Sa till min 5-årige son att jag inte ville ha honom..

Prata med honom när ni kommer hem, förklara varför du blev så arg o att det inte är oki att uppföra sig varken som han el du gjorde, säg förlåt o att du naturligtvis aldrig skulle lämna honom. Krama o pussa honom o säg att du älskar honom mest av allt.. Så gjorde jag när jag flippade ut iallafall.. Det ordnar sig! 

be hans far att hämta på dagis , ta en paus och ta hand om dig själv ikväll , sedan kan du prata med din son om detta imorgon när ni båda lugnat ner er. 
det kan brista för alla ibland och då kan det hända att man säger dumma saker som man inte menar.
din son är 5 och då förstår man när mamma blir arg , varken hans eller ditt beteende var okej , men du ska se att ni nog kommer att förlåta varandra =)  

Tycker du ska prata med honom idag som Lily38 skrev. Inte imorgon, det är låååååång tid för en 5-åring till imorgon...
Sådant här händer även den bästa mamman. Tycker oxå du ska förklara att polisen inte sätter små barn i fängelset. Vi vilö inte att han ska bli rädd för dem...
Lycka till, det kommer bli bra.

Prata med sonen som de andra skriver. Berätta hur du kände, be honom berätta hur han kände och varför han blev så arg. Be om ursäkt. Jag kom ihop mig med min 6-åring för ett tag sen och trodde han gjort en dumhet han inte gjort. När vi väl lugnat ner oss och han fick berätta vad som egentligen hände så sa jag som det var. Att då måste jag be om ursäkt för jag hade fel. Du har inte gjort något fel och det var fel av mig att bli arg på dig. Lättnaden i hans ögon då var oslagbar och sen fick jag en gigantisk kram och 10 sekunder senare var han som vanligt igen. Nu är ju för all del din son betett sig illa men inte så att det motiverar ditt utbrott och det måste han få veta.

Sen måste du välja dina fighter på morgonen i fortsättningen för att behålla förståndet. Klär mina barn inte på sig hamnar de på dagis i kalsongerna och får svara på en massa frågor från kompisarna, det gör de bara en gång.

Klär de inte på sig ytterkläderna får de åka utan och är det 0-gradigt kan de tycka det är rätt kul men vid -20 brukar de klä på sig snällt morgonen efter.

Jag säger åt mina barn när de behöver börja klä sig och hjälper de inte till så blir det inte gjort när de är så stora att de vet hur man gör. Självklart påminner jag och säger när de har sista chansen för att hinna klä sig men inte mer än så. Sen packar jag kläderna och då är det för sent, då är steget efter att hoppa in i bilen.

Jag hade lagt fokus på bilresan, att man inte spänner loss sig och sparkar och därefter tandborstning men vill barnet vara mer eller mindre utan kläder och hungrigt så anser jag en 5-åring stor nog att bestämma det och dra slutsatser om hur det blev till dagen efter.

Alla kan få nog ibland. Dock skulle jag aldrig själv kunna lämna barnen på förskolan under "osämja". Där ska det alltid vara kram, hej då och mamma älskar er innan jag går till jobbet även om det kan ha varit bråk om kläder eller annat på morgonen. Stressiga morgnar är ju inte roligt för barnen heller och troligtvis var det kanske det som blev fel. Han var inne i sitt program och inte redo att gå hemifrån när du ropade.

Förstår hur sådant händer, när man är sönderstressad fungerar man inte normalt. det är inte ok, men jag ibland beter man sig illa som föräldrar och mår dåligt sen.

tycker verkligeni tne att du ska vänta tills imorgon som någon skrev, utan prata med honom direkt, säga att du gjorde fel och inte menade det, att man kan säga saker man inte menar när man är arg och stressad och förklara hur mycket du älskar honom.

om ni pratar om det ordentligt tror jag itne alls att det kommer att sätta sig i honom för livet

kram      

Tycker som alla andra här, att du ska prata med din son om att ni båda betedde er dumt och förlåta varandra. Berätta att du var stressad och blev sen till jobbet och att det då blev för mycket för dig.

Sen tycker jag också att du ska kolla med honom varför han inte ville till dagis. Varför betedde han sig som han gjorde? Trivs han inte där? Har någon varit dum mot honom?

