Är era barn med Aspergers/Autism väldigt blyga, nästan socialt rädda?

Det är roligt att höra att det finns fler barn som är blyga och försiktiga. Jag har ofta fått höra att sonen är lite "konstig" och alla barn man hör om har istället problem med att vara för aktiva och utåtriktade. Tycker inte det finns några blyga barn runt om oss alls. Alla är sociala och självständiga. Det är förvisso våran dotter också. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig när hon började på dagis och bara vinkade hejdå och sprang in själv. Eller när hon ville klä på sig själv och äta själv. Det är saker som storebror aldrig tog eget intiativ till att göra.

På dagis hade han ingen extra hjälp. Men de var väldigt förstående och hjälpte honom så mycket de kunde ändå. I skolan har han gått till en specialpedagog 2 gånger i veckan från förste klass.
Jag måste erkänna att jag inte vet riktigt hur testet för autism går till. Det gjordes helt och hållet i skolan och det var skolans barnpsykolog som gjorde det. Hon gjorde två intervjuver med oss föräldrar då hon ställde frågor om hur han var som bebis och hur han beter sig hemma. När vi fick se resultatet var det olika poäng inom olika område. Hade barnet över ett visst medel hamnade det inom autismspektrat. Hade det under så var det inte autism. Min son hamnade bara ett poäng under. Så enligt psykologen skulle han kanske hamnat ett poäng över gränsen om testet gjordes igen. Därför ville honinte sätt någon klar diagnos utan vänta ett par år och se hur han utvecklas. Vi bor inte i Sverige så det kan vara att det är annorlunda här.

Jag känner tre barn i samma ålder som min son som har fått diagnosen autism. De är alla väldigt oblyga, eller vad man kan kalla det. Dvs. inte det minsta blyga utan pratar med allt och alla. För mycket åt andra hållet istället. De har alla haft problem med anknytningen till föräldrarna. De har alla stora problem med inlärning i skolan. De är jättebra inom ett område, oftast matte, men har svårt med allt annat. Ingen av dem har fått kläm på det här med att läsa och då är den äldsta 11 år. De har alla varit sena med talet.
Det de har gemensamt med min son är att de har svårt för nya situationer och vill ha klara rutiner. De är överkännsliga för lukt och smak och de är osjälvständiga. Tex. är det först nu när sonen närmar sig 8 år som vi fått honom till att klä på sig själv. Han har kunnat det länge med gör det inte. Han vill heller inte vara smutsig om händerna. Hade vi inte styrt upp det hela hade han tvättat händerna en gång i timmen. På hans rum får inget flyttas, allt ska vara på sin plats. I resten av huset går det bättre för det är inte hans område på samma sätt. Men han märker direkt om något är annorlunda. I skolan fick de nya platser varannan vecka och det gick inte för honom för det tog honom en hel vecka att slappna av på den nya platsen. Så numera sitter han alltid på samma plats och de andra får flytta runt och det verkar inte störa honom.
Alla barnen med autism som vi känner har väldigt trånga intresseområden. Ett ämne som det kan allt om. En vet allt om dinosaurier, en annan vet allt om rymden. Min son har delvis det samma förutom att han har flera intresseområden och växlar oftare. För ett år sedan var det bara papegojor. Han kände igen och kunde namnen på över 30 olika papegojearter och läste bara böcker om fåglar. Efter det tog insekter vid och han satt med böcker om insekter och letade småkryp ute. Sista månaden har han lärt sig nästan alla världens flaggor och studerar en kartbok i sängen på kvällarna. Men däremot har han inte lyckats lära sig klockan ännu trots att vi gjort tappra försök. Det enda intresse som hållit i sig genom åren är lego. Det är enda leksaken han leker med och det enda han har haft på önskelistan sedan han var 4 år, förutom böcker. Men i motsatts till sin syster och sina kompisar bygger han bara med legot. De andra leker med det på ett helt annat sätt och gör rolllekar med gubbarna eller hur man kan beskriva det. Sånna lekar har min son aldrig lekt utan han har bara byggt och utforskat saker. Fast sista tiden har han förvisso börjat delta lite i rolllekar med andra barn, men då härmar han efter dem och låter de andra styra.

