Dotterns pappa frånvarande helt sen 1 år tillbaka...

måste dock lägga till att du ju inte medvetet kan eller ska försöka utesluta biopappan, VILL han vara delaktig så är det de allra bästa för flickan!

Jag sa till honom att eftersom han har ett såpass "fullspäckat" schema så är det upp till honom att höra av sej när han har tid, så mina tider absolut aldrig passat. Så det var extremt längesen JAG bad honom. Dels för att det känns helt lönlöst. Jag kan inte ta båten över heller, med dottern, för att låta honom träffa henne.... 
Och det där med umgänge 3-4 gånger i veckan var när han bodde här.
Han har varit på ön många gånger sedan han flyttade, men inte en enda gång hört avs ej o velat träffa henne.
Då har jag i efterhand fått höra att han varit nere....

Men nej, vi kommer inte dölja honom för dottern alls. Jag har foton kvar och så, men än så länge har hon inte frågat, och jag vill inte förvirra henne när han är mer frånvarande än närvarande. Så den dagen hon är gammal nog så kommer jag sätta mej ner och prata med henne. Och vill hon, så kommer jag naturligtvis låta henne ha kontakt, hur mycket hon vill.

Jag har erbjudit honom att  vara delaktig, men det har alltid prioriterats andra saker från hans sida. Till slut orkar man inte ringa, messa, maila, och tjata längre. Det kommer till en gräns när man verkligen inte orkar... 

Och han har hört av sig och talat om när han kan men då kan inte du....

Precis, det var när dottern var bebis som du ville ha barnvakt ibland men det ville han inte ställa upp på. Nu är er flicka stor nog att kunna ha minst helgumgänge med sin pappa. Så hur har du tänkt gå vidare nu om han kontaktar familjerätten eller stämmer dig?

När erbjöd du honom att vara delaktig? När flickan var bebis? Innan du träffade din nuvarande som genast blev som en pappa åt henne?

Har du gjort ett ärligt och bra försök att bygga upp ett umgänge är det gott så. Det förhindrar dock inte pappan att gå till FR och TR för att få ett fastställt umgänge nu eller i framtiden. Vilket han i så fall troligtvis kommer få, begränsat till en början med.

Just nu behöver du inte göra överdrivet mycket. Ta hand om din dotter, slå inte knut på dig själv av rädslan för dumhot från pappan. Vill pappan ha någon form av vettigt umgänge så stöd det.

 

Dom gångerna jag satt stopp är när han krävt att jag ska hämta henne från dagis i tid och otid. Ja, en gång gick jag faktiskt och hämtade henne för att han då hotade med familjerätt osv... Bara för att få en lugn stund. Eller då han velat träffa henne efter att hon somnat om kvällarna.

Min sambo började inte ta papparollen förrän biopappan varit borta och spårlöst borta ett halvår i sträck. Jag fick inte tag i honom och trodde då att han inte alls ville ha med henne att göra.
Tycker det är fel att tvinga på honom ett umgänge som han egentligen inte vill ha (förutom på sina villkor, så ska det inte heller vara). Kan han inte komma självmant, utan tjat från min sida, då känns det som om något är fel. Och dottern ska inte bara finnas i hans liv då han är singel, det är väl antagligen enda gången han hör av sej.... Eller ja, nu har han ju inte hört av sej på ett halvår (igen), hon ska inte behöva bli undanknuffad och bortglömd när han har flickvän.

Min sambo har åtminstone kunnat finnas där för dottern dygnet runt, konstant i över två år. Jag tycker hon är värd en pappa. Oavsett om det finns blodsband eller ej.  

Jag anser att jag definitivt varit såpass tillmötesgående som jag kunnat. 
Men det har gått för långt från hans sida emellanåt.

För honom var det hemskt viktigt att få skriva på faderskapspappret inne på familjerätten, det var det hela hans värld kretsade runt då dottern var nyfödd. Men att ta ansvaret för henne har visst inte varit intressant.

