saralisa123

Äldre 8 Feb 11:09

59 svar

Hans barn gillar inte mig

Jag och min sambo lever tillsammans med min dotter 8 år. Han är på många sätt en bra bonuspappa. Nu till det som inte funkar. Han har två stora döttrar från ett tidigare äktenskap som bor i en annan stad, ganska långt härifrån. Problemet är att de aldrig kommer och hälsar på oss. De har aldrig varit i vårt hem och hälsat på.
Trots att vi bjudit in dem flera gånger och erbjuder oss att betala resan. Döttrarna har inte egna familjer än men pojkvänner och de gånger vi setts under de här sex åren är lätträknade. Tre, fyra gånger max.
Till saken hör också att vi varit ett par i fem år men bara sambos i cirka ett år. Så de har haft tid på sig att "smälta" mig om man säger så.

Min fråga är hur jag ska göra?

Ska jag försöka övertala tjejerna att komma hit eller ska jag bara släppa det här?
Min sambo och döttrarna har nästan dagligen kontakt på telefon och ses kanske fyra gånger per år. Då oftast hos gemensam släkting på annan ort..
Döttrarna har bra kontakt med sin mamma som bor i samma stad som dem. Till saken hör också att min sambo lämnade sin fd fru, dock kom jag senare in i bilden.
Tacksam för alla svar! Jag vill ju att vi ska kunna träffas naturligt. Inte som en familj, det inbillar jag mig inte, men ha en schysst kontakt.

Trädblåsare

Äldre 20 Mar 09:30

#41

saralisa123 skrev 2013-03-20 09:27:41 följande:

Min sambo åker och hälsar på dem iaf ett par gånger om året. Och så ses de hos gemensamma släktingar ibland. Ibland har jag följt med, ibland inte. Har inte velat inkränkta på de sammanhang där deras mamma är med. Så svaret är jo vi (läs min sambo) tar oftast initiativ till att besöka dem, de tar aldrig initiativ att komma till oss.

Han åker till gemensamma släktingar, och träffar där sina barn? Men då är det ju inte speciellt för att träffa barnen, utan för att träffa allesammans?

saralisa123

Äldre 20 Mar 09:30

#42

Litet My skrev 2013-03-20 08:23:00 följande:

Du låter klok och insiktsfull tycker jag, som du vet har jag ju själv ingen vidare relation till mina föräldrar och har en hel del att göra vilket ju för egen del gör att föräldrarna efter flertal år såhär blir prio nummer 13 i ordningen efter egna familjen (barnen sambo), skola och jobb och vila, en prioritering som jag tror uppkommer automatiskt (för mig är det inget jag bestämt utan det har blivit så), funderar också på hur ofta din sambo besöker dem, ringer och hör av sig mm? Kanske är det ett bra första steg att han själv ligger på och visar att han vill vara närvarande (mer närvarande även på plats hos dem) för jag tror att om han kommer in mer i deras liv och öppnar upp så kommer du ju automatiskt med där efter en tid.

Och blir det inte så vet du att ni iaf har försökt och att ingen skuld ligger hos dig.

Han är jätteaktiv i kontakten med dem. Åker och träffar dem iallafall ett par, tre gånger varje år, hos dom eller gemensamma släktingar. De två senaste åren har han mer aktivt velat etablera mig för dom genom att bjuda ner dom till oss samt genom att uppmuntra mig att följa med på släktträffar. Men det går jättetrögt. Och det är säkert både lust, tid och lite rädsla för att släppa in mig och mina barn i deras liv, som ligger bakom.

Trädblåsare

Äldre 20 Mar 09:31

#43

saralisa123 skrev 2013-03-20 09:30:24 följande:

Han är jätteaktiv i kontakten med dem. Åker och träffar dem iallafall ett par, tre gånger varje år, hos dom eller gemensamma släktingar. De två senaste åren har han mer aktivt velat etablera mig för dom genom att bjuda ner dom till oss samt genom att uppmuntra mig att följa med på släktträffar. Men det går jättetrögt. Och det är säkert både lust, tid och lite rädsla för att släppa in mig och mina barn i deras liv, som ligger bakom.

Varför följer du inte med på släktträffar då?

Sen, tre gånger per år är inte dundermycket.

saralisa123

Äldre 20 Mar 10:19

#44

Trädblåsare skrev 2013-03-20 09:30:00 följande:

Han åker till gemensamma släktingar, och träffar där sina barn? Men då är det ju inte speciellt för att träffa barnen, utan för att träffa allesammans?

