Ska man satsa på sig själv eller är familjen viktigare

vad är det du vill göra då med ditt liv?

du har din fulla frihet att resa jorden runt i 10 års tid, flytta utomlands eller andra drastiska åtgärder - men det är ju på bekostnad av ditt barn förstås.

plugga, flytta till bättre boende, kanske flytta till annan stad i landet - det är sånt som går att lösa även med ett litet barn i bagaget.

barnet måste ju ha sin fasta punkt någonstans där det utgår med dagis och senare skola, kompisar och eget socialt liv.  Sånt ändrar man inte gärna på.

 

Vad menar du med att leva ditt eget liv? 

Det jag menar med mitt eget liv är att vara pappa till min dotter, göra saker med henne när jag har henne och inte bli påtvingad det ordinära familjelivet 100% av tiden.

Jag vill satsa mer på mitt jobb, mer på träning etc.

Ska väl nämnas att under mitt förhållande är det jag som tagit det stora ansvaret för ekonomin, så med en relativt bra inkomst så har vi ändå inte kunnat göra saker då min sambos inkomst varierat kraftigt. Detta känner jag att det låser mig vill kunna lägga pengarna på min dotter i första hand och sen faktiskt unna mig själv saker.     

men det låter ju som ett helt vanligt liv? Varför skulle du inte kunna göra det?

det låter snarare som att du faktiskt skulle behöva träffa en partner som tänker lika och kan ge dig det utrymmet i ert familjeliv för att du ska kunna göra det.

att gå på gym, köpa fräscha kläder, göra något med nån polare ibland, skämma bort sina barn - det är vanligt hederligt svenssonliv. Dom flesta lever ju faktiskt så.

är det så att det inte går att leva så i det liv du har nu så krävs det ju förändringar.   Om det innebär att du måste ha dottern varannan vecka så får det väl bli så då...    Du kan ju inte stanna av pliktkänsla i ett förhållande som ändå kanske är snedvridet pga olika ekonomi och olika förutsättningar.  Det mår ju ingen bra av i alla fall. 

Man måste ju inte leva 100% familjeliv? Om alternativet är separation kanske ni skulle överväga att vara särbos?

Träning, arbete, m.m. går ju att kombinera med familjeliv om man är överens om formerna. Jag har läst om par som "skenseparerat" och levt tillsammans och turats om huvudansvaret som om de hade varannan vecka...

Om du har varit den som tagit det stora ansvaret för ekonomin så antar jag att det är du som jobbat mest. Hur mycket har du varit föräldraledig med din dotter och verkligen varit med henne till 100%? Om din och din sambos relltion inte fungerar så är det ju en sak, men det låter rätt sorgligt att du vill ha din dotter varannan vecka för att du ska ha tid att träna och satsa på jobbet. Var detta inte något du tänkte på innan du valde att bli pappa? Förälder är man ju liksom på heltid. Barn har ganska litet behov av pengar. De behöver någon som är närvarande.

Du vill satsa mer på jobbet? Läste en artikel om en undersökning vad man ångrade på dödsbädden. Det överlägset dominerande var ( framförallt för män) var att de önskade att de jobbat mindre....

Värt att tänkas på...

Spontant tänker jag att du kanske måste prioritera lite. Om du vill satsa mer på jobbet. Vad innebär det i praktiken? Långa arbetstider/dagar? Helger? Om du vill träna/träna mer. Vad innebär det? 

Om du jobbar väldigt mycket, långa dagar samt kanske helger, dessutom vill träna ett par tillfällen i veckan.....vad blir liksom kvar till din 2-åring? Självklart måste man få fara annat än mamma och pappa, men man kanske inte kan göra allt man skulle vilja göra samtidigt, i alla fall inte i den utsträckning man kanske allra helst skulle vilja. Det går utan tvekan att både jobba och träna i ett normalt familjeliv, men som sagt det kräver lite mer logistikmässigt och så får man kompromissa.....huvudsakligen inte för sin andra hälft utan för barnen. Så tänker i alla fall jag.
 

du vill jobba mer och kunna lägga mer pengar på din dotter

det låter som den klassiska mansfällan

hur många vuxna av idag hade önskat mer tid med sina föräldrar tror du?

min kompis fick allt hon önskade sig (ja nästan) , hade alltid fina kläder, senaste tekniken osv, men föräldrarna var sällan hemma och det var det hon önskade sig mest av allt, sina närvarande föräldrar. Föräldrar som hade tid att följa med henne på hennes tävlingar när hon tävlade i gymnastik och brorsan som spelade fotboll.  Och föräldrar som hela tiden suckade över hur trötta dom var och alltid gnällde över att allt kostade pengar.

tro mig du vill verkligen inte detta. 

frågan är ju egentligen ganska enkel att besvara.
Älskar du din sambo?
Om ja så hitta ett sätt att få familjelivet att fungera bättre. kanske kan ni behöva ta hjälp utifrån av någon familjeterapeut.
Om svaret är nej på frågan är det ju dax att bryta upp

Jag har inte sagt att jag vill jobba mer för att lägga pengar på min dotter, jag vill dock kunna njuta mer av det jag tjänar.

