Har alla som har barn svårt att förstå?!

Att få frågan "Har du/ni barn?" är självklart inget konstigt eller fel! Det är en enkel fråga, med ett enkelt svar - ja eller nej!

Det är frågorna om varför (direkt eller indirekt) som jag tycker är väldigt känsliga och inte har någon lust att svara halvt okända människor på. De flesta verkar förstå skillnaden, ni som inte gör det, snälla tänk lite på det i alla fall.

Kanske kan ni förstå skillnaden lättare med denna jämförelsen:

Normal fråga: Är du singel/gift/sambo?
Oförskämd fråga: Varför är du singel? Är det inte dags att hitta en kille snart? o.s.v.

Normal fråga: Jobbar du?
Oförskämd fråga: Varför vill ingen anställa dig? Är det inte dags för dig att hitta ett jobb nu? o.s.v.

Normal fråga: Bor ni i hus eller lägenhet?
Oförskämd fråga: Är det inte dags för er att flytta ifrån den där lilla ettan snart? Varför bor ni i den stadsdelen, där är bara skit o.s.v.

Alla dessa "normala frågor" kan vara mer eller mindre känsliga men man får förvänta sig dem! Däremot kan de också vändas till oförskämda frågor och de bör man undvika.

Då vill jag också be om ursäkt. Jag slarvläste och var trött. Jag trodde att du också var trött på den frågan. Om du hade barn alltså. Jag begriper inte alls varför folk ifrågasätter anledningen till att någon inte har barn. Det verkar idiotiskt.

Väldigt bra skrivet!

Det är taktlöst att ställa sådana frågor till folk utan barn, det är helt enkelt inte bra uppförande. Finns en massa annat privat man inte ska fråga folk om heller. "Men är det inte tråkigt att va singel? Längtar du aldrig efter nån att mysa med i soffan på fredagskvällen?" Huvudet på sned.

Det är helt enkelt inte ok, oavsett om det gäller barn eller singelskap eller jobb eller att fråga varför folk är sjukskrivna om de inte talar om det självmant.

Som barnlös tycker jag faktiskt lite synd om de som säger saker som "ska du inte skaffa barn snart?" till mig. Om jag svarar som det är så blir det jättepinsamt för dem. Samtidigt blir det ju väldigt svårt att berätta att man är ofrivilligt barnlös i en grupp där folk har ställt sådana frågor, är det t.ex. nära kollegor så vet man ju att de kommer skämmas ihjäl när de förstår hur klumpigt de har betett sig under en längre tid, och då vill man bespara dem de jobbiga känslorna.

Tycker Klara Zimmergrens sommarprat var väldigt bra, hon tog ju bland annat upp just det här med att om en "äldre" (30-35+) kvinna har en man men inga barn så finns det antagligen en anledning, och varför kan man inte bara låta bli att ta upp ämnet. Skona oss.

Klart det är ok att fråga om någon har barn, fast det är skönt om det inte är så mycket folk runt omkring som ser den där besvärade minen när man ska svara "...eh nej vi har inte barn".

Och det som hänger kvar i luften och inte blir sagt...

...för vi vill inte.
...för vi kan inte.
...för vi tar risken och väntar fast jag närmar mig 35 och livet är ordnat med jobb, bostad och fast förhållande sedan över 10 år.

Finns ju bara de tre alternativen och inget av dem är särskilt kul att prata om, det är också lite jobbigt att veta att just i det ögonblicket tänker alla i sällskapet exakt så om mig.

Återigen, Klara Zimmergrens sommarprat var väldigt bra. Hon tog också upp det där med att folk som har barn nästan alltid "outar" sig som föräldrar. Man kan bara vänta en stund så kommer man få veta utan att fråga. Om paret som sitter lite halvtysta i soffan och ler artigt på festen där alla andra har med sig sina barn, inte börjar prata om sina barn inom tio minuter, så har de antagligen inte barn.

Men varför ska ni skydda dom mot sin egna idioti? Låt dom skämmas eller känna sig dumma och stå upp för er själva.
Det är samma sak när man förlorat ett barn.
Man vill skydda andra mot ens egna sorg. Men då får de aldrig veta hur det är.

Jag kan bara tala för mig själv.

Jag vet att alla inte har med sig bra uppförande och taktkänsla hemifrån, de har helt enkelt inte fått lära sig vad som är en oförskämd fråga och vad som är ok.

Att ställa den här typen av frågor hänger ofta ihop med att ha ett väldigt "opolerat" sätt i övrigt.

Men det behöver ju inte betyda att det är en dålig människa, det kan tvärtom vara folk man gillar.

Och om det inte är folk man gillar så vill man inte direkt berätta om sina mest privata problem för dem. Att säga att man är ofrivilligt barnlös är trots allt att indirekt berätta att man har sex på bestämda tider, åratal av oönskad mens, spermieprover osv osv...

