Hur hanterar ni skrik och känslighet?

Ja jag försöker ignorera det men det är svårt, jag förstår inte varför andra människor måste gå in och döma? Jag är väldigt osäker som förälder för jag tror att jag har lyssnat lite för mycket på vad folk tycker att man ska göra istället för att lyssna på min inre mammaröst om vad jag känner och tycker är rätt och fel. Och helt rätt detta är något jag jobbar med. Jag kämpar och kämpar och det blir bättre men det är fortfarande tyvärr lätt för andra att riva ner min föräldrasäkerhet när de ifrågasätter att jag gör si och så. 
Jag skäms inte över honom. Han är ju det finaste som finns!!! Det blir snarare att jag skäms över mig själv när folk dömer samtidigt som jag blir arg, fast jag inte kan bli arg, utan blir då lessen istället, ja kära nån det är en jäkla karusell hehe! 

Precis! Vad äter han liksom? Det är svårt

Tack för ett bra och uppiggande inlägg!
Jag vet ju att han vill kunna allt själv och han vägrar verkligen hjälp även att han egentligen skulle behöva det. Så jag ger honom mycket utrymme att ta sig tid och försöka. Men då tålamodet hans är skralt (vet inte om andra 1,5 åringar verkligen har så mycket tålamod menmen) så blir han lätt arg när han inte kan, och sedan arg när jag försöker hjälpa eller trösta. Han blir besviken helt enkelt och har väldigt svårt att släppa det. Jag känner så igen honom i de situationerna du beskriver!

När dessa situationer händer känns det ändå som att man har lite koll. Han blir arg, frustrerad och besviken, vilket jag förstår. Det är snarare hans megautbrott som är problemen. Att det kan eskalera även att det inte känns som ett typiskt "jag vill kunna själv" situation... Och att han inte släpper det. Det kan pågå hela dagar. Och då får han småutbrott under sina massiva utbrott så fort man gör något eller inte gör något eller vad som. Han fastnar helt enkelt. Och det är såååååååå svårt att bryta det!

Min lillkille på ynka (snart) 15månader passar bra in på din beskrivning, och vissa dagar är helt hopplösa. Han har dock alltid sovit väldigt lite, så det lär vara en av anledningarna till att han känner att allt är lite extra jobbigt i hans liv.
Jag har det dock så smidigt att jag ammar fortfarande, och jag hade nog blivit tokig annars. Bröstet fungerar som lösning på de flesta problem, och när det inte gör det så är det att avleda, fortsätta på som vanligt (om han blir som besatt vid påklädning t.ex) avleda, gå in och skrika av sig på toaletten, fortsätta på som om inget hänt osv osv.
Oftast så får han som han vill också, efter att jag övervägt vad som är värst. Ett skrikanfall eller vatten på hela golvet t.ex, ja, då väljer jag ju vatten på hela golvet (om det är några sladdar eller något i närheten). Han kommer ju ändå skrika och slänga sig på marken vid de tillfällen som han MÅSTE göra något. Typ som att bli bytt på eller leka med något annat än saxen t.ex :P. Det kallas väl att "välja sina strider", och det tror jag att vi allihopa tjänar på härhemma. Desto fler glada lyckliga stunder, desto lättare orkar en med de jobbiga.

Sedan så försöker jag alltid komma ihåg att det inte gör någon nytta att bli arg. Han fattar ändå inte riktigt varför, då han är för liten för att lägga ihop ett plus ett i de flesta fall.
Sedan tror jag att det hjälpt mig mycket att ha haft en bångstyrig egensinnig hund att träna på innan. Jag har bara jobbat med avledning och positiv förstärkning med honom nämligen.

Har en pojke på 2 1/2 år som är envis och skriker mycket. Han kan ha svårt att bryta skriket själv. Vi har testat olika metoder. Det som fungerar bäst för oss är att tydligt visa att det inte är ok att skrika inomhus och avleda och försöka bryta så fort som möjligt.

Direkt han skriker markerar vi genom att sätta handen för hans mun och säga t ex : nu är det bra! Sen avleder vi genom t ex
* fråga om han vill följa med och fika.
* ger någon muta
* blåser i ansiktet
* tappa upp vatten så han får bada
* sjunga eller dansa
* ofta kan det hjälpa att ställa frågor eller ge uppgifter så kommer han av sig

Fortsätter skriket chockar vi honom på något sätt:
* nu på vintern tar ut honom i snön (slutar han alltid skrika)
* vänder honom upp och ner 
* baddar med kallt vatten i ansiktet

Att vänta ut skriket är bara en plåga för oss och honom. Att bli arg tar bara en massa energi och gör bara att han biter eller skriker ännu värre. 

Skriket är alltid värre perioder som han sover dåligt och när han få tänder.
Just nu sover han sämre på nätterna och vaknar tidigt och då är han mer skrikig. Då får han sova två gånger på dagen i stället för en. 

