
hellre det än gnällig pg a lågt blodsocker.

Om du tänker tillbaka på en period när du inte var lättirriterad, vad var skillnaden då? Går det att uppnå igen?

Alla är ju olika när det gäller vad man anser vara avstressande, men för mig är en löptur helt klockren om livet känns upp-och-ner. Så jag håller med om det någon skrev tidigare om träning. Och det är ju vetenskapliget bevisat att träning frigör hormoner som man mår bättre av.

Men alla gillar inte träning, och då tycker jag att det nästbästa alternativet är meditation. Kroppsscanning är t.ex. en metod (tar bara några minuter) som är otroligt avkopplande. Googla på det.

Jag känner igen mig mycket. Det har dock blivit bättre för min del även om jag kan känna samma stress inuti, jag försöker att inte elda upp mig för småsaker. Ibland går det givetvis inte och då brukar jag gå till ett annat rum istället för att tända till där och då och ta ut det på barnen, sambon, en kollega eller vän. Det brukar räcka att vara  ensam och tänka till för att se klart på situationen, vad är det egentligen som är så farligt? Inget för det mesta men det kan krävas ett par minuter ensam för att se det. Jag har också bytt preventivmedel, är riktigt känslig för hormoner. Ett tag boxades jag, hjälper mycket för att ta ut frustration. Läser böcker. Vad gäller föräldraskapet är det mycket viktigt att man finns där för varandra och "tar över" om man märker att den andra behöver tid att ladda tror jag. Låter varandra ha sitt eget. Jag spenderar mycket tid ensam med vänner och det ger mig energi.
Mycket tror jag handlar om att hitta orsaken till stressen och irritationen. Jag kan inte säga att jag har gjort det än men jag är lite av ett kontrollfreak och effektiv men jag har insett att det inte går att kontrollera sin omgivning och att andra tar längre tid på sig. Mitt tålamod har blivit bättre av det så någonstans har jag nog kommit till insikt. Min belöning blir ett mycket trevligare liv, det är så lätt att skapa en ond cirkel man tar ut sina känslor på andra utan egentlig mening. Det påverkar också dem negativt och det handlar om något helt annat inuti sig själv.

I samband med att jag tränade upp min självkänsla, som nog var rätt låg, förbättrades mitt tålamod enormt! 
Värsta bästa bonusen.   

Jag har inte hunnit svara här förrän nu men är glad för svaren!

Alltså sista veckan har varit sjukt bra här hemma. Det började med två saker. 1. maken och jag har diskuterat en hel del på sistone om att vi MÅSTE sluta skrika på barnen i tid och otid. Vi har som sagt varit sjukt stressade och trötta under hösten pga vår utbyggnad av huset med allt vad det inneburit och det har verkligen visat sig i dåligt tålamod, gnällande på varandra och skrikande på barnen. Förskräckligt. Så vi var helt överens om att vi måste hjälpa varandra att bryta detta nu. Vi har tidigare haft perioder när vi känt att vi skrikit på barnen för lätt och då har vi skärpt till oss när vi väl insett problemet och lyckats bryta mönstret. Nu på sistone har vi ju hört och sett hur äldsta (snart fyra) tar efter oss och skriker på lillebror osv. Så vill vi inte ha det.
2. Jag blev sjuk och tappade rösten, fullständigt, förra helgen. Kunde inte prata alls i två dagar och sen fick jag ta det väldigt försiktigt i ett antal dagar till. Så jag kunde inte höja rösten det minsta. Det har jag sen försökt behålla och bara bestämt mig för att hålla mig lugn. Irritationen kommer förstås inombords men jag har ändå hållit mig lugn. Sen också jobbat aktivt med att förebygga irritationsmoment. Tex att ta något att äta när jag är hemma och mellanlandar innan jag hämtar på dagis. Eller något så enkelt som att ta av mig jackan under påklädningen av barnen på dagis så att jag inte blir tokvarm och därmed jätteirriterad.
Känns otroligt bra. Men, det här är ju bara en vecka och min personlighet är tyvärr väldigt bristande tålamod och lätt att bli arg. Men jag vill ju jobba med det och gör det nu!

Tar gärna emot fler tips och tankar!

sfsdf

Hej alla!

Jag känner igen allt det ni skriver ovan och det är precis samma sak här men värre.

Snälla jag kan skriva kilometer och ni hittar inte en bättre exemplar på en med dålig humör,utbrott,brist på tålamod och stressad och olycklig människa som har misshandlat verbalt sin familj med sina skrik,gormande,kasta saker och allting
Jag har till och med slängt min ena dotter flera gånger på sängen när hon var liten.
Inte den andra då hon är mycket lugnare och mera lydig.
Jag ÄLSKAR DE OCH JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ SKA NI VETA.

Men de här utbrotten som min fru stod ut med mig under 20 år !!!!!!! har barnen varit med om under hela sin uppväxt.
Nu är de 19 och 16 år gamla så fina och lyckliga
På sista tiden har jag lyckats allt bättre i mitt liv och jag har ordnat allt som jag planerat ALLT förutom att behålla DE Viktigaste

Jag sitter,skriver och gråter just nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Det är ett flod!!!!!!!!!!!!

Även om mitt humor har blivit bättre på sista tiden kanske sista två-tre  åren och jag är bättre mot de så kan det fortfarande hända att jag brusar upp och skriker och blir förbannad.Det blir svåra ord och min fru har fått allt svårare och ville skiljas flera gånger under alla de här åren men jag har lyckats behålla henne 
Sista 5-6 åren har jag märkt att hon inte riktigt är samma människa och att hon mår dåligt och också får utbrott ibland,tjatar hemma.
Det värsta med henne är hennes irrelevanta beteende som får mig att bli väldigt arg som tex hennes orealistiska planer på framtiden eller inga planer alls på ngt som man måste planera,ingen struktur,det att hon jämt är sen vart hon än ska,gör saker i sista stund m.m.

Jag lyckades bra i mitt liv i allting förutom äktenskapet som just nu går till sitt slut och jag är väldigt olycklig över detta då hon (det lugna,trevliga människan men som gör mig så arg ibland)

Det värsta är själva känslan av att jag inte ha kunnat göra henne och mina barn lyckligare utan hela tiden var upptagen av jobbet och att lyckas med min utbildning och mina företag.

Hinner inte skriva mera men om ngn känner igen sig......
Jag måste söka hjälp och har googlat väldigt mycket de senaste dagarna om andra som har liknande problem
Jag fortsätter gärna sedan