Singel, ung och fattig.

Nej, då hade jag pojkvän men han är inte med i bilden alls längre.
Att plugga samtidigt går hur bra som helst, har även haft mitt första barn hem på heltid i början av mina studier. När nästa kommer har jag tänkt att plugga när jag är föräldraledig (om bebis går med på det ;) det vet man ju inte förrän efter födseln).

Min plan är att ta körkort och sedan se hur det blir med bebis, kanske väntar längre, kanske inte. Tills dess så har jag min lilla redan som jag försöker förgylla livet för genom att vara ute mycket och hitta på saker, osv :) 

Förstår hur du känner, även om jag är ung och inte känner samma panik och rädsla.

Har du inte funderat på att få barn ensam? :) Via adoption eller dela föräldraskapet med någon klok tjej som också vill ha barn men inte har en man. 

Jag fick en otrolig barnlängtan när jag var 18-20år då alla vänninor började bli på smällen. Men min sambo och jag pratade igenom det och barn är inget som passade då. Inte nu heller för den delen. Men längtan var så stor ändå.
Vi köpte en valp. Alla crazy-urges försvann och nu kan vi göra allt vi drömmer om, resa, plugga, jobba och allt detta utan att behöva släpa runt på en unge. Hunden, nu 2år gammal, kan man ju lämna ensam för att åka och handla, shoppa eller åka på middag.
Vi väntar med barn tills vi har ekonomi, plats och hunnit leva lite. 

Alla vänninorna som fått barn säger ju såklart att de är så lyckliga. Men de flesta ser inte ut som det. 

Jag kommer att vänta lite , hoppas att jag ska träffa en tjej att leva med . Jag längtar enormt efter att ha en familj , inte bara barn . Jag hoppas att det ska komma , för jag kommer att bli en bra pappa och make . Jag är skapt för det , det är något jag skulle hålla högre än något annat . Jag skulle göra mitt bästa för att vi skulle ha det bra !

Du låter bombsäker, och som en bra kille. Det är bra. :) Du känner säkert hitta den där Miss Right och så kommer allting bli skitbra! :D

Tack :) Det hoppas jag med !
 

Hittade en småkul "checklista"... :) Hela texten finns här: www.lindaskugge.se/cldoc/460.htm

Checklista. Så vet du att du är redo att skaffa barn. Om du kryssat i 15 kryss av 17 så är det bara att sätta igång.

Gud vad många gravida det är här! Plötsligt en morgon ser du magar och vagnar överallt. Du kommer på dig själv att vinka och göra gulliga grimaser till vilt främmande bebisar. Du står inte ut med tanken på en enda supakväll till på krogen. Du visar din kille alla söta bilder på bebisar i tidningar. Du står plötsligt med ett pyttelitet bebisplagg i handen på H&M. Du kanske till och med upptäcker hemma att du köpte det! När din kofta krympt i tvätten till barnstorlek, lägger du undan den istället för att kasta. När din kompis säger att hon är gravid fylls du av känslor med glädje och … avund. Du tycker att en bananmoskladdig bebis är vackrare än alla snygga killar på bussen. Plötsligt drömmer du bebisdrömmar istället för sexdrömmar. På apoteket går du och smygläser på olika graviditetstester. Du "råkar" tappa ett p-piller i handfatet (ganska ofta). Du gör namnlistor i smyg. Kollar på scb.se hur vanliga namnen är. När du läser intervjuer memorerar du noga vad kändisars barn heter och hur många de har och hur många år emellan det är. Du tittar noggrant i din mans ansikte för att se om du kan föreställa dig hur ert love child skulle se ut. Du börjar smygläsa på Föräldranätets snack-grupper på nätet. Du är skengravid inför varje mens, "ömmar inte brösten", "mår jag inte lite illa" etc Du blir besviken varje gång mensen kommer. Du börjar tänka när det skulle passa att en bebis kom, med tanke på jobb och plugg etc

Jag kryssade i allihop, förutom att tappa p-piller och vara skengravid just för jag inte har ett aktivt sexliv och jag äter inte p-piller... :') Men längtar fortfarande oändligt!

Hur är det med er? :)

Är i exakt samma tankar! Är snart 22 men haft barnlängtan sedan jag vart 16 år. Det har varit otroligt jobbigt att se folk omkring sig få barn och ha fina gravidmagar. Själv har jag börjat fundera på insemination då jag inte vill vänta på "drömmannen", tänk om han aldrig dyker upp? Ska jag då ha missat min chans att få barn? Jag är påväg in i ett jobb, ska börja spara pengar och sedan skaffa lägenhet. Då känner jag att jag har en stadig grund att stå på :) hur går det för er andra?