Prata med honom OCH ta på dig HELA skulden. Barn skuldbelägger sig själva på ett mycket ledsamt sätt. De kan inte skilja på att ha betett sig dumt och att vara dumma. Han behöver inte påminnas om att han betedde sig dumt för det vet han egentligen redan. Det viktiga är att du säger att du som vuxen gjorde fel och att man inte får säga som du gjorde hur arg man än blir. Att du inte menade det du sa. 

Allt som heter "men det var för att du" eller "när du gjorde så så" är förbjudet.

Du är vuxen och du har ansvaret att hjälpa honom igenom såna här protester och bråkbeteenden utan att kränka honom och utan att säga elakheter. Sen är ingen mer än människa och ibland blir det fel. Nu kan du visa hur en bra vuxen hanterar sitt övertag och sin makt dvs genom att kombinera den med att ta det fulla ansvaret och ställa allt till rätta så mycket det går. Ni kommer att överleva. Man får som sagt bli arg. Däremot inte säga vad som helst. 

Tack för svar !!
Jag kom undan med blotta förskräckelsen denna gången. När jag kom och hämta på förskolan idag så rusade han emot mig och berättade att han inte hade missat utflykten för att de hade gått senare än vanigt. Sedan ville han busa med min stol i garderoben på ett speciellt sätt som han gör varje dag. Han verkade glad. När vi satt i bilen så kände jag att jag ville prata med honom så fort som möjligt, jag kunde inte vänta till vi kom hem ens. Så jag sa som det var att jag var trött och stressad och orolig att vi skulle missa utflykten och jag sa att jag absolut vill ha honom och att jag älskar honom mest i hela världen och att jag aldrig aldrig ska lämna honom.

Och vad svarade han:
-Men mamma, det vet jag! Det behöver du inte tro att jag inte vet!

Herregud vilken lättnad och vilket lyckligt mammahjärta jag fick. Jag klarade mig denna gången. Nu ska jag aldrig göra om det.

Skönt!
Även om han svarade så var det nog skönt för honom att höra att du tyckte du betett dig fel, precis som att du tyckte det var skönt att höra det han sa.

Att bekräfta varandras känslor är viktigt. Inte dåligt av ett så litet barn att säga en sån sak till dig!

Jag vet hur det är att ha en son som är 5 år! "Lilla tonåren" närmar sig med stormsteg = 6-års trots.
Det är precis som det SKA vara!
I morse var det tjafs igen. Vägrade klä på sig, inte borsta tänderna osv.
Stressnivån ligger på max. Så jag vet hur lätt det är att tappa behärskningen. Själv försöker jag zooma bort några sekunder och ta några djupa andetag. Världen går faktiskt inte under bara för att vi är någon minut sen.
Vi har nu kommit överens om att vi ska försöka undvika den skrikande hetsiga situationen genom att han helt enkelt får ett val, att gå till dagis bara i skorna - eller att ta på sig sina ytterkläder. Tror att skämselfaktorn mot dagiskompisarna är större än allt föräldratjat i världen. Förhoppningsvis behövs det bara en gång!

Oroa dig inte! Han har tillräkligt många "professionella" vuxna på dagis, de aldrig tappar tålamod och får inte skrika och säga elaka saker.

Det är nyttigt för barn att få se hur riktiga människor fungerar, annars växer han upp i en falsk miljö. Det är bara nyttigt för att få se sådant ibland, därför att det är just sådant som händer IBLAND! 

Nu vet han att sådana utbrott hos nära och kära är inte så farliga som de verkar vara. Han har fått en läxa i psykologi, och kommer inte balla ur eller bli deprimerad, när han träffar på sådant senare i livet.  

Det är enormt skillnad mellan dagisfröknar/lärare och mamma/pappa/syskon, och mamma SKA ABSOLUT INTE försöka alltid ha en jämn humör och prata bara pedagogiskt med sitt barn. Det är onaturligt och leder åt fel håll, faktiskt 

Vad fan gör man? förvisso säger man inte så till sitt barn, men blir man förbannad, så vad fasen finns det för val egentligen? Du kan väl prata med honom och säga varför du sa så tillhonom, när eländet har lugnat ner sig.