Hur göra om man vill att ens barn ska gå om en årskurs?

Hon vägrar göra läxorna. Jag ser till att det finns allt hon behöver och ger tid för att sitta med henne och hjälpa om det behövs. Hon vägrar göra läxorna och skriker att hon hatar läxor och att hon aldrig får leka. Jag lägger undan 20 min för läxor just för att det inte ska kännas övermäktigt och ska påverka lekandet.

Men är inte detta en del av att hon har det svårt och att hon vet om detta - tungt och jobbigt när det är svårt, åtgärdsprogram, omdömen vid utvecklingssamtal, extra läxhjälp etc.

Hur trivs hon i skolan? Hur fungerar skolarbetet för henne i skolan?   

Vi hade lite problem att få vår son att göra läxorna i början. Nu gör vi så att det är det allra första vi gör när vi kommer hem. Vi går in, tvättar händerna och tar fram läxorna. Infen dator, ingen lek och ingenting förrän de är gjorda. I början blev det bråk och tjat, men nu gör han det av sig själv, även om jag sitter med. Det fungerar för oss, kanske kan ni också hitta en rutin som fungerar?

Trivs hon i skolan annars? Har hon vänner? En lärare hon känner sig trygg med?

Barn brukar ju gilla att göra läxorna i den åldern. 

Bup?

Jag har alltid hatat läxor, det absolut värsta jag vet. Har en teori att jag har add.

Som tur är har jag haft extremt lätt för mig i skolan så läxor har inte stjälpt utan klarade mig med väldigt höga betyg.

Går det bättre om ni dealar, typ du får någon belöning om du gör si och så?

Minns jag alldeles fel, eller har ni inte en del NPF-funderingar i familj/släkt..? Eller var det bara sonen (?) som har språkstörning men inget annat..? Blandar ihop några stycken lite... ber om ursäkt för det... hoppas du inte tar illa upp. Kan det vara så att ni har en del "NPF-fallenhet" i familjen, om än inte så att det "kvalifierar för diagnos" men att det försvårar skolarbetet..? 
Men om det är "så illa" så måste jag nog hålla med om att man bör gå på djupet och fundera över varför problemen uppkommer. Att ha svårt i alla ämnen på det viset, bådar inte gott framöver. Det kan ju ha en "enkel förklaring" som kanske kunde rättas till med nåt speciellt utformat stöd eller en anpassad pedagogik kanske.  

Vi har autism i släkten då min syster har autism och min bror har asbergerers. Yngsta sonen har språkstörning. 

Tanken på att det skulle ligga en NPF-störning i botten har slagit oss mer än en gång. Den funderingen finns främst hos äldsta sonen då han tex tolkar allt bokstavligen. Säger man att kläderna är i trappan och de har ramlat ner och ligger på golvet framför trappan så kan han inte ta på sig dem för vi sa att de låg i trappan. Just hans bokstavstolkande kan driva mig till vansinne ibland.  

Då mindes jag inte så fel i alla fall. =) Men ingen tanke om att genomföra utredning i så fall..? Genetisk predisposition, såna svårigheter som du beskriver, och nuvarande läge - det skulle lätt motivera mig till utredning i alla fall (nu har ju jag diagnos på alla mina, och är inte särskilt svårövertalad på den punkten iofs... =D). ÄR det en autismspektrumstörning det handlar om, så är det ju troligtvis så att svårigheterna kommer vara kvar även om hon går om ett år. Då krävs nog ett annat pedagogiskt grepp, och det lär kunna vara svårt att kräva utan utredningsunderlag. Tyvärr...

Jo vi tänkte ta kontakt med bup nu efter jul och se vad de säger.

Hoppas ni får bra svar. Jag har tre högfungerande barn, och det finns inte en möjlighet att någon av dem skulle klara skolgången utan påtagligt anpassad undervisning. Nu har nog flera av dem större svårigheter än era barn, men rent krasst så är det ju ofta så att anpassning krävs - både för att få rätt hjälp att ta in, för att begränsa stimuli, allt möjligt. Återstår att se om mina får det TROTS att de redan har sina diagnoser - men det är en annan historia...
Får ni bra svar från BUP och kanske något konkret att utgå ifrån, då tror jag att det sen kanske kan vara en bra idé att gå om ett år. Få en ny chans, då det finns bättre möjligheter. Utan rätt förutsättningar, finns ju risk att det ändå blir misslyckanden. 

Lycka till! 