Jag har faktiskt - mot all förmodan - hittat mina drömmars man. Haha, han är inte alls så som jag tänkte att han skulle vara, men kär är jag, ingen tvekan om saken. Vi är förlovade och har flyttat ihop och rätt nyligen så fick jag ett + på teststickan, oplanerat men vi är glada. :) Jag hoppas verkligen att ni andra lyckas hitta en kärlek, vare sig det är i ett barn eller i en partner. :)

Liknande här, ja förutom singel. Hela livet nu känns som en uppbyggnad inför det verkliga livet. Varje krona jag sparar och varje val jag gör är för att spara ihop till barn och hus.

Jag o sambon har varit tillsammans i 4 år och det känns som att jag var redo för barn redan för några år sedan och nu känner jag t.o.m. fysiskt hur mycket jag längtar efter barn.

Jag valde en utbildning som bara va tre år, finns mycket jobb inom och ger en säker lön för att kunna nå drömmen snabbare (självklart tycker jag även det är intressant).

När min sambo snackar om att gå folkhögskola ett år, ta ett sabbatsår eller gå en ännu längre linje än planerat så gör det ont i hela mig då jag då vet att det betyder ca 7 innan vi har den ekonomiska tryggheten vi vill ha innan vi skaffar barn.

Usch vad livet är orättvist! Umgås nästan bara med äldre som redan har flera barn, hus och partner med fast inkomst och här sitter jag som 21-åring och får panik över att det dröjer så långt innan jag kan bli mamma.

Åh grattis SoSS15!! Så glad jag blir :)

Länge sedan jag var inne här, väntar fortfarande med barn. VIll gärna ha en till liten men nu har det visat sig att jag ska bli moster för första gången i sommar så nu ser jag fram emot det :) 

Grattis till SoSS15! :) Önskar er lycka till!

Solstråle; jag satsar på körkort just nu och funderar just nu över vad jag ska söka in till för utbildning inför hösten. Har också funderat på insemination men det får vänta, jag har ju ändå en fyra-åring som förgyller mitt liv :) Bra att du planerar lite, har tyvärr många i min närhet som har klämt ut (i deras fall är det ordet passande) både en och tre barn utan vare sig utbildning, jobb eller så :(

Ja det låter vädigt klokt! :) Jag ska läsa upp lite betyg, eventuellt till hösten och sedan satsar jag nog på körkort när jag flyttat till eget och har fast jobb! Det jobbet jag är på nu är ett slags nystartsjobb som bara är på 1 år. Vet inte vad jag vill bli när jag "blir stor" så jag får vänta med att utbilda mig tills jag vet det!

Du kanske har skrivit detta tidigare, men hur gammal är du? :)

Det nig år igeno är en känsla av vuxenhet runt 18-21 sedan börjar någon få barn och vid 22 tror man att man gjort allt och börjar bli gammal, den känslan kommer alla.
just 18-25 är den bästa tiden i ert liv passa på och gör saker spar pengar, resa investera i boende m.m.

Skaffar barn så går det åt åengar, tyvärr är det så har sett allt för många där den ena sliter och den andra bara går hemma med barnen och de har inte råd med något, man bor i hyresrätt eller köper på avbetalning.
man hade tänkt plugga men det vart inte så.

Ni har all tid i världen att skaffa barn, ni är bara i början av ert liv ni som är 19, 20 pratar som ert liv är slut för att ni inte skaffat barn än.

Har inte läst alla kommentarer, bara du som skapade tråden. Är precis som du, fyller 22 i år och jag vill ha barn nu, är singel, jobbar som vikarie och ska börja plugga lite smått. Fast jobb känns som man aldrig kommer få något och kille vill jag inte bara ha för att jag vill ha barn. Vill ha barn nu, är redo, har velat det i så många år, det jag lever för! :)

Och då ska du skaffa det vid 22 och gå miste om allt du kan göra i dina unga år när du inte har barn?

Ja, efter att du skaffat kille är det bara att övertala honom, det går till slut, har egen erfarenhet :)

Jag känner precis samma sak :(

Gjorde en tråd om det för x antal månader sen då det kändes mer intensivt.
Då var jag i ett förhållande men det var knackigt och nu är det slut.

Så nu är jag fattig och singel, men iofs blir jag 24 i år så så jätteung är jag väl inte.

Men känns nästan mer hemskt för det med tanke på att jag inte har betyg från grundskolan eller
gymnasiet.

Ska ta tag i det där i höst är tanken, tenta av det mesta (mina ickeexisterande betyg kommer från
frånvaro, inte okunskap, hade alltid bra betyg på proven.) Sen komvuxplugga resten.

Sen har jag potentiella planer för högskola efter det och herregud vad många år det kommer gå!
Är vad jag känner. + Som sagt att jag nu är singel.

Känns så hopplöst, hade jag haft kille, utbildning och jobb (utbildning så man kan få jobb) och det där redan hade jag känt mig SÅ SJUKT REDO. Allt bara skriker redo i min kropp och jag drömmer att jag är gravid varje natt!

Och så måste jag realistiskt vänta i gud vet hur många år.... men jag vill ju NU liksom :(