Är det "oförskämt" att må bra?

Känner ingen som passar in i det du beskriver. Vad känner du för konstiga människor?

Men det låter ju inte riktigt sunt att fejka att man mår dåligt. Kan förstår att man vill att omvärlden ska tro att allt är prima, men tvärtom?

Jag hoppas att det inte är något utbrett fenomen du talar om, för helt ärligt så låter det skrämmande.

Jag tror att väldigt många mår dåligt idag. Många människor har själslig anorexi, skulle man kunna säga. 
Brist på självkänsla (det betyder inte att de har brist på självförtroende).

Kanske inte så konstigt heller när mycket i samhället handlar om att prestera och det kollektiva tänket värderar vad du gör - inte vem du är. 

För mig tog det flera, flera år innan jag tillät mig själv att må bra.
Och tro det eller ej men att vara lycklig i dagens samhälle kan trigga många människor... 

Jag upplever det snarare som att folk mår dåligt, men alla ska ge sken av att det är så bra och perfekt.
Eller kanske mer att allt måste vara så bra och perfekt och om det inte är det så mår man dåligt. Att bara ha tråkigt går inte utan då mår man dåligt.
Livet är jobbigt i bland och man stöter på motgångar som är jobbiga att ta sig igenom, men för den skulle så behöver inte det innebära att man mår dåligt.

Och aldrig att någon verkligen bryr sig om hur man mår utan svara man inte med det normala: jo, tack, bara bra på frågan om hur man mår utan man säger något så tappar folk hakan. De är inte alls beredda på att man ska "öppna" sig.
Man får inte prata om hur man mår så länge man inte mår bra.
Folk är så upptagna med att spela lyckliga och framgångsrika och prata på om sitt så de har inte tid att lyssna på någon annan. Oavsett om personen vill delge något roligt som hänt eller om personen akut behöver någon som lyssnar.
Och i detta spelande så kommer det så klart en massa känslor. När man inte har det lika bra som grannen eller arbetskamraten och så börjar man "må" dåligt...

Det finns mycket som vi kan göra för att förändra och det behövs vilja för att göra det. 
Rädsla och Jante lag är ju något som man kan säga går bakåt i generationer.

Varje person som vill ha starkare självkänsla får hitta det som passar, det första och viktiga steget är att bestämma sig för att förändra. Det kan vara affirmationer, meditationer, skriftliga övningar, kurser, coaching eller annat. Man kommer känna in vad som passar. 

Att må bra i sig själv ser jag som bästa sättet att hjälpa andra. Då finns en stabil grund och människor som vill förändra kommer att dras till en och vilja veta mer om hur det kommer sig att man kan vara så positiv och glad hela tiden? Vi behöver alltid börja inombords - sedan kan vi sprida det runt omkring oss.
 
En väldigt stark grej, men som kan upplevas väldigt svår, är att  inte bry sig om vad andra människor tycker om mig som person. Det kan behövas mycket övning men är en oerhörd avslappning i sig själv! 
Människors dömande är uppbyggt så att det jag själv är osäker över, dömer jag andra människor för.  Det har inget med den andra människan att göra.

Förstår man det, så kan det vara lättare att låta andras attacker falla av en själv.

Ser man igenom samhället och det kollektiva tänkandet, så syns det att det är enkelt och ytligt uppbyggt. All manipulation genom reklam om "hur man bör vara/se ut/tänka" osv. är egentligen väldigt genomskinlig om man bara är öppen för att se...att det bara handlar om pengar och makt. 

Jag tycker att det verkar fantastiskt att må bra och trivas med sig själv osv och jag gör det rätt ofta själv men är man nere i en svacka så är man. Någon skrev att denne tycker att trenden är tvärtom, att man alltid ska vara så perfekt och bra hea tiden och jag känner att DET kan vara en anledning till att många mår dåligt. Man jämför sig med andra på facebook, på familjeliv, bland kollegor och kompisar och verkar "alla andra" vara så lyckade och man själv kämpar med tråkigt jobb, taskig ekonomi, trotsiga barn eller vad det vara månde kanske man har lätt att bli mer ledsen och tillslut även deprimerad?

Jag försöker att inte bli avundsjuk på folk som verkar så lyckade utan istället bli inspirerad av dem som jag tycker verkar lyckas bra med sitt liv. Då menar jag inte lyckas bra som att bli rik eller få toppkarriär även om det ju verkar roligt också utan mer de som mår bra i sitt liv och på något vis får till det bra. Jag har kompisar som jag är både lite avundsjuk på och beundrar något oerhört och de ger mig inspiration att bli en bättre människa.
Sen finns det de i omgivningen som får en att må lite, lite sämre och vad det beror på vet jag inte. De menar nog inget med det men är lite överlägsna och är man lite ledsen så påverkar ju sånt mer.

Under sista året har jag mer kommit fram till vad jag tycker om att göra, vad jag inte tycker om att göra, vad jag skulle vilja jobba med i framtiden osv. Jag jämför mig inte med de som har bättre lön, bättre karriär osv eftersom de val jag gjort är för att jag velat göra just det jag gjort. Nu börjar jag fundera mer på vem jag är och vart jag vill så det väcker ju nya känslor helt klart.   
 

Det senaste året har jag kämpat som en besatt gnu för att hålla mig flytande, allvarliga sjukdomar samt dödsfall i familjen har inte riktigt ökat på min positiva livssyn så nu skulle jag helt klart vara en av dem du menar ts, som suckar, som har skrattet långt in osv. Jag kör med devisen, en dag i taget och ett steg i taget. Jag gör vad jag kan men förvänta er inga stordåd.

Min syn på det är att ett mycket bra sätt att få andra in i välmående är  att föregå med gott exempel.
Att må bra själv!
Precis som Du skrev, tindralva, så kan personer välja att bli inspirerade av det.

Att må dåligt av hur andra människor beter sig, säger, agerar, talar osv har en väldigt enkel förklaring som är snabb och lätt att hitta. Det kan krävas mod och vilja till kraftfullt personligt växande. Jag "arbetar" fortfarande med detta själv om jag mår dåligt pga någonting.