Älskar sambon, men hans barn gillar inte mitt barn
Var finns harmonin i vårat hem? den är som bortblåst.
Jag borde ha vetat vad jag gav mig in i, eftersom jag levt i bonusfamilj tidigare.
Jag vet att det är ingen dans på rosor.
Jag trodde att jag var beredd, men hur beredd kan man bli? kan man någonsinn bli tillräckligt beredd?
Vad vill jag med detta inlägg egentligen?
Kanske mest bara skriva av mig. Jag begär ingen förståelse eller sympati. Jag vet att jag måste göra ett val, att acceptera situationen eller göra en förändring själv. Jag kan inte förvänta mig att andra ska förändra sig.
Men hur mitt val kommer att bli och vilken förändring jag måste göra det har jag inte kommit fram till ännu, och det känns som jag hamnat i ett mörkt hål och inte tar mig ur.
Jag älskar min sambo. Jag tycker om hans 3 barn som är 18, 15 och 10 år.
10-åringen avskyr min 6-åriga pojke. Hon visar det inte bara i handling utan hon även skriker det till honom. Jag känner att jag ger och ger, ställer upp. Ska jag och min son åka och handla så vill hon gärna följa med, men redan innan vi kommit till bilen så börjar hon tjafsa. Skriker och bråkar på min son att han inte får bestämma att han ska sitta fram med mig, trots att hans bilstol är där framme. Så sonen får backa....och jag ser hans sorgsna blick. På affären så ska hon bestämma vilken typ av vara som skall köpas, allt som sonen pekar på är fel!! Hon ska ha sin vilja igenom. Jag brukar vara helt slut då jag kommer hem att behöva höra på dessa strider.
Hon sitter vid köksbordet och gör miner och grimaserar åt min son.
Hon hånar honom för att han inte kan uttala vissa ord rätt. Hon hånar honom för att han inte kan stava. Hon förbjuder honom att vara på nedre plan i huset, där hon bla har sitt rum, medans hon gladeligen gärna går till min sons rum, eller sitter utanför hans dörr för att provocera. Råkar han gå nedanför trappen så sprayar hon hårspray i hans ögon, eller skriker STICK!!! eller vrålar ÅÅÅÅÅ vad jag hatar den där ungen!!! han är så jävla jobbig.
Jag tycker inte att man skriker så till någon i hemmet. Ingen skriker eller säger så till henne, och jag tror inte hon själv skulle vilja att någon betedde sig så mot henne. Vad är det då som ger henne rätt att uppträda så dag efter dag?
Min son är ledsen. Han har börjat vakna om nätterna, drömmer mardrömmar så de gångerna måste jag ligga bredvid honom i hans säng.
Han frågar mig varför hon inte tycker om honom?
I morse bestämde hon sig för att åka till sin mamma.
Då jag lämnar sonen på skolan så blir han ledsen så att läraren ser det. Läraren frågar vad det är och min son svarar att bonusdottern inte tycker om honom så därför åker hon hem till sin mamma.
Jag håller på att gå sönder.
Om sambon försöker krama eller pussa mig så tränger sig hans dotter emellan, och kramar om sin pappa så att han inte kan närma sig mig. Det är så utstuderat av henne vad hon är ute efter.... Hon vill inte att han ska krama mig. Jag förstår att det handlar om avundsjuka från hennes sida. Helst skulle hon vilja ha pappa för sig själv.
Jag väljer att backa.
Jag vet uppriktigt sagt inte hur mycket jag ska orka, då hon avskyr min son, knuffar undan mig från hennes pappa och glädjen och harmonin i vårat hem är som bortblåst.....
Ville bara skriva av mig, någonstanns.
Nån fler som har det som mig?
Men vi ska väl bara svälja, backa, kliva av, annars anses vi väl besvärliga vi bonusmammor.
Kanske är det enda lösningen, för att min 6-åring ska få må bra. Men det är inget lätt val att göra. Inte då man älskar sin sambo men hans dotter avskyr min son och kanske även mig.