För vår del tog det fyra tidiga missfall och 20 månader att bli gravida och jag är extremt försiktig med hur jag pratar med andra om barn - skulle aldrig få för mig att ställa frågan "när ska ni ha barn", eller ställa någon typ av annan fråga på ämnet om det inte kommer upp från paret/personen i fråga själv. Man har verkligen lärt sig den hårda vägen att det här är något som kan vara extremt känsligt för folk ochjag ger hellre andra möjligheten att undvika situationer som kan bli jobbiga än att tex förutsätta att alla andra blir lika glada som jag för att jag nu är gravid (tex. finns det ett par i bekantskapskretsen som ska gifta sig snart, de är 34-35 år och vi har ingen aning om huruvida de försökt eller försöker, så när vi outade graviditeten gjorde vi det på mail, samtidigt som vi tackade ja till bröllopsinbjudan - de ska inte behöva hålla god min face-to-face, om de har egna problem att vara ledsna över). Det borde ingå i allmänbildning att lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat, har sällan gråtit så mycket...

samtidigt som niu tackade ja till deras bröllop?

Men du tar ju for givet att alla vill ha barn?

Hur kul blir konversationen nar jag svarar ett "nej verkligen inte" pa den?

Förtår dig men livet ser ut olika för oss. Om jag ser par utan barn så bryr mig inte om deras privata åsikt om att ha barn eller inte kan få barn. Var och får själv vällja att berätta.

Et finns för och nackdelar med allting även att ha barn eller inte. Det viktiga är att man lever tryggt och tillfredsställt med sin tillvaro. Att skaffa barn är ansvarsfullt och kräver mycket av sin tid och resurser. Att inte ha barn kan öka mera självfokus och effektivitet. Att ha eller inte ha har sina olika positiva sidor alltså inget fel av båda men var och en väljer tillslut att leva på ett sätt som skapar mening. Att ständigt bli påtjatad om barn eller inte är inte självafallet självvållad alltid. Vårt samhälle är inte heller byggt på ett sätt för färälders fördel längre vilket jag menar vi ät t ex beroende av barnpassning medans vi måste jobba och måste numera vara 2 som jobbar för att klara ss ekonomiskt oh inte belastar vår välfärd än nödvändigt. Att vara hemmaförälder anses gammldags och oattraktivt idag. Jag är mamma till 3 och är tvungen att jobba sköta hemmet och ansvar för mina barn och uppfostran och händer att jag tänker "vad hade jag gjort idag utan barn" jo jobbat mera tjänat bättre lön rest runt och tränat mera.

precis som om man svarar nej pa jag hoppas du mar bra eller annan artighets konversation

Inte riktigt samma sak dar... Hade du och personen du pratar med kannt doften fran grillat och hen kommenterat "ah vad gott det hade varit med en blodig biff!" och du ar vegetarian, vad hade du sagt da? "Javisst, riktigt mums"? for att vara artig?

nu tror jag att du misupfattar läs om igen är du snäll

Du har ratt, laste for fort och avsaknaden av skiljetecken hjalpte inte ett dugg. Sorry!

Ja, vi gjorde det via mail och eftersom de i anmälan frågade om ev. Specialkost nämndes vad jag inte kan äta - varför det fick sin naturliga förklaring. Det jag menar är att om de har det svårt kan de svära över sin situation i fred och sedan säga ett grattis nästa gång vi ses, istället för att vi skulle åka dit och trycka upp den glada (för oss...) nyheten att vi väntar barn i ansiktet på dem och därmed "tvinga" dem hålla god min när man egentligen bara vill gråta över hur orättvist livet kan vara (jag har själv varit den som gråtit...)

Ja HUA. Detta råkade jag ut för på den tiden då jag var ensamstående. Till och med folk som jag aldrig diskuterat min relationsstatus med, och som jag inte såg som vänner utan bara som kollegor etc., tog sig rätten att helt ur luften komma med oförsynta "råd". "Om man vill ha en kille måste man gå till ett nöjesställe och prata med folk. Det finns inget annat sätt", etc..

Helt jävla otroligt! De kunde ju inte veta vad orsaken var. Jag kanske hade blivit så traumatiserad av sexuella övergrepp i barndomen, att jag inte kunde ha ett sexuellt förhållande. Eller jag kanske var homosexuell eller hade någon annan olämplig läggning, som jag bestämt mig för att aldrig leva ut - att leva i celibat i stället. Eller jag kanske var en känd gift mans älskarinna - något som måste hållas hemligt..? 

Nu var det inte så, utan jag var "bara" ensam. Men det var tillräckligt irriterande och sårande ändå...  

Men kan du tänka dig att för oss som är ofrivilligt barnlösa så är livet med familj något som vi är ledsna äver att vi inte har? Det spelar ju ingen roll för oss att livet med barn är jobbigt/krångligt/stressigt. Man väger inte in de bitarna när man plågas av sin längtan och sin rädsla för att livet inte kommer bli så som man önskade.

Det är som att säga till en singel "jag är gift men det är ju jobbigt att komma överens om städningen, jag hade det finare hemma när jag var singel". Singeln som hör detta kommer tänka ungefär "jag skulle vara lyckligare om jag vaknade upp bredvid någon jag älskade i en stökig lägenhet, än som nu ensam i ett rent helvete".