Drog ner mitt barn på golvet och skrek: "så får man inte göra!!"

För det första: Du borde haft bättre koll på ditt barn efter första gången kan jag tycka. Men samtidigt förstår jag hur snabba de är i den åldern och anser inte att det är en katastrof som inträffat. Enda gången det är ok att ta tag hårt i ett barn är för att avvärja allvarlig fara. Inte i uppfostringssyfte.

Alltså för det andra: Den mamman ska vara glad att det inte var mitt barn hon gav sig på. Man får gärna säga till mitt barn men drar man ner mitt barn på marken kommer man att ångra sig jävligt bittert.  

Ditt barn var nyfiken, tyckte det såg kul och spännande ut.. att stapeln rasade var inte hennes mening.. den andra mamman överreagerade, och jag hade blivit tokförbannad på den mamman... att sen ditt barn går dit igen och välter stapeln är ju självklart inte ok, men det var nog besvikelsen över att inte få vara med som frambringade den reaktionen.. och sen är hon 2,5 år.. herregud.. hur stor skada har skett egentligen..

jag hade med mycket makt och myndighet förklarat vad so hade hänt om nån hade rört mitt barn igen !!!

Konfrontera brat-morsan och hyvla av henne sina höga klackar !!!

Alltså hade någon dragit ner mitt barn till marken på det där sättet hade jag nog reagerat precis som du. Blivit oerhört paff med också tokförbannad!

Hade min son rivit ner någon annans torn så är det ok att någon annan förälder säger till "Så där gör man inte". Men hade den föräldern tagit tag i mitt barn hade jag reagerat! 

Oj, ett leksakstorn föll, big deal. Snacka om att överreagera. Men hade jag varit du så hade jag haft bättre koll på mitt barn efter första gången, endast för att undvika ytterligare utbrott från kärringen.

Ja, jag har absolut ingenting emot att andra vuxna säger ifrån, eller att jag själv säger ifrån till barn. Men jag skulle aldrig ta tag i ett barn, om det inte höll på att skada sig själv eller andra, fall, vassa föremål. Jag tog mitt barn, sa till mamman, att jag tyckte det var synd att två vuxna fyllde så mycket i lekrummet att de små inte fick vara där, (dom satt för övrigt på varsin lekkista, med leksaker i. Och så gick vi och lekte en annanstans.

Oj oj hon hade vetat exakt vad jag ansåg om
hennes sätt mot mitt barn. Klart man får säga till JA det gör jag också när andras barn gör knasigheter. Detta hade jag dock inte sett som en stor sak alls. Hade hon tigit och dragit så i mitt barn hade jag INTE blivit glad.

Jag är en sån där som definitivt säger åt andras barn, men skulle aldrig få för mig at höja rösten eller ta tag i dem. Det gör man inte! I situationer där jag kan låta arg till mitt barn så låter jag inte det om jag säger till andras barn, oftast behövs det inte heller. De blir liksom paffa av att nån okänd säger till så det är för det mesta helt onödigt att ta i.

Men visst borde du haft lite bättre koll, om det nu vart möjligt. Vissa barn är snabba :)

Du skulle ha dragit ner morsan på marken och skrikit "Så gör man inte!". Så kan hon efteråt reflektera över om det var en bra metod.

Det sa min man också :) jag är väldigt besviken som inte kunde komma på nåt dräpande och genialt när jag var där. Kände bara att jag måste bort med mitt barn.

Jag tycker personligen att ett barn på 5-6 själv borde kunna säga ifrån ett annat barn, på 2,5 utan att föräldrar ska komma emellan, men jag hoppas för det här barnets skull att h*n hade nåt problem som krävde två vuxnas övervakning. ( inte för att jag önskar barnet illa h*n gjorde inget fel, men jag skulle ha blivit mentalt skadad om jag var så övervakad som liten)

Tycker inte du är någon dålig förälder. Den andra mamman överreagerade.
var med om något liknade när min pojke var 1,5 år. Han gjorde sönder en flickas(ca 5 år) sandkaka, jag hann inte stoppa min pojke. Den andra mamman sa till min pojke på ett jätteargt sätt, tyckte hon gjorde fel.

Hon agerade helt klart fel som drog i ditt barn men om jag var det andra barnets mamma hade jag faktiskt blivit riktigt förbannad på dig. Hur kan du låta ditt barn gå fram och förstöra för någon annan? En gång är illa och två gånger är ju bara nonchalant och rent av taskigt mot det andra barnet.

Första gången var det ju egentligen en önskan om att vara med och leka, andra gÅngen hann jag inte hindra h*n eftersom lekområdet var litet, med många barn och två vuxna som satt och tog upp plats inne på området. Jag vill inte försvara och säga att det var rätt. Men jag är inte av den uppfattningen att jag skall sitta fast i mitt barn, som själv kan socialisera sig med andra barn. Givetvis håller jag uppsikt på distans och ingriper om det är nödvändigt, men självständighet anser jag vara viktigt för ett barn.

Och lektorn faller av sig själva, och du kan väl inte påstå att ingen får röra sig kring periferin av ett lektorn för att minimera risken?