Skulle du se det som något positivt om din 1-åring satte sig i en okänd persons knä av egen vilja?

Äsch. Det gjorde min son när han var ca 15-16 månader, han satte sig hos andra som satt på golvet på t ex babysång eller mammafikor. Det var en period som gick över och sedan blev han mer reserverad.

Han hålls f ö under lupp på grund av språkförsening, men ingen han har träffat pga den anser att det är befogat med utredning.

Nej, det skulle jag inte. Jag tycker att det är hälsosamt att barn är misstänksamma mot främlingar och inte ens går i närheten av dem.

Nej, jag tycker det är sunt att vara lite reserverad och avvaktande.

Nej, det skulle oroa mig. Barnet skulle isf vara väldigt gränslös vilket skulle få mig att fundera på varför barnet kröp upp till en främling ist för att krypa upp till mig.

Nej, jag skulle vilja att mitt barn ställde sig reserverad till okända människor. Distanslösa barn kan vara farligt och mindre snälla människor scannar lätt av dessa barn. Tyvärr. 

Men allvarligt? Menar ni att en ettåring är alarmerande distanslös för att den vid något tillfälle sätter sig hos en okänd? vad innebär i så fall främling? Någon som föräldern aldrig växlat ett ord med?

Min son är reserverad mot okända, och har varit sedan ca 1,5. Att han vid ett par tillfällen, i mitt sällskap och närvaro, kunde sätta sig hos en för honomfrämmande person som var en del av vårt sällskap och som han getts en stund att bekanta sig med, har jag ytterst svårt att se som osunt.

K GIRL: Att man suttit och pratat en stund eller tillhör samma babysångsgrupp gör ju att det INTE är en främling längre.

Jag och mina bekanta har t ex varit med om barn som tagit främlingars hand på affären eller krupit upp i knät och gosat med främlingar det första denne gör på på ett nytt ställe. Då går mina alarmklockor.

Nä inte direkt.. vid 1 år är det nog rätt vanligt, däremot runt 1,5 när separationsfasen och blygheten slår in så brukar det ''gå över''. Om en 1-åring gjort den ngn/några gånger så innebär ju inte det att han/hon kommer göra det igen och/eller har ngn personlighetsstörning. 
De som kryper upp till ''främlingar'' gör det ju bara för att föräldern är med (de känner sig trygga i situationen för att mamma/pappa är där). En 1-åring är ju aldrig själv... så varför oroa sig?
 

Tycker den här texten från sidan "föräldrastöd" är bra:

  "När barn är runt ett års ålder och träffar en främmande person drivs de ofta av olika beteendesystem som är i konflikt med varandra. Om den främmande sitter tyst på ofarligt avstånd närmar sig barnet främlingen driven av sin nyfikenhet. Om barnet kommer för nära, stannar det och avger ett speciellt slags leende (blygt/bevekande), vilket signalerar undergivenhet. Om barnet sedan rör sig bort från främlingen avtar rädslan/osäkerheten, och barnet kan åter börja närma sig främlingen. Så kan barnet hålla på en stund, tills det kanske till sist blir övermannat av sina motstridiga känslor och "flyr" till föräldern. Att vi föds med denna försiktighet i umgänget med främmande människor kan vi vara tacksamma för. Små barn kan inte skilja främmande människor som kan utgöra en fara för dem, från sådana som är välvilliga och då är det bäst att ta det säkra för det osäkra och att vara skeptisk mot alla främmande, tills de har visat vad de går för".

Nä jag skulle inte se det som positivt men inte negativt heller.

Har fyra barn där nummer tre i skaran lätt kunde göra det som ettåring. Han kan fortfarande som snart 5-åring bjuda in sig sig själv i vilka sammanhang som helst och jag ljuger inte om jag säger att jag skulle kunna lämna in honom på charken på kvantum lika väl som på dagis och han skulle inte bry sig nämnvärt.

Totalt oblyg och lite distanslös och som ettåring tyckte jag inte det gjorde något men nu sen en tid tillbaka försöker jag förklara för honom vad som lämpar sig och inte. Men blir han nog sugen på något så glömmer han lätt bort sig.

Han har talat om för folk på stan hur duktig mamma (jag) är på att kissa med min snippa. Det var under hans potträning som 3-åring och det korrekta medelålders paret såg lätt ställda ut över hans upplysning. Han har bjudit in sig på fika hos en helt främmande familj i slalombacken för att deras pappa gjorde så coola hopp med snowboard (det avstyrde jag dock och förklarade att så gör man inte) och jag skulle kunna ge precis hur många exempel som helst.

När vi var på tekniska museet i sthlm i somras så lyckades han som 4-åring få en hel fritidsgrupp att hjälpa honom med en filmkamera. Museet hade byggt upp en typ av studio där inne där barnen fick prova filma och alla fritidsbarnen som såg ut att vara 10-12 stod i kö och han ville också prova och jag sa att vi ids inte köa. Så vände jag mig om några minuter och hjälpte hans lillasyster och var rätt övertygad om att han bara stod och såg på och när jag tittar efter nästa gång så har han alltså fått alla de stora ungarna att hjälpa honom så han får filma.

I det senaste fallet tyckte jag att det var rätt imponerande att han lyckades få som han ville och kan man bara få honom att fatta vad som är ok och vad som inte är ok så ska det nog bli folk av honom också.

Nej, Skulle fundera vad jag gjort för fel eftersom han valde att krypa upp hos en främling istället för mig. 

 

Nej. Det är sunt om småbarn är lite reserverade. Jag tycker det är lite läskigt med distanslösa barn - kan lätt råka ut för otrevligheter.