Att vilja ha barn men inte tillräckligt mycket

Troligen inte om spermierna bedöms fungera fullgott vid IVF och de dessutom redan har ett gemensamt barn.

Jag tycker du har rätt i att de har gjort ett val som inte fortsätter och kan förstå att du kan tycka det är märkligt att de när de är så ledsna inte är beredda att pröva andra vägar. Men ibland kan det ta lång tid att sörja ett svårt beslut och vara svårt att inse att man har gjort ett val och inte bara drabbats av ödet. Många reagerar och beter sig så, i många olika sammanhang, och det är varken bättre eller sämre, bara mindre rationellt.

Dina vänner är ledsna och gråter. De tycker inte att de har råd med privatfinansierad ivf, men det tycker uppenbarligen du som kallar paret för "frivilligt barnlösa" som inte lyckas SKRAPA ihop pengar till denna.

Ja, det du sa var hemskt. Bra att du har insett detta och inte kommer ta upp saken igen med dina vänner.

Alltså. Jag kan personligen inte riktigt förstå den inställningen, men jag vet ju att det är så för vissa, och det accepterar och respekterar jag. Jag är också med på att man kan sörja barnet som aldrig kom, oavsett om man väljer att gå vidare med andra alternativ eller inte.

Det är nog så att jag har svårt att vara deltagande och stötta dem i deras sorg, som framför allt verkar handla om att deras barn inte får något syskon, när det i mina ögon är de som aktivt väljer att förbli enbarnsföräldrar.Det är inte så att det här var första gången det kom upp eller första gången de var ledsna. Det här har diskuterats, bearbetats, ja, ältats ett tag nu. Jag fattar sorgen över att livet inte blev som man hade tänkt sig, men jag förstår inte att de inte tar ansvar för sitt val och slutar prata om hur livet är så orättvist och att de inget hellre vill än att få ett barn till. För uppenbarligen vill de hellre ha bara ett barn än ett syskon som inte är bådas biologiska.

Och skrapa och skrapa. Jag har som sagt inte full insyn i deras ekonomi, men med två heltidslöner (ingen av dem har chefslöner, precis, men de är inte låginkomsttagare heller) och ett hus som det finns låneutrymme kvar på borde det inte vara en omöjlighet att få ihop 50 000. Visst, de kanske försörjer en familj till någonstans, eller har enorma skulder till någon lånehaj, men hur troligt är det?Det här var konstruktivt. Jag kan absolut förstå att det är svårt att växla spår och tänka om, och att man behöver sörja det som inte blev först. Jag har inte tänkt på det så. Tack!

Och en sak till. Det är klart att gränsen mellan ofrivilligt och frivilligt barnlös inte är glasklar.

Jag skulle till exempel aldrig få för mig att gå och kidnappa en bebis på Maxi, ens när jag var som längst nere i träsket. Så gärna ville jag inte ha barn, liksom. På sätt och vis skulle man väl då kunna kalla mig frivilligt barnlös också, eftersom jag faktiskt inte utnyttjade varenda möjlighet, men samtidigt går det en gräns där. Jag får väl bara acceptera att det är min gräns, att andras går på andra ställen, även om jag inte kan förstå det.

Jag är ofrivilligt barnlös och försöker fortfarande med ivf. Det är jättetufft, psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Vi kommer inte orka "hur långt som helst", eller pröva precis "vad som helst" och det känns helt orimligt att någon som du då ska stämla oss som frivilligt barnlösa. Respektlöst. 

Nej, men TS. Nu måste jag ställa dig en fråga som jag egentligen avskyr. Hur lätt har DU OCH DIN KARL att bli gravida? För jag tror att ibland fattar man inte vad man snackar om förrän man själv är där.. Jag sa samma sak själv. Jag skulle adoptera m.m. Men det var före jag visste hur mitt liv skulle se ut.