Nej, med allt han har i bagaget känns det inte helt tryggt. Han växte upp i en familj där det var okej för föräldrarna att ta till våld på både han och hans syskon, så vad säger att han inte har det i sej, att det är okej?
Och dom flesta föräldrarna vet hur frustrerande det kan vara då barnen är trotsiga och absolut inte lyssnar, men jag är rädd att han inte kan lägga band på sej, utan i stället skulle bli våldsam/hårdhänt emot dottern. Det är det som oroar. Jag har sett vad han går för....

Sen undrar jag såklart hur det skulle vara möjligt för honom att ha henne hos sej då han bor i en etta då han är här "hemma" (på ön). Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle fungera att både han, hans nya flickvän, OCH dottern skulle bo tillsammans i en enrummare.
-och ja, större lägenhet kan han inte få hur som helst då han har skulder upp över öronen.... 

Du vill verkligen eliminera honom från dotterns liv verkar det som. Vad tråkigt.

Men det är väl inte mammans jobb att få pappan att vara intresserad av sin dotter? Det borde ju pappan vara ändå om han inte är helt puckad.

Jag tror inte du läser vad ts skriver, utan vad du redan har bestämt dig för att ts skriver. 

Tycker att du läser TS som en viss bockfotad individ läser bibeln.

" Dom gångerna jag satt stopp är när han krävt att jag ska hämta henne från dagis i tid och otid. Ja, en gång gick jag faktiskt och hämtade henne för att han då hotade med familjerätt osv... Bara för att få en lugn stund. Eller då han velat träffa henne efter att hon somnat om kvällarna."

Vad i ovan tycker du är at eliminera pappan? Ska han bara kunna dyka upp när som helst och förvänta sig att få allt serverat? Hur var det här med att barnet har rätt till sina föräldrar men att föräldrarna inte har rätt till barnet....

Varför får du för dej det fast jag berättar att jag verkligen försökt vara tillmötesgående?

Ja, jag har verkligen försökt.... Men till slut tar energin slut. Det är inte meningen att jag ska behöva JAGA honom. Och nu när han bor på andra sidan vattnet känns det inte alls som att det går att få till ett umgänge. 
Fast efter att ha varit frånvarande till 100% senaste året så känns det inte som att han ens vill.
Men därav tycker jag också det är konstigt att han ska kunna komma en vacker dag och begära umgänge,precis som om ingenting har hänt. Han har ju bara visat att han är ansvarslös och att allt ska gå efter hans egna personliga regler och lagar.... 

Jag håller med det som nån annan skrev i tråden, att trots att man misskött sig tidigare så förtjänar man ju fortfarande en ny chans att bli en vettig förälder. Typ bevakat umgänge korta korta stunder i början och sen bygga vidare på det om det fungerar.
Kan han bli en bra förälder så är det ju jättefint för alla inblandade.

MEN! Det är inte ditt ansvar utan hans. Och det är han som ska anpassa sig så er dotters liv inte behöver avvika för mycket från hennes vanliga rutiner. Vill han bli en bra pappa är det inte ett så stort offer.

Om han kommer någon dag i framtiden kommer umgänget inte bli enligt hans lagar och regler. De kommer bli som familjerätten förslår eller tingsrätten beslutar. Om du nu inte väljer att vika ner dig och göra precios som han vill.

Ett TR beslut kommer troligtvis noga reglera hur umgänget skall gå till , troligtvis korta stunder i början, eventuellt övervakat, eventuellt i kontaktlägenhet. Om han sköter det; håller tid, är en bra far mm kan det sen bli utökat och utan övervakning.

 

Ursäkta att jag skriver det men jag vet flera barn, vars pappor varit frånvarande under barnets första år och som sen stämt och fått allt från (som mest) växelvis boende, utan inskolning vid 2-års ålder, eller som fått varannan helg efter en timmas umgängen måndag till fredag samma vecka innan helgumgänget påbörjats.

