Måste föräldrar bry sig om sina barn när de är vuxna?

Personer man bryr sig om vill man som regel hjälpa och de flesta föräldrar bryr sig mycket om sina barn.

Jag tycker man blir vuxen runt 23 - efter den åldern är ansvaret ömsesidigt, både ekonomiskt och i övrigt (tid, kontakt etc).

Sedan är det vanligtvis så att föräldrarna har mer pengar och tid än tex småbarnsföräldrar och då är det rimligt att hjälpen huvudsakligen går från föräldrar till barnen. 

Att föräldrar bryr sig om sina barn även fast de är vuxna får man väl hoppas. Men jag som vuxet barn måste ju bygga upp mitt liv så att det funkar själv utan att förlita mig på mina föräldrar. Sen hjälper de till om de har möjlighet och vill.

Jag bor 30 mil från mina föräldrar, pappa har precis blivit pensionär men mamma jobbar fortfarande. Att de skulle hjälpa till med VAB t ex är inte aktuellt däremot har vi nu för första gången kunnat "boka in" pappa på sportlovet vilket är toppen. Men tidigare har ju inte det gått heller då han jobbat och inte varit ledig då.

Att de ska ta ledigt och vakta nya barnbarn vid förlossningar har bara varit akutellt med yngsta som föddes då de hade semester och dessutom befann sig i stugan närmare oss. Jag kan ju inte förvänta mig att de ska ta ledigt 2-3 veckor och bara sitta här och vänta i ett sånt fall, då får jag ju lösa det på annat sätt.

Jag tycker aldrig jag kan kräva något av mina föräldrar för hur min vardag fungerar, men de hälsar gärna på när de kan och vi ha väldigt trevligt ihop och barnen älskar dem. Min pappa har sagt något väldigt klokt och det är att "som morfar får jag den uppmärksamhet jag förtjänar" M a o lägger han inte någon energi i mina barn kommer de inte ge honom något tillbaka och efter att han sett mina och mina syskons rätt svala relation till våra mor och far föräldrar så anstränger sig verkligen mina föräldrar.

Om sen något verkligt oförutsett skulle inträffa skulle de kunna göra avkall på sina liv för att rädda oss barn. T ex om min man skulle bli inlagd på sjukhus 1 månad skulle pappa, nu när han är ledig och har möjlighet, säkert komma upp och avlasta mig men han har (tack och lov) bättre saker för sig än att sitta och vakta sitt vuxna. Därmed inte sagt att han inte bryr sig.

Det är en väldigt bred fråga du ställer. Och, i princip, omöjlig att besvara, tycker jag.
Naturligtvis hoppas man ju att alla föräldrar bryr sig om sina barn, men tyvärr ser kanske inte verkligheten ut så. Och man kan ju inte tvinga någon att bry sig om någon annan.

Så nej, en förälder till ett vuxet, utfluget barn, kan inte vara tvungen att ställa upp. Men i många situationer vore det såklart önskvärt att det ställdes upp.
Men det beror ju så mycket på vad förälder och barn har för relation, vad det gäller för situation, etc.

Och om barnet är vuxet och utfluget så tycker jag att det är lika önskvärt att barnet finns där för föräldern som tvärtom.

Tvungen? Nej. Men jag tycker att man bör bry sig om sina anhöriga (både vuxna barn och föräldrar och andra) när de behöver hjälp, om man inte har väldigt speciella skäl att inte göra det. 

Kommer alltid finnas för mina barn oavsett ålder

Jag ser det såhär: de jag älskar vill jag hjälpa och stötta, de som älskar mig förutsätter jag vill hjälpa och stötta mig. Det är så vi ser på kärlek och familjerelationer i vår familj och jag tycker det är konstigt annars.

Detta innebär självklart inte att man kan styra och ställa med varandra hur som helst, men självklart ställer min syster upp och åker hit (20 mil bort) ifall vi verkligen behöver henne, även om det innebär att hon måste ställa in något hon tänkt göra. Självklart hjälper jag min mormor så mycket jag kan. Självklart så ser vi till att finnas där för varandra.

Jag tycker att det är tråkigt med inställningen att så fort man är vuxen så ska man klara sig själv. Jag tycker inte det har något med kärlek att göra. Jag är förälder tills den dag jag dör och om mina barn behöver mig så kommer jag finnas där för dem oavsett hur gamla de är, hurdan förälder hade jag annars varit?

Vi finns där för varandra, både föräldrar, morföräldrar, syskon och barn. Det är det familjen finns till för!

 

För mig är det självklart att man ska bry sig om sina barn hela livet. Det innebär inte att man måste ge upp det egna livet för sina (vuxna) barn. Men den man älskar vill man ofta göra snälla saker för, bara för att man bryr sig om deras välmående. Så bör det fungera även i föräldra-(vuxna) barn relationen. Men då är det en mer jämbördig relation som bygger på att båda vill hjälpa/stötta varandra.