Hej "Ragnar"... du har aldrig funderat på att gå till motsvarande "Bup" i det land du bor? För att göra en riktig utredning... Det skulle ju kunna vara så att han har högfungerande autism... typ asperger?

Här gör motsvarande Bup i Sverige inte utredningar. Det görs på ett annat ställe och dit är det ca. 5 års väntetid om det inte är något akut fall, som det ju inte är för oss. Vi har varit i kontakt med Bup och fått lite hjälp. Huvudsakligen har vi föräldrar fått hjälp med hur vi ska kunna hjälpa barnet. Det har faktiskt varit riktigt bra att kunna ställa frågor och få veta att vi är på rätt väg. Barnpsykologen gjorde något test för asperger och konstaterade att det hade han i all fall inte. Men på samma gång sa hon att det var svårt att avgöra på så pass unga barn.
Han gör små framsteg hela tiden. Han har tex. alltid vägrat prata i telefon. Vi har ändå satt upp våra tel. nummer vid telefonen och visat honom hur man ringer. Men han har som sagt aldrig vågat prata i telefon. Men här om dagen när jag var och hämtade lillasyster han var själv hemma under tiden ringde han mig för att fråga om han fick titta på lego datorn. Han har heller aldrig vågat leka hemma hos sina kompisar utan de har alltid varit hos oss. För ett par veckor sedan kom han hem från skolan med en kompis och sa att han bara skulle lämna väskan för det skulle leka hemma hos kompisen. Både jag och min man blev väldigt förvånade och räknade med att han skulle vända hem innan de kommit fram. Men han var hos kompisen i två timmar innan han kom hem och var så nöjd och stolt efteråt. Så just nu är vi inte så oroliga för framtiden i alla fall.

Åh, det låter så härligt att det går framåt och att ni inte känner att ni oroar er. Så känner vi ju med vår son också, att han gör så stora framsteg. Han är rätt envis och framåt också mitt i allt det försiktiga och ängsliga och "kan själv" väldigt mkt faktiskt. För övrigt så är väl gråskalan stor. Jag vet själv att jag har en stor känslighet och haft ångestbenägenhet m.m. men har aldrig fallit under någon diagnos.

Hur gammal är din son? Om jag försått rätt så går han fortfarande på dagis. För min son har det gått mycket bättre i skolan än på dagis. Vilket faktiskt förvånade oss. Men jag tror det är för att det är mer organiserat och lungnare i skolan.
Både jag och min mann var blyga och väldigt lugna som barn. Dock inte så inte så som våran son. Jag kommer ihåg att jag var jätte stressad när man skulle framträda i skolan. Tex. sjunga i luciatåg, läsa högt för klassen och senare när man skulle hålla föreläsningar. Jag hade heller inte så lätt för att ta kontakt med andra barn, men hade några få riktigt bra vänner. Nu som vuxna är vi inte alls blyga och själv jobbade jag under några år med PR på ett stor företag. Ett jobb som krävde mycket social kompetens och jag höll bland annat föreläsningar för stora grupper helt utan problem. Jag här också en vän som var väldigt blyg och tillbakadragen som barn. Hennes föräldrar var riktigt oroliga och i skolan trodde alla att det var något fel på henne. I dag är hon högt uppsatt politiker och är inte det minsta blyg eller osäker. Så jag har insett att trots att sonen är blyg och på gränsen till social fobi nu så behöver han inte bli sådan när han blir vuxen. Men vi gör ju ändå allt vi kan för att hjälpa honom nu när han är barn.

Min son har haft väldigt svårt med det sociala samspelet och framförallt med att samtala. Hemma fungerar det bra, han pratar på och har ett bra språk, men med andra blir det en total låsning. Nu har han börjat kommunicera lite med personalen på dagis, men det är inte mycket han säger. I tre år gick han på dagis utan att säga ett enda ord till de vuxna. Det första året pratade han inte alls, sen började han prata med ett fåtal av de andra barnen. Idag pratar han med nästan alla barn på hans avdelning.

