Tvåspråkighet men inte modersmål

Jag har en son på snart 3 år och har bara pratat engelska med honom sen han föddes därför att han från 4,5 års ålder skall börja på internationell engelsk förskola för att sedan gå i engelsk skola tom han slutar gymnasiet.

Min engelska är lite över medel men absolut inte perfekt. 

Vi bor i Grekland och Han både förstår och pratar engelska och grekiska.

Om ni bor i Stockholm så skulle jag rek en engelsk svensk förskola åt era barn. I älvsjö/långrbro finns det en vet jag.   

Om den möjligheten inte finns så skulle det var bra om pappan pratade bara engelska med barnen alltid och du svenska. Sen att dem får se på tecknat på engelska en stund varje dag. 

       

   

Jag pratar mycket engelska med min son fast svenska är mitt modersmål. Jag pratar ordentlig, flytande amerikansk engelska och det är vårat "familjespråk" här hemma då min man har ett annat eget modersmål så då blir det en del engelska till sonen fastän jag fokuserar på svenska :)

Jag hade inte vågat prata ett språk jag inte behärskat lika bra som mitt modersmål med honom. 

Man ska vara konsekvent när man lär barn språk. En person ska inte prata flera språk. Sen som någon skrev ska man inte försöka lära ett barn språk man inte fritt klarar att uttrycka tankar och känslor på så som man gör på sitt modersmål.

Det var vara svårt att förmedla känslor, tankar och kärlek på ett språk man inte behärskar till 100%.

Varför inte?

Vi är en trespråkig familj, oundvikligen pratar vi engelska med varandra då vi bor i USA, medans min man och jag har varsinna andra modersmål. Vår son MÅSTE lära sig engelska då det är familjens gemensamma språk, medans våra modersmål såklart även talas flitigt. För mig hade det känts onaturligt att inte tala svenska med sonen när vi är ensamma, men jag kan ju heller inte beröva honom på engelskan, och såklart är ju min mans känslospråk hans modersmål.

Om vår son behöver mer tid (vilket jag räknar med) för att börja prata eller förstå ett språk så är det väl helt ok! Ingen kan ju säga att man "inte ska", för alla familjer ser ju olika ut! Det är som att äsga att om ditt barn inte väger visst mycket vid en viss ålder eller inte nått en milstolpe som hans jämnåriga har så gör man något fel? 

Klart man inte ska ge sig på ett språk man själv inte är flytande i, men jag förstår inte varför folk problematiserar det så? Är du trygg i språket så kör på! Barn är så otroligt mottagliga och smarta, ett andra eller t.om tredje språk klarar de galant!

Emma: Forskning har visat att barn förknippar språk med situation och person. Genom att inte vara konsekvent riskerar man att barnet istället för två eller tre hela språk får ett ofullständigt blandspråk. I er situation vore det bästa sannolikt (om du frågade en expert på språkutveckling iaf) att du och din man håller er till era modersmål och bara dessa när ni talar med barnet. Engelskan kommer sonen få naturligt pga av omgivningen ni lever i.

Höghus: Det både stämmer och stämmer inte. One person, one language (OPOL) är den vanligaste metoden och mest populära där som du säger barnet förknippar en förälder med ett språk men i fall som t ex hos mig och min familj ett tredje språk finns med, ett så kallat familjespråk, så kan även föräldrarna byta och prata ett ytterligare språk. Vi har engelska som familjespråk vilket betyder att när vi är tillsammans alla tre och t ex äter middag så pratar vi engelska. Men när jag är tillsammans med min son och vi är one-on-one pratar jag svenska och min man pratar sitt språk med honom. Då kommer sonen förknippa engelskan med en situation då vi är alla samlade. Andra familjer kan tex välja att vid middagen pratar man det tredje språket eller när man åker på semester till landet. Vad än man tycker fungerar så länge man är konsekvent (precis som du säger!) men ett tredje språk finns det självklart plats för.

