Orkar inte med min pappa, hatar honom. Hjälp !
Hej !Mitt problem började för många år sedan men är extremt jobbigt och jag vädjar om lite tips hur jag ska hantera den situation jag är i för jag känner sådan sorg ang min pappa... Min pappa har alltid varit en besserwisser, alltid vetat bäst, så det har alltid legat i hans natur och jag har stört mig på detta sedan jag kom in i tonåren. Är 19 år.
I vilket fall som helst, min pappa var otrogen och det var anledningen till att mina föräldrar skiljde sig. Jag tyckte detta var skönt då man slapp bråk och sådant. Men... han tjatar hela tiden och jag känner sådant avsky och hat inför honom. Jag känner att pappa håller på att kväva mig med allt sitt tjat, jag känner mig sliten, utröttad av allt hans konstanta tjat om allting precis hela tiden, man kan aldrig få någon lugn minut hos honom !!! Hela tiden tjatar han på mig och min tvillingsyster om allt möjligt och han är så barnslig och omogen. Jag och min tvillingsyster, vi är inte så ofta hos honom pga att vi inte vill, pg a hans tjat bla hela tiden. Framförallt så låter han alltid anklagande...
Han är dessutom omogen, han kan sitta och dra snuskskämt för mig och syrran och tro han är rolig. Jag roas inte precis av att en medelåldersgubbe drar sexskämt för sina vuxna barn, jag tycker det är ganska barnsligt och stört, eller har jag fel? Det känns som om pappa gör allt för att reta mig och min syster, göra oss arga, han ska alltid hävda sig, eller så ska han förstöra för oss. Det har alltid varit så tyvärr och jag förstår inte varför han gör så här?
Jag vill förstå men kan inte....Alltid när vi var små sa pappa att vuxen blir man när man är 18. När vi fyllde 18 sa han att man blir vuxen på riktigt när man är 25. Jag skrattade bara åt honom. Men ibland känner jag mig ledsen över att han alltid ska behandla oss så här. Han vill verkligen inte se oss lyckliga så känns det som.Det som gör mig mest arg och så jävla förbannad är att man kan inte föra ett normalt resonemang med honom, säger jag vad jag tycker o något så säger han alltid "Nej, men då ska du tänka såhär, för såhär är det".
Jag kanske verkar känslig, men jag tycker det är så kränkande att säga så. Jag får väl ha en egen åsikt om jag vill?
Det är bara lite av allt som pappa gör. Han tjatar nu hela tiden o körkort. Jag studerar på sista året på gymnasiet och har fullt upp med studierna och jag har bara lust att skrika till honom att han kan tjata på mig om 2 månader men fan inte typ ett halvår innan det ens är aktuellt. Men han tjatar precis om allt hela tiden. Ska lägga till att han tränar nästan i stort sett varje dag. På facebook delar han med sig hela tiden ang hur mycket han tränar, och han lägger upp allt han gör på fb, jag tycker han är sååååå pinsam, och barnslig och dum som går så. Visst det är hans liv, men ska hela tiden berätta allt för mig och syrran, så det blir som skryt istället... förstår inte varför han gör så heller....
Han vet att jag och syrran varit jättearga på honom för otroheten och för att han ljugit för oss, för det har han gjort lite i omgångar efter skilsmässan, så har jag svårt att lita på honom. Han sa senast jag var hos honom att han vet att vi hatar att vara hos honom. Självklart började han prata strunt om våran släkt på mammas sida som vi har jättefin och god kontakt med. Vi har en jättebra relation till vår mamma, men inte med varken pappa eller hans släkt. hans föräldrar är båda döda och farfar var inte alls som pappa. Jag vet att pappa haft en speciellt uppväxt, man pratade aldrig om känslor och hans mamma var väldigt gammalmodig. Han försöker vara så modern nu som möjligt. Men VARFÖR måste han sabba mitt och syrrans liv för det ?Jag har hört av människor att min pappas mammas, min farmor var precis likadan och att hon hade tjatat på oss hela tiden om hon levt. Jag har alltså inte träffat henne. Hon dog av en speciell sjukdom och pappa kanske har den, har vi fått reda på under åren.
Han ska ALLTID ha sista ordet, Han har svar på ALLT tror han och Han har RÄTT och ALLA andra har FEL !
Om ni undrar, så har jag självklart försökt prata med honom om detta. Men detta är så djupt rotad i hans sätt att vara så det är ingen ide att försöka så snälla förstå, han kommer inte ändra sig.
Jag har en fantastisk tight relation med mamma och syrran så, vi pratar mycket om det här. Vi är alla svenskar om någon undrar.
Hur ska jag göra? Ibland har jag bara lust att säga upp kontakten med honom för gott för att slippa allt detta tjat, detta helvete. Ibland orkar jag bara inte och ser bara förbi det. Men jag förstår bara inte på mig själv ibland, han får mig ju uppenbarligen inte att känna mig lycklig, varför skiter jag inte bara i honom? Jag har sagt till honom att det finns hjälp att få om han mår dåligt men han säger då att jag ska söka hjälp istället.....
Hur ska jag göra? Är det värt att försöka göra något åt detta? för att vara ärlig så känns det inte så.
Kram på er allihopa
