Den inte så vackra vägen mot utbrändhet...

Vad skönt att det verkar gå framåt för dig på ett personligt plan i alla fall. Jag tycker det låter bra att ge jobbet en deadline, tyvärr kanske det är enda sättet att bli tagen på allvar? Men förstår att du är rädd att känna efter, på riktigt. Var rädd om dig och glad påsk! kram

Tack Glasklar!
Hoppas att du med hade en fin påsk.
Min psykolog tjatar fortfarande om sjukskrivning... så jag tänker på saken. Sysslolösheten skrämmer mig, men kanske jag behöver den också. Vårsolen gör gott just nu.  Och det ser ut att röra på sig på jobbet. Om det resulterar i varaktiga strukturförändringar återstår att se.
Kram

Att vara rädd för sysslolösheten kanske också det bör ses som ett varningstecken? Att jobbet tar för mycket, vem är du utan jobbet och vilka känslor är du rädd för ska hinna ifatt dig om du inte ockuperar dig med jobb?

Ja, vårsolen är efterlängtad, underbart!
Kram   

Jag har väldigt mycket psykisk belastning från tidigare trauman, så min psykolog förstod att jag tvekade. Problemet är ju att jag kanske inte orkar bearbeta det just nu och om jag är "sysslolös" kommer de tankarna att komma, det vet jag med erfarenhet från lediga dagar. Min psykolog har avrått mig ifrån att aktivt bearbeta det gamla skräpet just nu. Samtidigt behöver jag ju vilan, så det är en avvägningsfråga där jag själv måste avgöra vad jag orkar med. Så jag funderar hit och dit. Mitt jobb ger mig pengar, men jag har fler ben att stå på än jobbet. Så egentligen är det för mig bara en inkomstkälla. Inte bara... eftersom min inkomst behövs i hushållet. Men jag är tillräckligt "gammal" och erfaren för att ha ett eget jag bredvid jobbet. Dessutom tror jag även att jag mycket väl kan få annat jobb. Så min enda oro är egentligen kring hur jag klarar att hantera allt gammalt som kommer att komma upp. Om jag ska bearbeta det gamla behöver jag dessutom gå till annan vårdinstans, eftersom det är ett längre och djupare arbete och eftersom det innehåller posttraumatisk stress behöver jag gå hos någon med specialkunskaper inom det... Men men, vi får se var det landar.

Du har inte bearbetat detta tidigare alls? Tror du att det kan finnas en koppling där, att du (omedvetet) tagit på dig mycket jobb?

Glasklar: Jag bearbetade precis när det hände, men eftersom det varje dag hände mer och mer och jag var under stor belastning, så gick det inte att "reda upp" allt. Sedan inträffade en hel del förändringar i mitt liv, och då råddes jag att ta tag i vardagen mer än gräva ett tag. Frågan är nu om tiden är inne att bearbeta eller om jag behöver stabilisera mig mer innan det funkar.
Självklart har detta ett samband med nuvarande situation. Mest såtillvida att när allt hände hade jag ingen möjlighet att bearbeta allt, utan jag lärde mig snabbt att "stänga av" för att överleva. I en akut situation kan det vara en strategi som gör att man överlever i stället för att gå under. Men sen kan det hända att man börjar använda det aktivt i vardagen, vilket jag har gjort. Och då ställer det till en hel del elände.
Mina gamla belastningar gör t ex att jag inte lägger energi på att försvara mig. Jag har lärt mig den hårda vägen att om jag börjar försvara mig och förklara mig så räcker inte energin till för det som är viktigt. I min dåvarande situation var det dessutom helt onödigt att förklara och försvara, eftersom det kvittade vad jag gjorde. Jag blev attackerad ändå. Igen och igen och igen. Jag var i ett ständigt tillstånd av att slåss för livet, utan att framgångsrikt kunna konfrontera och reda ut. Denna överlevnadsväxel triggas lätt igång igen. Jag har en massa belastning som lätt triggas igång.
Därför är det i dagsläget så, att om jag t ex på jobbet kritiseras på ett sätt som inte är okej, eller kritiseras för något jag inte har gjort el dyl, så skiter jag i det. Just då. Det dröjer ett tag innan jag reagerar och då gör jag det rätt kraftigt.
Överlag på jobbet är jag inne i överlevnadsväxeln hela tiden. Jag slåss hela min arbetstid. Då reflekterar jag inte alls, utan bara slåss. Bara kämpar. Det funkar inte riktigt med min jobbeskrivning, för jag hade behövt vara den som strukturerar och så. Men är jag i överlevnadsläget så reagerar jag bara på de orders jag får, utan att tänka. Svårt att förklara, men jag måste vara energibesparande för mig själv för att kunna sätta 100% fokus på det jag gör. Just nu har jag inget annat sätt att fungera på. Inte på detta jobb, som är ganska krävande. På mitt gamla jobb hade jag inte dessa samma krav på mig på samma sätt. Jag kunde strukturera på ett annat sätt, för att jag själv bestämde hur jag skulle strukturera. I detta jobb ska jag ta i beaktande en annan människas önskemål, väga in dem i planeringen och skapa en struktur, som sedan i praktiken ändå inte fungerar utan slås sönder varje arbetspass. Så det är skapa struktur - strukturen slås sönder - gå tillbaka till strukturen - strukturen slås sönder osv osv. Det funkar inte riktigt med hur jag fungerar.
Så förr eller senare måste jag "avprogrammera" mig - frågan är bara om jag orkar det just nu?