Jag pratar engelska med mina söner. Min äldsta sons pappa kommer från Skottland, jag har själv bott i Skottland i många år och pratar skottsk engelska helt obehindrat. Vi är dessutom i Skottland flera ggr/år. Hade jag inte pratat engelska med, åtminstone min äldsta, hade han inte kunnat kommunicera med sin släkt i Skottland. Det har inte varit en självklart beslut men för sönernas skull har jag bestämt mig för att köra på den linjen.

Hur gör man om man som vi, svenskar, vill att barnet ska lära sig engelska tidigt?

Jag har sett det på nära håll och detvvar ett litet språkförvirrat barn som inte lärde sig något av språken bra.

Jag började prata engelska med min son när han var cirka 4 år. Vi pratade bara engelska cirka en dag i veckan,Gjorde det till en lek som vi båda tyckte var rolig. Jag pratar bra engelska men inte perfekt. När sonen började med engelska i skolan så låg han långt före sina jämnåriga och detta fortsatte genom hela hans skolgång.  Han gick ut nian i våras med MVG i engelska. Eftersom engelskan kom naturligt för honom så kunde han fokusera på andra språk på högstadiet i vilka han också fick bra betyg.
Jag är övertygad om att det hade betydelse att vi började prata engelska tidigt i hans liv. Men jag tror det är viktigt att man gör det på ett lekfullt sätt så att det inte känns påtvingat och onaturligt för barnet.

Vi bor utomlands med våran dotter. Vi kom hit när hon var bara några veckor och nu är hon 2år. Vi här hemma pratar Svenska och våran nanny pratar Kinesiska.  Hon förstår allt både på svenska och kinesiska. Vi får se hur vi gör med språket när vi flyttar hem igen...

I min släkt är det vanligt med tvåspråkiga barn. Föräldrarna är då konsekventa med att ena föräldern pratar ett språk med barnet medan den andra pratar ett annat. Det har aldrig varit ett problem och barnen har snappat upp båda språk och pratat dem bra.

Själv så pratade båda mina föräldrar ett och samma språk med mig men pga flytt så kunde jag prata tre språk flytande vid 7-8 års åldern. Jag har idag väldigt lätt för att snappa upp nya språk. 

De personer jag ser i min släkt som har problem med språk är de som inte har fått träna på mer än ett språk från barnsben. Dessa har svårt för att lära sig nya språk. Jag anser också att jag pratar mer korrekt svenska än vissa personer trots att svenskan var mitt första språk och jag inte har någon svensk förälder.

Om ingen förälder har någon naturlig koppling till språket blir det ltie väl krystat tänker jag. En person-ett språk är kanske idealiskt, men sällan genomförbart? Jag talar definitivt tyska med min son, tex när pappan är hemma eller när vi är ute bland folk. Jag talar väldigt bra tyska, men det är inte mitt modersmål.

Jag tycket inte att detär bara svenska han ska lära sig i livet utan även vanligt hyfs och social kompetens (man försöker prata så att alla förstår). Jag är medveten om att hans svenska kommer att bli lidande av det, men det är en risk som jag tar. Hittills förstår han båda språken lika bra, men talar mest tyska. Fast å andra sidan är han ganska liten och säger bara 20-25 ord än då länge.

Vi har kompletterat med teckenspråk bland annat för att få en koppling mellan de två språken.

Min personliga åsikt är att det är vanskligt att försöka "halvlära" ett barn ett språk som inte är ens eget modersmål. Det finns nyanser och gradskillnader mellan ord och uttryck som är nära nog omöjliga att lära sig själv, för att inte tala om att lära ut det till någon annan.

Om man inte själv har t ex engelska som förstaspråk från barnsben, så skulle jag inte rekommendera att prata engelska med sina barn. Det blir lätt tokigt och fel, samtidigt som man stjäl tid från det viktigaste språket, nämligen förälderns riktiga modersmål. 

Om man vill att barnet ska lära sig engelska tidigt finns det skolor och kurser för barn i de större städerna.