Relationsproblem..
Hemma hos oss känner jag att det ofta är min man som bestämmer och även vill lägga sig i och påpeka vad jag jag än gör. Det här är några exempel:
-Vilken kniv jag använder när jag lagar mat (det är typ alltid fel kniv jag använder..)
-När jag lagar mat kan han gå och sänka plattan på spisen för att det är "för högt", trots att jag har bra koll på vad jag gör, vilket resluterar ibland att det slutar koka utan att jag märker det för han har gått och sänkt alldeles för lågt.
.Har vi gäster så påpekar han alltid hur mycket kaffe jag har kokat, oftast alldeles för mycket, men jag är som person så här att; hellre för mycket än att det är för lite kaffe, vill inte att det skall verka "snålt".
-Vill jag poppa popcorn till gästerna så kan han bromsa mig och säga; nä vi ska inte ha några popcorn, det räcker med chipsen som vi ställt fram.
-När jag ger vårt barn gröt så kan han fråga; Har du kollat så det inte är för varmt? Precis som om jag inte skulle ha koll på det?? Jag är alltid väldigt noga med att maten inte skall vara så varmt så det kan brännas.
Han frågar inte bara någon enstaka gång utan var och varannan gång.
-Förra gången vi hade gäster så skulle vi träffas ett gäng och bara käka lite och kolla på Melodifestivalen ihop. Vi skulle köra det enkelt, men jag ville ändå bjuda på en enkel efterrätt. Min man sa nej till detta och så fick det bli. Vi bjöd på chips, dip och lite godis framför tvn istället. Jag skämdes för jag tyckte det var "pinsamt" att inte bjuda på efterrätt. Och vi får alltid det av de gästerna som kom och besökte oss.
-Oftast är det en diskussion varje gång vi skall bjuda hem kompisar. Vi måste alltid gemensamt bestämma "meny". Jag kan komponera ihop, men känner att jag alltid måste ha hans godkännande på mitt val och oftast blir det förändringar.
-När jag har dukat bordet inför besök så går han oftast och plockar bort saker jag har ställt fram, t.ex ljus som han inte tycker ska stå där eller står ivägen.
Detta är ju "småsaker" och jag kan säkert nämna 100 liknande saker, men ville bara skriva ner några exempel.
Jag känner mig hämmad med det här och mår inte riktigt bra med detta. När jag försöker prata med honom säger han bara att jag är "överkänslig" och att han inte alls bestämmer allt vi skall göra/ha det. Men så känner jag det...
Hur har ni andra det? Jag vet att jag har saker som inte är så enkla att leva med heller, men jag funderar på om alla förhållanden är komplicerade att leva i på olika sätt och vis...?
Vi har ett barn tillsammans och vill inte separera, men känner att något måste förbättras annars vill jag hellre leva som ensamstående.
Vore intressant att höra hur ni andra har det i era relationer....?
. 
.