• Anonym (Undran)

    Flytta från Göteborg till pytteort med 9000 invånare?

    Hej!

    Bakgrund: Vi bor i centrala Göteborg, o levde storstadslivet med allt vad det innebär. Vi fick barn 2010 och livet har givetvis ändrats sedan dess. Vi är inbitna storstadsmänniskor men stress, höga bokostnader, skatter, heltidsjobb etc. håller på att få oss att gå på knäna. Vi är aldrigt ute på stan och utnyttjar vad GBG har att erbjuda förutom sportmässigt, då vi aldrig har några pengar elr barnvakt elr ork för den delen. Vi har ingen släkt nära här som kan avlasta och hjälpa. Vår stress börjar påverka vårt förhållande, och jag ser att vårt barn också känner av detta, när vi är hos mina föräldrar brukar hen säga att hen inte vill åka tillbaka till lägenheten.

    Vi är båda två utbildade inom attraktiva yrken och har bra kompetens. Nu funderar vi efter mycket om och men och (är nog rätt förvånade båda två att vi kommit till den här punkten) att flytta till den lilla ort där mina föräldrar bor. Där skulle vi kunna sänka våra fasta kostnader, köpa ett hus, få avlastning, vårt barn skulle få lugnare och gladare föräldrar, lugn och trygg uppväxt etc. Nära till lekkompisar, en trädgård att springa på etc.

    Nu till min fråga: är det någon här som gjort ett så drastiskt flytt? Hur ser ert sociala umgänge ut? Intressen? Saknar ni storstan?

    Vi har ett par vänner kvar i närliggande stad och vi är sociala av oss så jag tror att vi kommer hitta folk att umgås med (förhoppningsvis).

    Hur har det gått för er som flyttat "tillbaka" - trivs ni? 

    Alla tankar o funderingar tas tacksamt emot :) 

  • Svar på tråden Flytta från Göteborg till pytteort med 9000 invånare?
  • Voluptuous Shalimar

    Vi flyttade från en europeisk storstad till en by i Skåne med drygt 4000 invånare. Tre år stod vi ut innan vi flyttade tillbaka.

    Tilläggas kan att det enda som var positivt var mammavännerna jag fick när jag fött vår förstfödda. Jag blev gravid någon månad efter att vi kommit till byn och tiden fram tills jag fött och fått kontakt med andra mammor var heeeeemsk. Pratade under hela första året endast med min man, kassörskan på Coop samt hon som gjorde mina naglar. Det var omöjligt att få kontakt med folk (JA, jag försökte, men inget intresse fanns då alla redan hade sin krets av vänner...) Lyckligtvis ändrade sig detta när jag träffat "min" mammagrupp, annars hade jag sannolikt drabbats av en djup depression.

  • Anonym (lantlollan)

    Vi flyttade från östermalm till rena ödemarken för snart tio år sedan och det är det bästa vi gjort. Finns ärligt talat ingenting jag saknar.

  • Anonym (lantlollan)

    Jag tycker att det är enklare att få kontakt med folk på landet. För här måste man bry sig om varandra.

  • Voluptuous Shalimar
    Anonym (lantlollan) skrev 2017-04-12 20:55:11 följande:

    Jag tycker att det är enklare att få kontakt med folk på landet. För här måste man bry sig om varandra.


    Jag håller inte med. Men så flyttade vi ju från ett annat land, svenskar är verkligen inbundna om man jämför. Fast även när jag flyttade inom Sverige, från mellanstor stad till Stockholm, fick jag vänner lätt som en plätt. Så för mig bjöd byhålan bara motstånd.
  • Anonym (lantlollan)
    Voluptuous Shalimar skrev 2017-04-12 20:58:12 följande:
    Jag håller inte med. Men så flyttade vi ju från ett annat land, svenskar är verkligen inbundna om man jämför. Fast även när jag flyttade inom Sverige, från mellanstor stad till Stockholm, fick jag vänner lätt som en plätt. Så för mig bjöd byhålan bara motstånd.
    Det tycker jag inte. Så mycket värme som jag möter lite överallt, men allra mest på landet. I stan var det dock lite annat. Folk såg inte varandra och eftersom det fanns så många människor att välja på var det ingen som stannade upp och tog sig tid för just dig eller mig.
  • Spegelbilden
    Voluptuous Shalimar skrev 2017-04-12 18:07:32 följande:

    Vi flyttade från en europeisk storstad till en by i Skåne med drygt 4000 invånare. Tre år stod vi ut innan vi flyttade tillbaka.

    Tilläggas kan att det enda som var positivt var mammavännerna jag fick när jag fött vår förstfödda. Jag blev gravid någon månad efter att vi kommit till byn och tiden fram tills jag fött och fått kontakt med andra mammor var heeeeemsk. Pratade under hela första året endast med min man, kassörskan på Coop samt hon som gjorde mina naglar. Det var omöjligt att få kontakt med folk (JA, jag försökte, men inget intresse fanns då alla redan hade sin krets av vänner...) Lyckligtvis ändrade sig detta när jag träffat "min" mammagrupp, annars hade jag sannolikt drabbats av en djup depression.


    Hur kommer det sig att ni flyttade till den lilla orten?

    Vi har vänner som vi isf skulle bo granne med om vi flyttar, så då har vi iaf några att umgås med. Sen har jag inte tänkt på det där med vänner som ett jättestort problem. Jobba heltid med barn och då blir det inte så mycket tid över till vänskapshäng. Sen kommer vi bo mindre än 1,5 timme ifrån Göteborg där vi bor nu, så jag tänker att någon gång i månaden kan man ju åka dit över dagen för att träffa vänner.
  • Spegelbilden
    Anonym (lantlollan) skrev 2017-04-12 20:55:11 följande:

    Jag tycker att det är enklare att få kontakt med folk på landet. För här måste man bry sig om varandra.