Jag vill inte redogöra i detalj för släktförhållandena men de gemensamma släktingarna bor på halva vägen mellan oss och dötttarna, så där kan de/vi ibland träffas. Ungefär3- 4 gånger åker han till dem. Då åker han dit för deras skull och bor hos dom och de gör saker tillsammans. Jag har inte varit med på deras enskilda träffar i deras stad, eftersom jag inte velat tränga mig på. De har haft ett starkt behov av att träffa sin pappa själva.

saralisa123

Äldre 20 Mar 10:24

#45

Trädblåsare skrev 2013-03-20 09:31:57 följande:

Varför följer du inte med på släktträffar då?

Sen, tre gånger per år är inte dundermycket.

Dundermycket får nog ställas i relation till avståndet eller;)? Det är en bit kan jag säga, så ja, 3-4 gånger är ofta utifrån det. De har varit hos oss EN gång var under sex år.

Jo, jag tycker nog att det ses ofta, utifrån barnens önskningar, tid och avståndet. Och han brukar alltid försöka komma när de vill träffas. Jag är med i bland på gemensamma träffar hos annan släkt. Inte alltid. försöker känna av när det är läge.

hellokill3r

Äldre 20 Mar 11:55

#46

Jag förstår bara inte varför man måste tjata, om de nu inte vill komma och hälsa på så ofta. De är vuxna och lever sina liv, och har uppenbarligeb inte den typen av behov av umgänge heller, så om de inte har lust så..

Ess

Äldre 20 Mar 13:01

#47

saralisa123 skrev 2013-02-09 11:54:20 följande:

svar till Iam: Tack för ditt kloka svar.

Visst kan det vara så du säger. De har den vuxenkontakt som de vill ha med sin pappa just nu. Har inte behov av någon extended family. Det är inte heller det jag är ute efter. Bara efter lite mer avslappnade relationer.

Det jag gör är ligga lågt. Frågar min sambo ibland om de vill komma ner eller om vi kan hjälpa till med något.
Den ena dottern har jag på min FB men vi pratar aldrig där. Har blivit något enstaka mail i samband med att jag försökte bjuda ner henne.

Det där med uteslutning har väl inte direkt hänt så jagtvärsäkert kan säga att det varit så, men jag kan KÄNNA att jag inte direkt varit välkommen eller inbjuden när det varit saker som student, födelsedagar mm.

Vid ett tillfälle frågade fd frun min sambo om jag hade planer på att komma med på en student, men den frågan från henne var inte tillräckligt för att jag skulle vilja "tränga" mig på. Jag tror alla var lättade att jag inte kom:(, även jag...

Min sambo försöker numera alltid få mig med när det är något. Men på en familjehögtid för en tid sedan, var både jag och döttrarna där och ärligt talat kändes det bara som att de inte alls ville prata med mig. Man kunde liksom höra iskristallerna klirra i luften. Min sambo gjorde heller ingenting för att stämningen skulle bli bättre, utan lämnade oss åt oss själva efter bara ett par minuter.

Så vad gör man?

Jag antar att jag får väl leva med det här. Att min sambo har långa och många telefonsamtal med sina döttrar och träffar när jag inte är med. Ibland berättar han något litet om hur det står till i deras liv, men oftast har jag fråga själv om jag vill veta något, och då kan han nästan bli lite störd av det. Ungefär som jag "snokar"...

Vet inte om saker kan ändras när det själva får familjer, nej, jag tror nog inte det kommer ändras.

Det är bara så att det är så TRÅKIGT! Jag vill att det ska vara lättare och inte så uppstyltat i relationerna.

Jag tycker inte att något du skriver varken tyder på att du inte är välkommen eller illa omtyckt.
Ni känner inte varann och har i nu läget absolut inget gemensamt. Jag tycker snarare att du ska följa med så mycket det går, för så som du beskriver det så är jag inte förvånad om tjejerna tror att du inte gillar dem utav någon anledning. Det kan lätt uppfattas så när man backar undan och lämnar space.

Dom är båda vuxna och jobbar, något att prata om borde väl finnas. Vad brukar du säga till en ny på ditt jobb?