Läkarbesök inbokat. Ska se vad de säger.

www.skriva-artikel.se/dianetik-och-mental-halsa

Har hänt en väldigt tråkig sak i mitt liv. Lägger mig ner nu och ger upp. Precis när jag hade vänt skeppet och planerat för en nystart och få det bättre för mig och familjen. Men nu orkar jag inte mer. Ser inte någon lösning någonstans. Dags att avliva husdjur så de inte far illa. Dags att fråga soc vem som kan ta hand om mina barn. För nu landade jag i helvetet med en skräll. Mina sista krafter att resa mig är borta. Och nej, inte dödfall, nej, inte separation. Men detta var vägs ände, känner jag.

Gästen gästsson: är du för fan inte klok? Gå och posta din jävla smörja i nån annans tråd.

Det är för specifikt och kan röja min identitet om fel personer läser här. Vågar inte skriva vad det rör sig om. Denna prts

...person hade ett val. Och valde att inte ha en dialog med mig, utan ge mig sista knuffen utför stupet.

Är hungrig, men förtjänar inte att äta. Är trött, men förtjänar inte att sova. Kommer inte kunna göra det heller.

Sveriges syndabocksporr blomstrar och jag är utsedd till blomsterflicka. Men det är lugnt. Jag lägger mig ner och låter gamarna äta. Jag orkar inte kämpa för något alls längre.

Varför dog jag inte ung, innan all jävla skit började hända mig?

Varför måste jag jämt kämpa?

Jag ville bara ha ett normalt liv.

Började precis hitta till små glädjeämnen, se framåt med lite hopp. Men jag får inte det. Min är skulden och skammen. Allt ont i denna värld kommer från mig och jag gör allt fel. Så. Jag lägger mig här. Slit mig i stycken. Ta ifrån mig allt. Alltför länge har jag kämpat emot.

Det låter om att något hänt på jobbet?

I vilket fall så tycker jag att du ska sjukskriva dig några dagar så länge du mår såhär. Är det arbetsrelaterat så kontakta företagshälsovården så du får prata men någon. Oavsett om du inte tycker du förtjänar det eller inte så har du rätt att prata om det och ventilera, det måste du göra. Det finns inget så hemskt du kan ha sagt/gjort som gör att du inte förtjänar att äta/sova och att det är fritt fram för gamar. När man är väldigt utsliten är det vanligt att överreagera. Kanske har du gjort fel eller missat något till följd av utmattning också? Men vore det verkligen så märkligt med tanke på hur mycket du jobbat? Du behöver inte skämmas men du är skyldig dig själv att ta hand om dig, inte slarva med så basala saker som mat och sömn för det kan man bli galen av på riktigt....

Tror du att det som nu hänt ens för en sekund förändrar hur dina barn och djur känner för dig? Det tror inte jag, så straffa dem inte ens i tanken även om det är dig själv du menar att straffa

Inte jobbet. Det hade varit lättare att hantera. Familjen. Upprepande av gammalt trauma.

Sjukskriv dig i alla fall, sök hjälp och någon att prata med.  Straffa inte dig själv för något du inte kan göra ogjort utan hur mycket klyscha det än låter som så är det här och nu vi kan göra något åt. Du förtjänar lika mycket som andra att må bra. Ge dig själv chansen att göra det genom att söka hjälp, vad som än hänt så finns den!