Varför, varför, varför är det så svårt att förändra ett beteende? Som ni ser är jag en obotlig (?) nattuggla! Har så jäkla svårt att lägga mig i tid! Är oxå en tidsoptimist till tusen, vilket alltid resulterar i stress och förseningar! Hur i hela friden gör man när man vill bryta dåliga vanor???
första tiden brydde jag mig inte så mkt om att dygnet blev som det blev men nu vill jag verkligen försöka ändra min rytm! Jag tänker varje kväll: imorgon är det dags, gå upp med dig! Men sen är jag trött... att det ska va så svårt...
Känns som att andra föräldralediga hinner dubbelt så mkt som jag... Blir ju ännu viktigare nu att få lite fason på tillvaron när dottern blir äldre! Hon måste ju som sagt få ett socialt liv, inte bara gå och dra här hemma!
Min sambo är 35 år gammal och har sedan studenten jobbat 7-16 med undantag för semestrar och helger - han är ändå heeeelt värdelös på att 1: komma i säng i tid och 2: komma upp i tid på morgonen. Vi samåker till jobbet (jag lämnar honom på väg till mitt jobb), och varje morgon är det som att försöka få med sig en tjurig treåring. Jag får bokstavligen TVINGA upp honom ur sängen. Och hans förmåga att passa tider ska jag inte ens prata om!
Jag tror faktiskt att vissa, hur de än försöker och hur väl de än vill, helt enkelt inte riktigt har det i sig. Eller så intalar jag mig bara det 
Folk i allmänhet måste ha sjukt bra självdisciplin för att hålla fast vid alla rutiner och vanor... Hur gör ni? Hur lyckas man?
vi är ju alla olika gällande tex planera sin tid och sånt! Jag har tex aldrig haft några fasta tider för dotterns sovtider (surprise, det kunde ni väl aldrig tro!? ). Kan jag inte hålla mina egna tider så hade det nog inte gått med hennes heller! Men jag vet inte, vill nog ändå känna mig lite mer organiserad och "duktig" liksom...
Jumos: trivs din sambo med tillvaron ändå? För gillar han läget som det är så funkar det kanske ändå... Han har ju dig som sitt stöd och sin dragkraft lixom
Visst, det är skönt att ha viss koll på tider och sådär, men jag kliver upp i tid innan jobbet enbart för att jag ska hinna vakna till innan jag ska iväg. Jag är uppriktigt avundsjuk på folk som verkligen är morgonmänniskor, såna som vaknar med ett leende på läpparna. Själv vaknar jag chockartat, och tvingar mig själv att kliva upp bara för att det blir ännu jobbigare om jag skulle ligga kvar en stund till
Han trivs bra, och förutom att han är sur som ättika varje morgon är han nog glad att jag får upp honom. Det är mindre roligt för mig, men det är liksom bara att gilla läget... När det gäller övriga tider har kompisar och liknande lärt sig att ta tiderna med en nypa salt.
På kvällarna är han helt med på att kliva upp i tid, men varje morgon är det ändå helt omöjligt. Min "stackars" darling 
Ja, ngt leende på läpparna hittar man inte hos mig en tidig morgon
Haha, låter som om det vore jag Visst, mina kompisar känner mig vid detta laget, de räknar nog med att jag alltid dyker upp för sent. Men vad kul att kunna göra en helomvändning i livet och allting komma 10 min före avsatt tid Det där med att man är kvällsmänniska undrar jag seriöst om det verkligen går att förändra...
Alltid ska det stå, inte allting krångligt med smartphone o tangentbord ibland!
Tyvärr inte här heller, om det inte är helg och klockan är kring halv elva ^^
Nu ska jag äntligen trilla i säng, men karln är mitt uppe i en film vilket säger rätt mycket om vilken typ av människa han är. Jag är en kvällsuggla, han en utpräglad nattugla som gärna lägger sig vid tre-fyra om han får bestämma.
Fast så länge det funkar någorlunda är det bara att gilla läget och acceptera att man är olika
Tipsar om att sluta kalla det för "dålig" ovana (det föder lätt skuldkänslor oavsett om man är medveten om det eller ej...)
Det är bara en vana som du har just nu, som du vill förändra.
Sedan kan du ta det steg för steg. Gå upp tidigare, så blir du kanske tröttare tidigare också?
Eller försök hitta någon metod som passar dig.
Och när du klarar av det, om så bara x antal minuter tidigare i säng - tacka, beröm och coacha dig själv i det!