Iam

Äldre 20 Mar 14:37

#48

Ess skrev 2013-03-20 13:01:14 följande:

Jag tycker inte att något du skriver varken tyder på att du inte är välkommen eller illa omtyckt.
Ni känner inte varann och har i nu läget absolut inget gemensamt. Jag tycker snarare att du ska följa med så mycket det går, för så som du beskriver det så är jag inte förvånad om tjejerna tror att du inte gillar dem utav någon anledning. Det kan lätt uppfattas så när man backar undan och lämnar space.

Dom är båda vuxna och jobbar, något att prata om borde väl finnas. Vad brukar du säga till en ny på ditt jobb?

Håller faktiskt med här..

Du, TS, måste sluta backa och be om ursäkt för din egen existens...
Du lär ju omgivningen hur du vill bli behandlad, och eftersom du sätter dig själv i periferin hela tiden, så är det så du blir behandlad.
Så länge inte du själv ser dig som en självklar del av din sambos familj, så kommer ingen annan att göra det heller.

saralisa123

Äldre 20 Mar 21:42

#49

hellokill3r skrev 2013-03-20 11:55:08 följande:

Jag förstår bara inte varför man måste tjata, om de nu inte vill komma och hälsa på så ofta. De är vuxna och lever sina liv, och har uppenbarligeb inte den typen av behov av umgänge heller, så om de inte har lust så..

Nej, nej, då har du missuppfattat hela tråden. Det är ingen som tjatar på dom alls.
Men min sambo har bjudit in dom till oss, som nu till påsk när de har lite ledigt. Han är mån om att de ska känna sig välkomna hit.
Sjävklart ställer vi inga krav utan accepterar om de inte vill eller kan komma.
Det vii pratar om här i tråden är känslorna och tankarna man kan bära på som förälder, ny partner eller barn i nya familjekonstellationer. DE kan vara en helt annan sak, än det man i själva verket gör. Bara så du förstår skillnaden:)

saralisa123

Äldre 20 Mar 21:48

#50

Iam skrev 2013-03-20 14:37:11 följande:

Håller faktiskt med här..

Du, TS, måste sluta backa och be om ursäkt för din egen existens...
Du lär ju omgivningen hur du vill bli behandlad, och eftersom du sätter dig själv i periferin hela tiden, så är det så du blir behandlad.
Så länge inte du själv ser dig som en självklar del av din sambos familj, så kommer ingen annan att göra det heller.

Tja, kanske har du delvis rätt. Jag är ingen människa som slänger mig på folk men heller ingen tyst grå mus.Men jag vill gärna kunna visa dom respekt. Och den gången då det inte gick så bra, har väl gjort mig lite försiktig, eftersom ett av barnen i det här fallet är så väldigt känslig.

Nej, mitt sätt att vara handlar nog allra mest om att jag har sett nära exempel på jobbiga nya partners, bonusmorsor och styvammor och tänkt att "nej sådan ska jag inte bli".

saralisa123

Äldre 20 Mar 21:55

#51

Ess skrev 2013-03-20 13:01:14 följande:

Jag tycker inte att något du skriver varken tyder på att du inte är välkommen eller illa omtyckt.
Ni känner inte varann och har i nu läget absolut inget gemensamt. Jag tycker snarare att du ska följa med så mycket det går, för så som du beskriver det så är jag inte förvånad om tjejerna tror att du inte gillar dem utav någon anledning. Det kan lätt uppfattas så när man backar undan och lämnar space.

Dom är båda vuxna och jobbar, något att prata om borde väl finnas. Vad brukar du säga till en ny på ditt jobb?

Tack:) Det var ju skönt att höra att du tolkar det så.

Det stämmer däremot inte riktigt att vi inte skulle ha något gemensamt.. Jag har varit ganska tydlig med att jag gillar dom. Och att vara tillsammans med någons pappa och ha god kontakt med andra släktingar och nära vänner, ja för mig är det att ha ganska mycket gemensamt.

Ess

Äldre 21 Mar 09:45

#52

saralisa123 skrev 2013-03-20 21:55:50 följande:

Tack:) Det var ju skönt att höra att du tolkar det så.

Det stämmer däremot inte riktigt att vi inte skulle ha något gemensamt.. Jag har varit ganska tydlig med att jag gillar dom. Och att vara tillsammans med någons pappa och ha god kontakt med andra släktingar och nära vänner, ja för mig är det att ha ganska mycket gemensamt.

