Att inte känna sig hemma här i världen?

Hej, vilken "bra" tråd! Känner igen mig så mycket. Det första jag tänkte på när jag såg översktiften var just autism i någon form som några även skrivit.
Jag har en förälder som inte alls beter sig normalt socialt, och funderar på om jag även bär något som ställer till det för mig. Jag är uppvuxen hos den föräldern och har trott att min dåliga barndom är orsaken till mitt mående, det är den nog så klart med det kan även finnas genetiskt.

Jag vill ofta fly från det som är jobbigt, och vara ensam. Har känt mig fångad i mina relationer och tror inte att jag klarar ens enkla saker på mina arbeten jag haft.
Brukar själv lämna mina olika arbeten för att jag inbillar mig att jag inte duger eller är önskvärd. Resultatet blir så klart ekonomiska problem och så är man nere i en mycket större grop än det skulle vara. 

Har tre fina ungar men deras far, mitt ex, är den svartsjuka typen och har inte kommit över att jag lämnade honom. Han känner mig mycket bra och vet precis hur han ska sänka mig så jag inte klara av att ta mig upp på flera månader. Jag är igentligen en snäll och mycket trevlig person, men nu är jag på botten igen så det funkar inte med barnen längre.

 Funderar på att lämna i huvudet för utredning med är rädd för att inte komma därifrån utan diagnos(=defekt) 

Är avundsjuk på alla som verkar ha det så enkelt. Men denna tråden fick upp ögonen på mig att många som ser ut att ha det så bra kanske igentligen mår som jag. Liten tröst är det ändå. Kram TS

Såååå tungt.Så ensam.

<3 Tack själv

Jag känner igen mig :( Jag har i princip alltid varit missnöjd. Kan bara minnas att jag var nöjd innan jag började skolan, och så hade jag några år i 20-års åldern där det kändes ok. Jag har en lång utbildning som jag avskyr, den var enbart kul tills jag fick examen. Jag har flyttat mycket, men det är bra..Skönt att inte vara fäst vid något ställe.

Mest lever jag på minnen av bra tider och drömmar om hur det skulle kunna vara. Mina drömmar är nog orealistiska dessutom. Jag har bott utomlands en gång, tyckte inte om det heller men nu längtar jag ändå tillbaks. Brukar kolla på webcam från staden jag bodde :D Till skillnad från andra tjejer har jag aldrig velat skaffa barn, vilket gjort att jag på nåt sätt saknat plats bland mina jämnåriga. Just nu vill jag rymma till ett annat land, ha ett kreativt yrke och mycket pengar så jag kan hälsa på min familj ofta. Vet en kille jag vill ha också, som skulle matcha det livet :D Realistiskt sett skulle jag nog inte gilla det, heller..

Oj, jösses... Vad jag känner igen mig i det ni skriver! 

Den bästa tiden på dagen ÄR när man får gå och lägga sig! Så känner jag på riktigt, och jag brukar säga det till min sambo också. Han tror nog att jag säger det på skämt, men det gör jag ju faktiskt inte. Att kunna lägga ytterligare en dag bakom sig och äntligen få somna ifrån verkligheten för en natt... det finns inget bättre! Och att läsa en bok, surfa på datorn eller titta på tv/film är det enda jag vill göra. Det är så skönt att bara få försvinna från verkligheten för ett par timmar! Facebook är ett helvete som jag funderar mer och mer på att gå ur. Är det någonstans man kan få mindervärdeskomplex och tycka att man lever ett meningslöst liv så är det på Facebook! Alla verkar leva så otroligt roliga, mysiga, glädjefyllda och underbara liv fulla av resor, shopping, bus, lek och skoj och god mat och dryck! JAG gör inte det. Och det får mig att känna mig som en alien, någon som har hamnat på den här planeten av misstag. Jag hör inte hemma här! Därför är det så otroligt skönt att höra att även de som ser ut att må toppen och ha allt här i livet kan må dåligt bakom fasaden... KRAM till dig, Anonym, och skönt att du klarade av att hålla masken över jul ♥

Jag levde ett bra liv fram till jag var ca 25. Men det känns som en hel evighet sedan, eller som att det inte var jag som gjorde alla de där roliga grejerna! För HUR kan man förändras så totalt??? Jag är en helt annan människa idag (delvis pga en osynlig sjukdom). Jag är så bitter över hur mitt liv blev. Jag brukar också drömma mig tillbaka och minnas alla roliga danskvällar, fester, killar och flörtar jag haft i min ungdom... Men det gör det bara ännu mer påtagligt hur långt ifrån det livet jag är idag, så då mår jag bara ännu sämre.

Jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, men jag längtar tills jag är död. Tänk vad skönt att bara vara borta! Inte behöva finnas mer. Inga fler dagar som skall klaras av eller stås ut med... Själva döden skrämmer mig däremot, är rädd för att det skall göra väldigt ont och vara ångestfyllt i själva dödsögonblicket.

Å

Nej, det är klart att man inte gör. Men det är väldigt skönt att slippa känna sig så ensam om det...

Hej,

vad jag känner igen mig i mycket av det ni skriver.

Jag har också flyttat mycket. Jag är rastlös och har svårt att känna mening och glädje i vardagen över tid, blandat med en önskan om att komma framåt och utvecklas.

Jag gör saker för att andra ska säga att jag är duktig, så att jag ska känna mitt värde och jag har ofta behövt få bekräftelse utifrån på det jag säger för att det ska upplevas som sant. Jag har blivit mer och mer impulsiv i mina handlingar.

Jag har även grov pms vilket har gjort det svårt för mig att stå ut långsiktigt i nära relationer. Jag klarar inte av att hålla masken i nära relationer över tid. Det är extremt jobbigt, det gör att jag inte känner att jag kan lita på mig själv.

Jag är också fungerande på ytan, med jobb, hus, bil osv..

Jag har alltid tagit mig an "projekt" människor som mår dålig, hus eller lägenheter som ska renoveras, inte för att jag är den som är bäst lämpad för uppgiften, utan snarare som ett sätt att bromsa upp mig själv. För om att är färdigt och perfekt så blir jag ensam med mina tankar och känslor och det finns en anledning till att försvinna igen. 

Sedan min relation med barnens pappa tog slut så straffar jag mig själv med att isolera mig från människor. Jag orkar inte riktigt längre, jag förstår att det kommer missgynna mig i längden. Jag har lixom tappat tilltron på mig själv och människor. Jag har börjat generalisera relationer, dvs att jag redan innan försöker räkna ut vad som kommer att hända utifrån tidigare utfall, vilket ofta visat sig stämma när jag pratar med vänner. Ex vännens man otrogen osv. 

Jag har mina vänner, men de är ju mitt i barnåren med partner och än en gång har jag blivit den udda fågeln. Det är inte alla som när man var yngre och närmare med vänner. Dessutom känner jag mig tjatig som harvar runt i dessa tankar år ut och år in och känner mer och mer distans till folk som kämpar med karriären eller utbyggnad av villan.

Jag har tampats mycket med dessa tankarna igenom åren, allt efter att leta efter mitt sammanhang (inte hittat än) till att det ligger inom mig (mest troligt) och jag har kommit långt, men som nu har jag en lite sämre period, då kommer allt lagrat ut. Man känner sig less på sig själv och hur jobbig man själv är .. 

Jag känner mig ofta som att världen är äkta, men att jag är fejk. Jag hör hemma här, men jag är inte riktig. Jag ser ut som en människa, men jag är inte en riktig människa. Det började efter ett ex hade sagt att jag "har personlighet som en knulldocka" och jag började fundera över min person. Vem är jag? Har jag någon personlighet? Personligheten är det viktigaste men jag har ju ingen personlighet? Som en docka? 

Så jag känner mig ihålig, tom, och som en docka. Jag har väldigt enkla hobbys, jag gillar att gymma och jag gillar att se på tv-serier. Jag kan beskriva mig själv på ett par få meningar. Hej jag heter, är år gammal, jag jobbar i äldrevården och på hospice, på fritiden gillar jag att gymma. Mina bröst är fejk och jag känner mig tom på insidan. Sådär nu vet någon allt om mig, du känner nu mig, det finns inte mycket mer att säga. Jag är väldigt innehållslös. Tom, och som en docka. Andra människor är intressanta men inte jag.

Jag kan inte ens beskriva mitt problem utan att upprepa samma sak ett par gånger. Jag har så lite att tillföra att jag behöver upprepa samma få saker flera gånger så att det skall se ut som jag har något att tillföra.