Ofta när han skriker och jagar upp sig brukar vi bädda ner honom i vagnen och köra runt ute eller inne och sjunga, då blir han lugn.

Tror det är viktigt att inte som vuxen skrika för visar man ju att det är ok att höja rösten.

Fia06 jag hoppas verkligen att detta är ett riktigt uselt skämt?!

Allt det du nämner är ju tvärtom hur man absolut aldrig ska behandla ett barn!!! Många av punkterna är ju rena tortyren! Helt avskyvärt att behandla sitt eget barn på detta sätt och fruktansvärt kränkande, faktum är att barn blir omhändertagna av soc för dylik vanvård!

Flera av punkterna är klassiska exempel på sådant man gjorde förr i tiden men som idag är ökända metoder och som ofta används som skräckexempel för vad som är värsta tänkbara behandling... med tanke på att metoderna är så ökända så hoppas jag för din skull och framförallt ditt barns skull att detta inte är sant...

Tack Skogsvitter för att du lägger dig i, precis som i alla andra trådar! Hur skulle familjeliv klara sig utan dig som har tid att skriva i alla trådar! Du verkar skapa dig en egen bild och alltid uttala dig, men denna gång är du fel ute. 

Vi har aldrig straffat vårt barn eller skrikigt åt honom, därför försökte jag tipsa om hur man kan bryta utan att skrika åt sitt barn. Alltså när jag skriver snön menar jag ha honom i famnen och öppna dörren ut, peka på något träd eller fågel osv. När jag skriver upp och ner, ha honom i famnen och böja sig framåt, pussa på kinderna t ex. Då brukar vår son börja skratta istället. 

 

Fia06: men hur lär han sig att hantera ilska/sorg/besvikelse om ni gör så? Barn har rätt till sina känslor.

Min dotter är större nu men har alltid varit en envis typ. När hon var mindre så skrek hon tills hon fick så ont i öronen att hon bad om att få hörselskydd då skriken gjorde så ont i öronen, men hon hade inte skrikit klart ännu. Det var mycket frustrerande för oss båda. Hon kunde bokstavligen skrika i timmar i sträck utan minsta paus. I de värsta perioderna slutade vi vara ute offentligt. Det blev för jobbigt för oss båda. Efter några månader var det vanligen bättre och vi kunde vara i fler sammanhang igen. Men när det är som värst är tipsen:

Undvik de sammanhang som du vet inte fungerar under en tid.

Försök hålla blodsockret stabilt. Det innebär bra mat (inget socker som skapar dippar senare) på regelbundna tider.

Fortsätt att finnas där för ditt barn. Sitt bredvid och pyssla med annat när barnet skriker. Läs en tidning/bok eller något.

Var medveten om att det är en fas och att det kommer gå över. Det är vanligt att se den här tiden som ett slags undantagstillstånd och släpp på uppfostran under den här tiden. Upprätthåll någon sorts lägstanivå på allt under tiden.

Så otroligt grymt att låta sitt barn skrika på det sättet! Hur kan man ha hjärta att sitta och lyssna på sitt barn som skriker i timtal utan att göra någonting? Fy, jag riktigt ryser när jag tänker att det finns sådana föräldrar.
   
Konstigt att som förälder inte vilja vägleda barnet och visa hur man ska bete sig. Det är ju viktigt att barn lär sig att ta hänsyn till andra människor, finns ju ofta fler barn i familjen också. Men så är ju många barn idag otroligt ouppfostrade och går knappt att ha inomhus.   
 

Min 19-månaders får ofta utbrott då han kastar sig ner och skriker. Vi hanterar det oftast genom att inte göra någon affär av det. Jag kan bara kommentera "Oj, ja nu är du arg för att du inte fick kasta tallriken på golvet" t.ex. Men sen kan jag ignorera det en stund och låta honom "skrika klart". Han tröttnar fortast då tycker jag. Om man aktivt försöker få honom att sluta skrika så varvar han upp ännu mer. Om han lugnat sig lite efter en stund så erbjuder jag honom att komma upp i knät vilket han oftast vill. När han är som allra mest arg vill han inte att vi håller i honom. Jag hindrar ju också aktivt honom om han försöker slå någon eller slå sönder saker.

Om det blir så, så sitter jag kvar. Säger att jag finns där men inte ska störa förrän han/hon är klar med att uttrycka sina känslor.
Är det fel miljö säger jag att hon/han får gå någonstans där det passar bättre och att jag kan följa med.

Oftast vill de få känna att deras starka känslor är legitima och okej. När man börjar bromsa det stegrar man förtvivlan i en situation.

Med lite tålamod och närvaro brukar det lösa upp sig och barnet lär sig, att vad han/hon känner är okej och rimligt, men att man inte behöver skrika de känslorna.
De blir sedda/hörda ändå.