Nej det är absolut inte att ha något gemensamt, det ger dig inga band till hans vuxna barn. Att du känner deras farmor, vad ger det dem?
Varför står du och intygar att du gillar dem?
Det gäller vuxna människor och inte barn. Hade en annan vuxen kvinna som jag knappt kände kommit fram till mig och bedyrat att hon gillar mig, då hade jag tagit ett steg tillbaks och tyckt att hon var rättså underlig.

Jag tror du kommer längre med att se dig som en självklar del utav pappas familj där du är inräknad när han/ni blir bortbjudna.
När det gäller hans vuxna barn så tänk arbetskamrat/professionellt trevlig, prata lättsamt precis som du gör med folk på jobbet. Antingen hittar ni något gemensamt eller så kommer ni åtminstone att ha en lite lättsammare ton mellan er.

saralisa123

Äldre 21 Mar 13:18

#53

Ess skrev 2013-03-21 09:45:36 följande:

Nej det är absolut inte att ha något gemensamt, det ger dig inga band till hans vuxna barn. Att du känner deras farmor, vad ger det dem?
Varför står du och intygar att du gillar dem?
Det gäller vuxna människor och inte barn. Hade en annan vuxen kvinna som jag knappt kände kommit fram till mig och bedyrat att hon gillar mig, då hade jag tagit ett steg tillbaks och tyckt att hon var rättså underlig.

Jag tror du kommer längre med att se dig som en självklar del utav pappas familj där du är inräknad när han/ni blir bortbjudna.
När det gäller hans vuxna barn så tänk arbetskamrat/professionellt trevlig, prata lättsamt precis som du gör med folk på jobbet. Antingen hittar ni något gemensamt eller så kommer ni åtminstone att ha en lite lättsammare ton mellan er.

Intressant, tack för synpunkterna. Men delar inte din åsik i frågan om vad som gör att man har saker gemensamt.

Tack för visat intresse i min tråd:)

Ess

Äldre 21 Mar 21:07

#54

saralisa123 skrev 2013-03-21 13:18:31 följande:

Intressant, tack för synpunkterna. Men delar inte din åsik i frågan om vad som gör att man har saker gemensamt.

Tack för visat intresse i min tråd:)

Jag förstår inte riktigt vad som man har gemensamt genom släkten?

Ta mig tex, jag träffar min mans barns farmor mycket, mycket oftare än vad dom gör. Jag träffar även deras andra släktingar på pappans sida oftare än dem, men på vilket sätt binder detta mig och hans barn närmre varann?
det enda jag ser att vi har gemensamt är att vi älskar samme man, deras pappa. Det gör att vi träffas och måste respektera varann, men det är inget som får oss att bonda för livet. För att vi ska göra det så krävs det att vi pratar med varann om allt möjligt och kanske hittar gemensamma intressen eller ståndpunkter.
Eftersom det inte är mindre barn det rör sig om så räcker det knappast att köpa en påse godis så blir man populär, utan det hänger på hur man presenterar sig själv. Jag har alltid tänkt "arbetskamrater" när det gäller min mans barn, då kommer det artiga, trevliga beteendet fram och det blir mer lättsamt och trevligt.

Jag är uppriktigt nyfiken på hur du tänker där, för jag hänger inte riktigt med?

saralisa123

Äldre 21 Mar 23:03

#55

Ess skrev 2013-03-21 21:07:04 följande:

Jag förstår inte riktigt vad som man har gemensamt genom släkten?

Ta mig tex, jag träffar min mans barns farmor mycket, mycket oftare än vad dom gör. Jag träffar även deras andra släktingar på pappans sida oftare än dem, men på vilket sätt binder detta mig och hans barn närmre varann?
det enda jag ser att vi har gemensamt är att vi älskar samme man, deras pappa. Det gör att vi träffas och måste respektera varann, men det är inget som får oss att bonda för livet. För att vi ska göra det så krävs det att vi pratar med varann om allt möjligt och kanske hittar gemensamma intressen eller ståndpunkter.
Eftersom det inte är mindre barn det rör sig om så räcker det knappast att köpa en påse godis så blir man populär, utan det hänger på hur man presenterar sig själv. Jag har alltid tänkt "arbetskamrater" när det gäller min mans barn, då kommer det artiga, trevliga beteendet fram och det blir mer lättsamt och trevligt.