Jag tycker absolut att den nya mannen kan ta papparollen till 100% om inte den biologiska pappan bryr sig..

Min dotters bio pappa och jag separerade när jag var i 5 månaden, han sa redan då att vill du inte ha mig så vill jag inte ha barnet.. Vi hördes iaf lite sporadiskt under graviditetn och jag erbjöd honom att följa med på alla kontroller.. Men han vägrade. I vilket fall som helst föddes dottern och han kom till BB då hon var 2 dagar gammal, under 4 månader träffade han henne kanske 8 ggr . Sen försvann han, bytte adress och telefonnummer så när dottern blev akutsjuk kunde jag inte kontakta honom.

Då hade jag från det att dottern var 1 månad gammal blivit tillsammans med min bästa vän som efter kort tid tog på sig alla pappasaker inkl se till att hon hade det bra ekonomiskt.   

När dottern var 9 mån dyker han plötsligt upp med sin nya flickvän och kräver att han ska få ha henne vh.. Så efter kontakt med familjerätten bestämde vi vh med intrappning under 5 mån.. Efter 3 månader orkade han inte längre eftersom flickvännen lämnade honom..

Min dotter väntade på honom så ofta somhan aldrig dök upp.. Han gnällde ofta på  att min man var som hennes pappa och kallade honom pappa. Bio pappan kallade hon pappa stefan. Men han fanns ju aldrig där.. Han var ingen trygg person för henne..

Jag och min man separera för ca 9 år sen då hon var 7 år gammal, sen dess bor hon där vv och är hans dotter fullt ut.. Hennes bio pappa hör av sig 3-4 ggr per år, trots att hon frågade honom för 6 mån sen om hon fick börja träffa honom mer så skiter han i det trots nya barn.. han säger att han blir glad men sen blir han tyst..

Tänk vad ensam denna tjej hade varit utan sin extra pappa som varit 100% pappa för henne..

Föräldrar har skyldigheter och barnen rättigheter, vi glömmer ofta det..           

Nu tror jag knappast att pappan till barnet som ts skriver om, skulle dra in familjerätten eller stämma ts bara för att skita i barnet sen. Det är för ansträngande att ta den omvägen när man helt enkelt kan hålla sig borta.

Fast det gjorde ju min dotters pappa..Vi  hade advokater och hela skiten.. Vi kom dock aldrig till tingsrätten då vi kom överens om ett umgängesavtal.. Jodå dom orkar men sen tar orken slut..

Nästan så att dom ska bevisa att dom har rätten till sitt barn och när dom sen får sin rätt då försvinner dom..  


Alla är inte så men det finns. 

TS, nu har jag inte läst alla inlägg, men för mig har det varit såhär; Har en son på 5 år, jag och pappan separerade när sonen var 3 månader, vi hade gemensam vårdnad, pappan har mått dåligt psykiskt under dessa år och har inte haft sonen mer än när sonen var 1 år, 5 dagar sammanlagt, efter det ingenting. Han hörde inte av sig varken till jul eller födelsedagar.

Jag träffade en ny när sonen var 1 1/2 år och min sambo är pappa för honom för han vet ju inte om någon annan, min sambo är ju dessutom den som finns där för sonen.  

Till slut så gick mitt ex med på att skriva över vårdnaden på mig, finns ingen anledning till att vi skulle ha gemensam vårdnad om han inte brydde sig. iaf kontentan av det hela, om pappan till ditt barn inte bryr sig finns det ingen anledning för dig att engagera dig mer, vill han inte så skit i det, din dotter har en pappa i din nya man.

Har svårt att tänka mig att ditt ex skulle få ha dottern vv vecka efter att ha struntat i henne i ett år. Om ni har delad vårdnad försök få enskild, för man kan ju tänka sig ifall exet fortsätter skita i barnet, och du tex dör om 5 år, ja då ska barnet flytta till honom och slitas upp ifrån sin familj som hon har.