För några år sen lyckades bli gravid med mitt ex.. Exet var dock inget att hänga i julgranen och idag är jag gift med min stora kärlek. Sonen sedan det förra förhållandet är VÅR ögonsten.

Nu har jag och min make försökt att bli gravida i två år! Två år! Det är 24 försök för vissa.. för oss har det blivit max åtta ggr. Jag vill inget hellre att ge min man ett biologiskt barn. Något som vi har skapat, tillsammans. Med delar från oss båda.. Jag älskar ju honom över allt och vill dela detta med honom. Ingen annan.. då får det nog hellre vara! Nu älskar min man min son som om det vore hans egna, men vi vill ge honom ett syskon.

Ibland vet man helt enkelt inte förrän man befinner sig där och har samma käbslor själv.

Vi har ett adoptivbarn. Beslutet att gå över till adoption var inte helt smärt- och komplikationsfritt, men det var inget svårt beslut heller. Vi ville ha barn, leva med barn.

Vad bra att det var enkelt för ER. Är uppriktig glad för er skull. Och ja, du har nog inget val än att Acceptera att andra känner annorlunda - men det vore också önskvärt om du Respekterade att det kan vara svårt, sorligt och förfärligt att vara ofrivilligt barnlös utan att man vill adoptera.

För oss är det dessutom lönlöst. Jag har en funktionsnedsättning, så från det flesta länder blir jag icke-godkänd som adoptivförälder. 

Visst. Absolut. Men varför är det så kränkande att ens lyfta frågan? Jag sa inte "men det är ju bara att adoptera!". Inte heller sa jag "men åk till Danmark för en DI så är det löst sen!". Jag frågade om inte DI hade kunnat vara ett alternativ, och de tog illa upp. En adoption tror jag inte att de är intresserade av, bland annat på grund av kötiderna och ekonomin.

(Min syster och hennes fru gjorde DI i Köpenhamn, det var därför det kändes som det naturliga nästa steget för mig.)

Jag tyckte det var den här kommentaren var respektlös.

Sitt val? Om du visste hur många par det finns som vill göra IVF men inte har ekonomisk möjlighet till detta. Du anser att dina vänner ska ta ett lån för att kunna göra behandlingar som eventuellt leder till graviditet.

Det är inte ett dugg konstigt att enbart tänka sig biologiska barn. Bara för att ni har adopterat så betyder det inte att alla andra vill/kan/får göra det. Får man inte titulera sig ofrivilligt/sekundärt barnlös om man inte går igenom en adoption menar du?

Är du helt insatt i dina vänners situation? Du skriver att hans spermier "inte vill". Betyder det att chansen till biologiska barn är liten eller obefintlig?

Då blir jag istället väldigt förvånad över att du inte kan förstå hur dina vänner känner. Det är ju jättebra att det gick smärtfritt för er, men du måste försöka förstå att en sådan här fråga kan vara mycket känslig för vissa par.

DU kanske skulle kunna ta detta beslut, men det verkar vara svårare för dina vänner. De har redan lyckats en gång och vill lyckas igen.. även om det tar tid!

Jag förstår också att det kan vara jobbigt för dig att lyssna på deras ältande. Men om du är en god vän så finns du alltid där. Annars kan du helt enkelt lämna dom ett tag.

Jag bad om ursäkt till min bästa vän för mitt ältande om våra problem. Hon stoppade mig och sa "vad vore jag för vän om jag inte fanns där för dig när du behöver mig?!"