Jag är uppriktigt nyfiken på hur du tänker där, för jag hänger inte riktigt med?

Det beror nog bara på att vi har våra respektive situationer för ögonen:)..

Jag kan ha saker gemensamt med många, min man, ett syskon, en kompis, med
min mans släktingar.
Sedan är det en nivåskillnad hur djupa och varma dessa gemensamma band blir. För det är den gemensamma viljan helt avgörande.
Det som det handlar om i den här tråden, är att jag ska kunna hitta en bra balans för att bygga vidare på den kontakt som jag har med min sambos barn. Jag har inget behov av att bli bästa kompis med dem. Jag vill bara att det ska bli lite tydligare och mindre försiktig kanske. Det kan jag önska mig. Sedan får vi se hur det blir. Vi är tre om den frågan.

Jag har fått en del aha-upplevelser genom tråden här, insett att jag varit lite för försiktig och taktfull av flera olika skäl. Men jag känner igen det du säger om att behandla dom som kollegor på jobbet eller kompisar i föreningslivet. Den ska vara trevlig och respektfull och inte krävande.

saralisa123

Äldre 23 Mar 09:08

#56

saralisa123 skrev 2013-03-21 23:03:04 följande:

Det beror nog bara på att vi har våra respektive situationer för ögonen:)..

Jag kan ha saker gemensamt med många, min man, ett syskon, en kompis, med
min mans släktingar.
Sedan är det en nivåskillnad hur djupa och varma dessa gemensamma band blir. För det är den gemensamma viljan helt avgörande.
Det som det handlar om i den här tråden, är att jag ska kunna hitta en bra balans för att bygga vidare på den kontakt som jag har med min sambos barn. Jag har inget behov av att bli bästa kompis med dem. Jag vill bara att det ska bli lite tydligare och mindre försiktig kanske. Det kan jag önska mig. Sedan får vi se hur det blir. Vi är tre o den frågan.

Jag har fått en del aha-upplevelser genom tråden här, insett att jag varit lite för försiktig och taktfull av flera olika skäl. Men jag känner igen det du säger om att behandla dom som kollegor på jobbet eller kompisar i föreningslivet. Den ska vara trevlig och respektfull och inte krävande.

En vecka till påsk och i går fick jag veta att nog ingen av döttrarna kommer trots att det först verkade så. I nästan två månader har min man försökt att få ner dom. Men nej, inte den här gången heller. Båda har väldigt bra skäl till att de inte kan. Precis som vanligt. Skäl som måste plugga/jobba/tävla/bortbjuden....Allt har vi hört förut.
Min man och jag har själva inte hunnit prata om det. Han nämnde det i går som hastigast och jag kom inte på något bra att svara. "Vi får väl se hur vi ska göra-om vi ska åka upp på något sätt". Jag låter honom tänka kring det och vill inte forcera eller styra. Vill de träffa sin pappa själv och han åka upp får det bli så. Men ännu är inget bestämt.
Det är lätt att känna sig uppgiven. Att vi efter sex år inte tagit ett enda steg närmare en förbättrad situation när det gäller relationerna till döttrarna.
Parallellt med detta känner jag att relationen till min man börjar bli sämre. Vi är vänner och på ytan är det bra, men viljan från min sida har blivit mindre. Det finns flera orsaker så klart till det. Men jag tror våra konflikter och alla slitningar kring dels hans sätt att hantera situationen med barnen, dels deras ointresse och avstånd till vår relation, också påverkar här. Och jag kan ibland tänka att det kanske borde bäst för alla parter att förhållandet faktiskt tog slut.

Ess

Äldre 23 Mar 09:41

#57

Jag är inte så förvånad att dom varken kan/vill komma. Det räcker jag går till mig själv så tackar jag gärna nej när jag blir bortbjuden eftersom jag har tillräckligt runt mig ändå, ofta känner jag att jag inte orkar utan vill hellre få sitta själv och antingen bara varva ner eller få gjort sånt som man annars skjuter upp.

Jag tycker ni/du ska sluta att blanda in de vuxna barnen i ert förhållande, dom har faktiskt inte där att göra. Numera är det helt normalt att umgås via telefon och mail/chatt och träffas sällan. Han pratar ju med dem varje dag.
Sen tycker jag att ni ska åka och hälsa på tillsammans som en familj. Skulle det va så att dom känner behov av att prata med pappan ensamma, då får dom bekväma sig med att säga det och komma ner i så fall.