    Jag tänker lite likadant. Är uppväxt i en ort med ca 100.000 invånare och jag kan sakna den mentaliteten som en "småstad" för med sig, så som att man känner sina grannar och att man ibland svänger förbi sina vänner på en kaffe. Här i storstaden så har jag knappt någon koll på vilka som bor i mitt trapphus och ska man träffa vänner så planerar man det långt i förväg och ringer det oanmält på dörren så öppnar vi inte ens för att det är så ovanligt att vi tänker att det måste va en säljare. 
  • Anonym (lantlollan)
    Spegelbilden skrev 2017-04-12 22:15:50 följande:
    Jag tänker lite likadant. Är uppväxt i en ort med ca 100.000 invånare och jag kan sakna den mentaliteten som en "småstad" för med sig, så som att man känner sina grannar och att man ibland svänger förbi sina vänner på en kaffe. Här i storstaden så har jag knappt någon koll på vilka som bor i mitt trapphus och ska man träffa vänner så planerar man det långt i förväg och ringer det oanmält på dörren så öppnar vi inte ens för att det är så ovanligt att vi tänker att det måste va en säljare. 
    100.000 invånare är rena metropolen om man jämför med där jag bor ;) Det jag tycker bäst om här är att eftersom vi är så få så lär man sig varandra. För ett tag sedan fick jag till exempel ett samtal från affären där de undrade hur de var med min grannfarbror som inte setts till som vanligt den dagen, jag kollar honom och visst har han ramlat och kunde nu få hjälp snabbt. En stöldliga härjade i trakterna förra året och eftersom alla vet hur allas bilar ser ut här så fick vi rapport direkt när en misstänkt bil var och rekade så ingen drabbades av stölder. Jag känner mig så trygg  i det.
  • Voluptuous Shalimar
    Spegelbilden skrev 2017-04-12 22:12:32 följande:

    Hur kommer det sig att ni flyttade till den lilla orten?

    Vi har vänner som vi isf skulle bo granne med om vi flyttar, så då har vi iaf några att umgås med. Sen har jag inte tänkt på det där med vänner som ett jättestort problem. Jobba heltid med barn och då blir det inte så mycket tid över till vänskapshäng. Sen kommer vi bo mindre än 1,5 timme ifrån Göteborg där vi bor nu, så jag tänker att någon gång i månaden kan man ju åka dit över dagen för att träffa vänner.


    Maken fick ett jobberbjudande som han inte ville tacka nej till. Vi var INTE överens om flytten, kan tilläggas. (För att tråden inte ska spåra ur kan jag berätta att han senare erkände både att han varit en skitstövel som tog det beslutet mot min vilja, samt att det var ett asdåligt beslut, då vare sig han eller jag trivdes i en liten by. Så vi är över detta.)
  • Voluptuous Shalimar
    Anonym (lantlollan) skrev 2017-04-12 21:06:40 följande:

    Det tycker jag inte. Så mycket värme som jag möter lite överallt, men allra mest på landet. I stan var det dock lite annat. Folk såg inte varandra och eftersom det fanns så många människor att välja på var det ingen som stannade upp och tog sig tid för just dig eller mig.


    Stannade upp var det absolut ingen som gjorde, inte ens när jag frågade rakt ut om någon i gravid-gruppen (typ 10 pers) hade lust att ta en fika nån gång med en nyinflyttad som sökte nya vänner, fick jag napp. Det var dödstyst i en minut och folk skruvade på sig. Sen gick de hem.

    Jag är social och inte blyg och har vanligtvis lätt att få kontakt med folk men här blev jag bara betraktad med misstänksamhet då jag var ny i byn. Det kom lite som en chock faktiskt, eftersom jag var van vid att det räckte med att gå ut på stan så började man alltid prata med nån och om man klickade så tog man en kaffe och bytte nr och sågs igen. Tur att jag var gravid och hade sällskap av magen - även om jag grät ibland eftersom jag var ensam hela dagarna och så gärna hade delat mitt mirakel med vänner. Det var inte så jag hade föreställt mig min första graviditet. Jag hade velat vara omgiven av människor och jag hade drömt om hur kul det skulle vara att få klä sig så magen framhävdes och allt det där. Nu gick jag bara ensam, hemma, hela tiden.
  • Spegelbilden
    Anonym (lantlollan) skrev 2017-04-12 23:06:49 följande:
    100.000 invånare är rena metropolen om man jämför med där jag bor ;) Det jag tycker bäst om här är att eftersom vi är så få så lär man sig varandra. För ett tag sedan fick jag till exempel ett samtal från affären där de undrade hur de var med min grannfarbror som inte setts till som vanligt den dagen, jag kollar honom och visst har han ramlat och kunde nu få hjälp snabbt. En stöldliga härjade i trakterna förra året och eftersom alla vet hur allas bilar ser ut här så fick vi rapport direkt när en misstänkt bil var och rekade så ingen drabbades av stölder. Jag känner mig så trygg  i det.
    Till orten vi funderar på att flytta till är det ca 500 invånader, så långt ifrån 100.000 :P Men sen är det knappt två mil till en stad med ca 20.000 invånare.
Svar på tråden Flytta från Göteborg till pytteort med 9000 invånare?