Nej, det anser jag inte. Det har jag inte heller sagt, vare sig till dem eller här. Jag säger att möjligheten finns. Om de hade sagt att de inte vill ta lån för något som kanske visar sig leda till ingenting alls, och hellre lägger pengarna på det barn de har, så hade jag varit fullständigt med på tåget.
*Jag* tycker att det är konstigt. *Jag* kan inte över huvud taget förstå hur man kan vara så förtvivlad över att inte få ett barn till och ändå inte ens vilja överväga möjligheten. *Jag* kan inte förstå hur det kan vara så viktigt med biologiska barn att man hellre är barnlös och förtvivlad än har ett barn man inte delar gener med. Men jag har ju förstått att det är så för vissa. Jag inser också att vår vänskap  med de här människorna hade fått sig en allvarlig törn om de hade sagt rakt ut att de tycker att ickebiologiska barn inte är värda lika mycket, men då hade det åtminstone varit ett ställningstagande från deras sida.Liten. Så vitt jag har förstått.
Ja, det är ju det som är mitt problem. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så känsligt att bara lyfta frågan. Det är liksom inte som att jag sa "men sluta tänka på det nu, så löser det sig ska ni se".Jag är nog helt enkelt lite för lösningsorienterad. Jag är dålig på att bara lyssna och finnas där - jag vill helst hjälpa till och hitta lösningar och utvägar. Att bara prata och gråta känns så...kontraproduktivt för mig.

Du skriver: "med ett hus som det finns låneutrymme kvar på borde det inte vara en omöjlighet att få ihop 50 000." Eftersom det redan framgått att dina vänner inte tycker sig ha råd så tycker iallafall jag att det verkar som att du anser att dom bör ta ett lån.

Du skrev tidigare: "För uppenbarligen vill de hellre ha bara ett barn än ett syskon som inte är bådas biologiska." Är detta uppenbart endast för dig eller har dina vänner sagt det rakt ut?

Om chansen till att få ett biologiskt barn finns (om än den är liten) så förstår jag om adoption inte är aktuellt i dagsläget.

Det finns de kvinnor som lämnar sina män som inte kan ge dem barn och blir tillsammans med någon som kan.
Jag är lika lite beredd att göra det som jag är att insemineras med an annan mans spermier. Min man vill det inte och jag vill det inte.

Men bara för att jag vill ha ett barn med min man och ingen annan kan jag verkligen inte säga att jag är frivilligt barnlös. Jag skulle ta illa upp om någon sa det till mig! Respektlöst!

Jag tänker som du TS. Varför inte försöka lösa problemet? Men jag hade nog inte pratat om det med dem, men jag hade innerst inne känt mig irriterad på dem. Att de är så envist fast i sina tankebanor om att barnet ska bli till på exakt det vis som de själva vill, och annars ska de sitta och gråta. Men jag förstår att jag antagligen är okänslig, men på något sätt tar jag det personligt att de barn som inte är biologiska är så mycket mindre värda i deras ögon.

Jag tycker också att du var respektlös TS! Det finns mycket som går att lösa i "teorin" men som kan vara närmast oöverstigliga hinder i praktiken.

De har kämpat i många år, antar jag, eftersom första barnet är ett IVF-barn. Det innebär att deras förhållande redan har prövats mer än vad många förhållanden behöver prövas. De kanske har det bra ändå, de kanske inte går sönder varje månad när mensen kommer? Eller så gör dom det.

Dom kanske redan insett sina små chanser när de misslyckats med alla FET efter överblivna embryon och kanske fått dåliga odds av läkarna. De kanske inte vill kasta pengarna i sjön? Och framförallt kanske de behöver älta sin gemensamma livssorg med sina vänner för att kunna gå vidare med sina liv och uppskatta vad de har i stället för vad de skulle kunna få.

Deras relation är kanske både stark men "skör" och kanske inte skulle klara av att överleva en spermiedonation? Kanske funderar de redan i smyg på hur det skulle gå efter en separation, skulle pappan känna sig som pappa till det spermadonerade barnet. Kanske är hans känsla av skuld så stor att hon inte vill plåga honom med att propsa på DI. Kanske satte du klacken i ett blödande sår TS?

Låt dom vara för bövelen och lyssna på vad de säger. De behöver inga goda råd om hur de ska kunna slå knut på sig för att bli föräldrar. De behöver någon som lyssnar på dem under deras läkeprocess på väg mot sitt accepterande av att de bara får ett barn. 