Vi bor ändå ganska nära hans barn, men vi träffas nästan aldrig ändå. Jag ser inget konstigt alls idet.
Det kan dessutom gå flera månader emellan mailen, och det är nästan alltid min man som får höra av sig till dem. Dom verkar inte hysa något större intresse.
Men det är inget att hänga upp sig på.

saralisa123

Äldre 23 Mar 11:55

#58

Ess skrev 2013-03-23 09:41:13 följande:

Jag är inte så förvånad att dom varken kan/vill komma. Det räcker jag går till mig själv så tackar jag gärna nej när jag blir bortbjuden eftersom jag har tillräckligt runt mig ändå, ofta känner jag att jag inte orkar utan vill hellre få sitta själv och antingen bara varva ner eller få gjort sånt som man annars skjuter upp.

Jag tycker ni/du ska sluta att blanda in de vuxna barnen i ert förhållande, dom har faktiskt inte där att göra. Numera är det helt normalt att umgås via telefon och mail/chatt och träffas sällan. Han pratar ju med dem varje dag.
Sen tycker jag att ni ska åka och hälsa på tillsammans som en familj. Skulle det va så att dom känner behov av att prata med pappan ensamma, då får dom bekväma sig med att säga det och komma ner i så fall.

Vi bor ändå ganska nära hans barn, men vi träffas nästan aldrig ändå. Jag ser inget konstigt alls idet.
Det kan dessutom gå flera månader emellan mailen, och det är nästan alltid min man som får höra av sig till dem. Dom verkar inte hysa något större intresse.
Men det är inget att hänga upp sig på.

Det är precis som du säger. Alla har det så stressigt i dag att vi knappt hinner/orkar ses när man väl är ledig. Har man dessutom som i vårt fall lite oklara relationer så är det ännu tuffare att få till det.

Det känns bättre nu.Har pratat med min man och vi har andra saker i vårt fokus just nu. Dessutom hörde en av döttrarna av sig nyss och kommer ner senare i vår. Så kanske det ordnar sig.
Jag tycker att jag fått så många bra och tankvärda råd här i tråden. Så tack alla ni som engagerat er så här långt.

saralisa123

Äldre 1 Apr 21:58

#59

Träffade båda tjejerna i påsk vid olika tillfällen.
Det jag kände båda gångerna var att de inte var särskilt intresserade, varken av mig eller sin pappa.
Inte otrevliga bara fullt upptagna av sig själva och inte särskilt sociala. På tio frågor från mig kom det noll tillbaka från dom.
Jag kände att jag kunde tackla det ganska bra. Mycket tack vare alla era kloka råd och tankar här i tråden.
Men mina barn, 12 och 8, blev ledsna. De trodde kanske att de ändå skulle bry sig lite om dom. Men de brydde sig ingenting, var inte ens artigt intresserade. Ställde ingen fråga till dom, hade inget med sig utan nonchade och pratade om sig själva.

Min man blev jättebesviken men höll masken inför dom. Sa till mig efter båda träffarna att han inte fattade att de var så ointresserade av att prata och umgås med familjen. Han hade köpt fina presenter då lyste de upp lite, men annars betedde de sig som två stora barn...fast de är vuxna.

Jag kan tänka att de kanske behöver demonstrera nåt inför sin pappa. Att de liksom är vuxna och inte bryr sig om oss särskilt. Men jag tror att han blev väldigt sårad och besviken. Han har knappt pratat om det efteråt, men jag har en känsla av att han blev superledsen på dom.

Jag kan ändå tänka att det var ett steg framåt. Även om träffarna inte blev superlyckade, så blev dom av. Tjejerna behövde visa sig ointresserade eller så är de helt enkelt inte alls så glada för sin pappa som de spelar upp ibland på telefon. Så kanske är det en mognadsprocess på g. Både för pappan och hans barn.
Nej, jag tror inte de är särskilt förtjusta i mig. Men eftersom jag bemöter dom schysst så kan de inte avfärda mig helt. Så det tror jag satte lite myror i huvudet på dom.
Jag släpper det här nu. Jag har visat var jag står, Min man har säkert fått lite nyttiga insikter och life goes on. Lite deras förlust känner jag, inte min.

Hans barn gillar inte mig

INNEHÅLL