Mitt liv är uppdelat på jobb - min dotter - min tid - familjeliv, detta är inte en prio ordning utan lika delar.

Och frågan är densamma, jag vet inte om jag vill ha ett ordinärt familjeliv.

Om jag älskar min sambo, helt ärligt så vet jag inte.      

Så då är frågan: vill du offra halva din dotters uppväxt för att kunna satsa på dig själv?

Vad menar du ingår i ett ordinärt familjeliv och vad tycker du att du måste avstå från idag?

Varför måste du avstå från det som du inte tycket är ett ordinärt familjeliv tillsammans med din sambo?

Hur menar du att du ska njuta av det du tjänar och varför kan du inte göra det tillsammans med din sambo?

Vad har du för jobb och vad får du ut av det förutom pengar?

Och till sist den viktigaste frågan - har du pratat med din sambo om hur du känner och vet du vad hon känner?
 

Troligen är du redan på väg att lämna, eftersom din tankar är på det hållet nu. Du bara förebereder dig och försöker hitta argument.

Mitt i det hela, så skriver du inte om din relation med din sambo. Är det en bra relation där ni ger varandra det utrymme som ni behöver?
Älskar du henne?
Vill du leva med henne i många år till?

Ställ de frågorna först och agera utifrån dina svar.      

Att tänka på är att ditt barn blir mer och mer självständigt ju äldre det blir. Jag personligen är ingen "småbarnsmamma" och då menar jag de första åren i barnets liv. Nu är mina barn 4 och 6 år och jag upplever vardagen mycket mer flexibel än för två år sedan när yngsta var 2 år. De är lättare att ha med sig då de varken behöver vagn, sova på dagtid eller strikta måltider. De är med på ett helt annat sätt och nu är det faktiskt kul att göra saker hela familjen :) Bara för att man har en familj behöver man inte vara i ekorrhjulet. Det blir vad man gör det till.

Om du älskar din sambo (vilket du ju verkar behöva tänka på) och hon älskar dig så måste det ju på något sätt gå att lösa tänker jag mig.

Rent krasst så kan man liksom aldrig vinna tid och pengar av att separera. Den tid du skulle ha dottern varannan vecka skulle du vara i princip helt låst, behöva vabba om hon är sjuk, inte kunna åka iväg och träna på kvällarna. Visst du skulle vara fri att göra precis som du vill de andra dagarna men det är ju tid du skulle kunna få även om ni bor ihop bara ni båda är med på det. Det finns alltid synergieffekter att ta av om man är två under samma tak som kan dela ett ansvar.

När det gäller ekonomin så ja det blir bättre för dig, det blir väl å andra sidan markant sämre för din sambo så er totala levnadsstandard lär ju knappast öka. Kanske isf bättre att byta ner sig i boende redan nu och prioritera om pengarna om du tycker det blir för lite över.

De jag känner som har barnen varnnan vecka sliter som hundar på jobbet den veckan de inte har barnen för att kunna täcka upp för vab, tidigare hämtningar på skola/dagis, skjuts till aktiviteter o s v. Kan man inte vara ihop eller inte älskar varandra så finns ju ingen återvändo men att separera för att få mer tid tror jag inte alls på.

Det du verkar vilja prioritera bort är ju dock din sambo. Vill du alls ha henne kvar är ju en fråga. Kan hon tänka sig att ha dig kvar under de premisser du vill leva är ju nästa väldigt relevanta fråga. Det tål att tänkas på.

Nu är ju ditt lilla barn bara två år. Om bara ett några år är hon mer självgående och då kan man ha mer av den här egna tiden igen. Tolkar jag det rätt om jag säger att du känner dig instängd? Vad är det i familjelivet som inte var som du trodde att detvskulle vara?

Tänk om en kvinna hade skrivit detta. Då hade folk undrat om hon är psykiskt störd. Troligtvis eftersom alla vet att generellt sett så är mammans band till barnen starkare än pappans. Vad beror det på? Föräldraledighet!

Sen om ts inte vill leva med sin sambo så är det en annan sak.