Men visst var det väl så TS att du inte uttryckte dig plumpt utan att du ställde frågan lite försiktigt när ni satt och diskuterade deras problem? Om du hade hävt ur dig "det är bara att sticka till Danmark och köra donatorinsemination, så dumma ni är som inte gör det" så hade jag tyckt att det var respektlöst, särskilt om du haft typ tio biologiska barn som kom till på första försöket. Men nu, när du själv gått igenom barnlöshet och har adopterat och lägger fram frågan så tycker jag absolut inte att du var respektlös. Ni är ju vänner och då måste man ju kunna diskutera sådana här saker och man måste kunna ställa sådana frågor. Tyvärr är det så att många som är eller har varit ofrivilligt barnlösa kan vara enormt känsliga och det kan ibland vara väldigt svårt att möta dem i det. Ibland spelar det ingen roll vad man säger för de blir arga, ledsna och upprörda oavsett. Så jag säger aldrig något, ställer aldrig några frågor och undviker ämnet om jag inte är helt säker på att personen är frivilligt barnlös. Jag håller helt med dig i sak här iaf. Vill man så gärna ha ett syskon så nog kan man fixa fram de pengarna när man har de förutsättningarna som du beskriver. Jag har faktiskt aldrig hört om något par som avstått från syskonförsök pga ekonomin. Att de inte vill göra donatorinsemination kan jag förstå med tanke på att det funkar att göra ivf med hans spermier. Att åka till Danmark blir som att gå över ån dör att hämta vatten liksom. Det är större chans att lyckas per ivfförsök än per insemination så kostnaden skulle nog inte bli så mycket lägre om de valde insemination ändå.

Varje par består av två unika individer. Det som är en självklar lösning för den ena är inte det för den andra. Man kan t o m ha svårt att komma överens två makar emellan när det gäller ofrivillig barnlöshet, att söka hjälp, IVF, donation, adoption.

Då är det väl inte så konstigt om det som är en bra lösning för ett par, inte är det för ett annat? Man behöver inte känna att ens eget val (att vilja ha barn även om det inte är ens biologiska) är ifrågasatt bara för att någon annan absolut vill ha biobarn eller så får det va.

Sedan undrar jag och du TS har tänkt dig in i vilka tveksamheter man kan ha som föräldrar inför att skaffa ett barn genom donation, när man har ett bio-barn innan? Här är några tankar, alla är inte rationella. Men det är faktiskt inte rationellt att alltid säga "kör på, allt är bättre än att inte få barn" heller, när man redan har barn.
- Tänk om barnet inte blir lika fantastiskt som vårt gemensamma bio-barn?
- Tänk om barnet känner sig utanför när hen får veta att hen inte är biobarn till sin pappa?
- Tänk om barnet vill veta sitt ursprung, hur blir det då? Problem? Antingen med att ursprunget inte går att få veta, eller att det är nån knäpp person som har lämnat sperma. Detta som bio-barnet aldrig kommer behöva gå igenom.

En stor skillnad mellan att adoptera och att använda donerad sperma är att adoptivbarnet redan existerar och kommer ställas inför vissa frågor och problem oavsett vilka föräldrar det får. Donationsbarnet däremot är något man själv bestämmer att det ska finnas till. Menar nu inte att det är fel att använda sig av donation, bara att man faktiskt kan ha invändningar.

Jag tycker att detta med att folk inte ska få bli ledsna och sörja, även om de själva har någon medveten del i sina olycka, är rätt oempatiskt och rakt igenom fel. Ska man hårdra det så kan man säga att alla barnlösa som inte åkt till Indien och låtit en surrogatmamma föda ett barn med donerade ägg och/eller spermier till dem, har sig själva att skylla... Dyrt ja men skrapa ihop pengar kan man alltid.

Var och en måste få ha sin gräns.