Min son har selektiv mutism och är nu i slutet av utredningen för autism.

Puffar lite...

När jag frågar så säger han "barna skriker" som anledning. Plus att "mamma är inte med". Han gillar inte plötsliga ljud, skrik, rop och barn som är väldigt på och närgångna. Pedagogerna har upplevt en fantasisk förbättring nu iom bildkorten och att de alltid är precis i närheten av honom. Han har också fått börja sitta med på de äldre barnens samlingar, eftersom de sitter mer stilla och förstår att han inte vill ha kroppskontakt med dem. 
Nu har en vikarie börjat en period på hans avdelning som han känner sen tidigare från Öppna Förskolan, och hon meddelade glatt i förra veckan att han minsann har lekt doktor med de andra barnen och varit involverad i leken. Hon var då patient och alla barn skulle sätta plåster, lyssna på hjärtat osv.
Hon är vad jag vet den enda i personalen där som går ner på barnens nivå och leker, är mycket omtyckt och jag hoppas att hon någon gång får en fast tjänst.  

Han fick också kontakt med en pojke här på gården, väldigt överraskande då denne pojke är runt 5 år och mycket aggressiv och högljudd i sina lekar. De satt först i sandlådan och körde sen cykel och bobbycar. Sonen ville inte gå in och sa till och med några ord till honom. Stolt blir jag!  

Tror och hoppas att det här är något som ger sig med tiden, för i trygga miljöer fungerar han jättebra.  

Selektiv mutism är också ett begrepp som vi håller öppet gällande vår son, vad gjorde förskolan för att hjälpa till? Vi har diskuterat att sitta gömd i "kojan", låta nallen prata osv men än har inte just det gett så mkt resultat. När vi skulle göra om språktestet på BVC sa han inte ett ord förrän han gömt sig under skötbordet, då han sen kläcker ut sig "när jag gömmer mig kan jag prata!". 

Vad innebär selektiv mutism rent allmänt? Jag har inte forskat så mkt i det ännu...  

Förskolan fick info kring diagnosen och började inse vad problematiken handlade om. Förskolan fick stöd av specialpedagogiskainstitutet (SPSM).

SM är en ångeststörning som gör att personen låser sig i olika situationer. Även om det inte är helt ovanligt med SM så är diagnosen relativt okänd. Många gånger blir de här barnen behandlade som blyga barn, men detta är något helt annat.

Min son har börjat prata med fler i personalen nu. Han säger själv att det inte är läskigt och farligt längre.

Tror det är viktigt att man tar bort pressen att prata. Testa att prata via walkie-talkies (eller hur det nu kan stavas...) så att sonen inte ser vem han pratar med. Börja först att träna med att han får prata med personer som han är trygg med och utmana successivt.

När sonen var var mindre så lämnade han aldrig min eller sin pappas sida när vi var bland folk. 
Var vi hemma hos någon som vi kände väl eller själva hade besök av någon/några så kunde han vandra lite,men han hade alltid koll på vart vi var.
Men kom det någon han inte kände så var han klistrad.
När det kom en personal på dagis som han inte kände,så tyckte han det var jobbigt o var då ofta ledsen o arg.
Likadant kunde det vara när något nytt barn började på dagis eller slutade.

Nu är han 7 år o är reserverad social...om man kan säga så.
Han vill gärna vara med,men håller sig i utkanten av gruppen.
Någon jag aldrig trodde för något år sen,var att få se honom uppträda i en grupp på 9 barn framför en massa föräldrar o släkt. Men i torsdags uppträdde han på en rockgala som fritids höll i.
Det var en massa folk som var o tittade. Men han hade inga problem med att fixa de.

Han har As,men hade han fått sin diagnos tidigare så hade han nog fått högfungerande.