Jag kan som motvikt till alla olyckskorpar berätta om sonen.
han halkade egentligen genast efter i skolan, hela ettan och tvåan kämpade vi men det hjälpte föga. Problemet låg i skolan och skolsituationen och inte på hemmaplan.
Någon gång under tvåan började jag prata om att låta honom gå om och gick då med på alla möjliga tester. De var bla helt övertygad om att han hade dyslexi.
Nåväl, det testerna visade var att han låg ca 1 år efter i läsmognad (normalbegåvad men ingen dyslexi ). Det ansåg jag var tillräckliga orsaker, skolan ansåg att han skulle kämpa hårdare för enda gången de lät någon gå om var om barnet hade IQ lägre än 70. (gravt utvecklingsstörd)
I min värld existerar det inte att en 8-åring ska kämpa hårt för att hinna ikapp ett helt år!

Vi bytte skola och ett krav jag hade var att han skulle få gå om. Skolan svarade att det var helt ok om de gjorde samma bedömning som mig. Det gjorde de efter en termins utvärderande och eftersom det var en åldersintegrerad skola märktes det inte att han stannade kvar ett år.
Tvärtom berättade han själv att det var underbart att inte alltid känna sig sämst, han kunde lika mycket som alla andra och det var det bästa lyftet för honom!

Det jag däremot tyckte var jävligt störande var omgivningens attityd! De anklagade mig för att idiotförklara honom, att han skulle bli stämplad som idiot och det fanns inga gränser på vad folk kläckte ur sig. Men själv ansåg sonen att det var det bästa som hänt under skolgången!

Nu har han slutat grundskolan och han var visserligen ett år äldre än alla andra men seriöst, så jävla stor skillnad är det inte mentalt, inte i den åldern! Hävdar man det så hävdar man samtidigt att det ska vara könssegregerade klasser eftersom tjejer brukar vara flera år före killarna.

Kontentan är att jag fick kämpa jävligt hårt för att han skulle gå om och vi tvingades byta skola då den första inte hade det bästa barnperspektivet.

Jag avkrävdes inte att göra läxor direkt efter skolan men så skötte jag också läxorna och hade fri tid fram till middagen men därefter skulle de göras innan man fick ägna sig åt annat.

Helt klart måste man sätta hårt mot hårt och ha striktare regler och mer kontroll om läxorna inte sköts.
Ingen tv, data-/tv-spel, lek, kompisar eller så om inte läxorna sköts.

Tänk igenom riktigt ordentligt innan ni bestämmer er för något. Så att det inte gör mer skada än nytta.

Dr Mupp,
Innan du börjar försöka hitta en diagnos åt dina barn ska du försöka bekämpa deras lathet, som verkar vara problem nr 1.
Det är svårt att bekämpa latheten hos svenska barn som blivit vana vid att göra precis som de vill sen förskoleåldern.
Men det är din uppgift som förälder att tvinga dem att göra läxorna klart varje dag, och även extra läxor eftersom de verkar ha svårt för sig.
Sen att man ska gå om om man inte klarar en årskurs borde vara en självklarhet som bestäms av lärarna, föräldrarna borde inte behöva be om detta...

 

Jag tror att orsaken till problemet är helt avgörande för om gå om en årskull är en bra lösning.  Altså ifall "gå om ett år" gör att ett barn som kommit efter men förväntas kunna lära sig nya saker i normal hastighet hamnar med jämbördiga är det väl en bra lösning.

Om det troliga är att barnet inte klarar av att följa normal kursplan i normal klass så så behöver ju grundproblemet lösas först innan "gå om" diskuteras.
Altså om barnet har något Autism tillstånd som gör att det behöver en liten grupp, så blir ju inte sitationen mycket bättre av att gå om ett år om inte arbetsmiljön förändras.

caliningrad. (generellt svar, handlar inte om TS) Jag vet inte om det egentligen handlar om lata barn, utan om en kravlös omgivningen. 
Pratade med en förskolefröken som sade att all inlärning måste göras lekfull för att barnen märker direkt om det övning och gå går det inte alls (4-åringar). Jag är för att göra övningar lekfulla för visst ska det vara kul att lära sig. Har man passerat 7 år av sitt liv utan krav på att man ska kunna koncentrera sig att prestera när det tar emot, så måste det vara en omställning att börja med det i skolan.
Nu har vår förskola dagliga samlingar med varierade aktiviteter så det förväntas trots allt att barnen kan sitta still, lyssna, svara på tilltal och anpassa sig efter lekens regler. Rent kasst är det väl också enklare att erbjuda ett barn som inte klarar av att anpassa sig till leken att avvika än att försöka hjälpa barnet i sitationen. 
Jag tror att svenska förskolan handlar för lite om att visa att "övning ger färdighet" vilket säkert påverkar barns förmåga att göra uppgifter i/från skolan.