Varit på utredningshem? Fått ditt barn omhändertaget?

Är det liv här ännu?

Jag håller fortfarande på, nu med en annan tjej som - trots att hon nästan blev halvt ihjälslagen av sitt ex som bröt sig in hos henne med våld - blivit kallad psykiskt störd av socialen.

"För hon har minsann en adhd-diagnos och ALLA vet ju att man är psykopat då".

Hon fick komma till ett kvinnovoende med barnen i mindre än ett dygn - sen flyttade dom henne till Bromstensgården.

Dom har sagt till henne att pga hennes diagnos, är hon olämplig och dom ska ta båda hennes barn.

Att exet misshandlat henne, tror dom inte på.

"Psykiskt störda hittar på så mycket."

Ja, folk med diagnoser slår halvt ihjäl sig själva.

Kan ju säga att jag inatt gjorde en DO-anmälan.

Jobbar vidare med Bromsten.

Den kloka kvinnan nämnde mitt namn - dom blev HELT galna och LIVRÄDDA.

Min skadeglädje fick en liten orgasm när jag fick höra det xD

Hej,
Vet tyvärr inte hur dom hemmen funkar så jag har inget att säga där.
Men angående vad jag tjänar kan jag berätta det 8000 kr i månaden i arvode som jag skattar för.
4915 inkl barn bidraget och underhåll ( summan blir 4915 kr för alla bidrag).
För det ska jag betala allt umgänges resor, el, vatten , försäkringar, veckopeng, kläder, semesterresor mm.
Och allt syns i min deklaration.
Som alla kan se.
Och jag måste ta ledigt från jobb pga alla möte också vidare.
Så jag vet inte om jag blir speciellt rik på dom pengarna men där i mot rik på kärlek från barnet.

Det är så fruktansvärt jävla sorgligt hur man på fullt allvar kan tro att Soc omhändertar barn lite hipp som happ när det passar... Varje dag träffar jag barn i mitt arbete som lever i svårt utsatta situationer och inte har varken psykisk eller fysisk kontakt med sina svårt socialt dysfunktionella föräldrar. Visst sätts insatser in.. Men många ggr undrar jag om det inte är försent. Barnen är tomma skal, vissa med obefintlig impulskontroll och andra med apatiska drag. Barn med svarta, ruttna tänder och nästan obefintligt språk.

Gillar din kommentar om att jag ska säga upp mig.....
Då har jag en fråga var ska barnet bo???.
För föräldrarna vill absolut inte ha barnet.
För barnet har en diagnos.
Så ska barnet bo på gatan?????
Känns verkligen som att du tänker på barn som har det svårt.
Vilken medmänniska du är..

Var det någon här som varit på Bromstensgården som kan tänka sig att vara med i media.

Vi har fått tag på en reporter till en större tidning som vill hjälpa till att få fram båda versioner - inte bara den de som aldrig varit i liknande situationer tror och anser.

Jag vill prata med dig ring mig 0728495448

Tänkte kolla om man kunde ta upp den här tråden igen då jag är i behov av snabb information om bromstensgården ni kan höra av er i pm eller skriva här. Skulle uppskattas jättemycket!!

Det är så att jag är på bromstensgård och deras arbete är bajs... Dom tar sina egna slutsatser o förstör ens familj så som dom gör med mig.. Mina barn mår bajs att vara där , min stora son han strekar varje dag sen dag ett att han ej vill vara där ..

Den här tråden får mig att tänka på min vän som för några år sedan gick genom ett rent helvete med soc. Läkare, bvc, psykologer, dagis och advokater var på min väns sida. Alla utom soc-tanten som styrde med järnhand.

Det började med att min vän fick reda på att hennes pojkvän hade varit otrogen mot henne. Hon gjorde slut och flyttade. Han trakasserade henne och var allmänt hotfull. Några veckor efter uppbrottet upptäckte hon att hon var gravid. Hon meddelade exet detta och att hon tänkte behålla barnet. Då blev det knäpptyst från exet. Han lät senare meddela genom sin mor att han inte ville veta av vare sig min vän eller barnet.
 Barnet föddes och allt var frid och fröjd. Ett tag. När dottern var några månader gammal träffade min vän en ny jättefin kille. Exet fick reda på detta och flippade ur och började åter hota min vän. Han ville tvinga henne att göra slut med den nya killen, när hon vägrade anmälde exet min vän till soc.

Soc ville ha ett möte med min vän och min vän gick med på det. Hon fick svara på massa frågor om hennes och barnets vardag. Allt verkade ha gått bra och min vän tänkte lägga allt bakom sig. Det kunde hon inte.
Soctanten hade hittat flera saker som störde henne. För det första var min vän ganska ung(men över 20) och ensamstående. Min vän nekade barnet en relation till sin far genom att hon gjorde slut med barnafadern(att barnafadern inte har en tillstymmelse till intresse för barnet ignorerade tanten). Tanten tyckte inte om att barnet var över 6 månader och fortfarande ammades. Tanten tyckte inte om att min vän bar barnet i sjal. Tanten tyckte inte om att min vän planerade en lång föräldraledighet. En massa nonsens helt enkelt.

En utredning började och min vän var i klorna på soc i tre år. Tanten kom på besök två gånger i veckan och hade de mest konstiga krav. Exempelvis fick det inte finnas ett dammkorn i lägenheten. Tanten tyckte synd om barnet som inte fick fika och hade med sig bullar varje gång hon kom som hon bjöd barnet på(trots att barnet inte mådde bra av socker). Tanten hade stora problem med kosthållningen. En gång när tanten kom fick hon se att min vän serverade sig och barnet stekt ris och en gryta med grönsaker och bönor. Ingen mat för barn enligt tanten, för barn tycker ju inte om sådan mat och barnet behöver äta eftersom hon är så liten. Nu var det ju bara så att detta var barnets älsklingsrätt som hon slevade i sig friskt INFÖR tantens ögon, barnet var inte heller underviktigt. Tanten föreslog istället makaroner och korv, för det tycker barn om. Nu var det ju bara så att barnet blev dålig i magen av pasta, men det hittade ju bara mamman på....
Mamman anpassade sig efter vad soc sa, de hade ingenting att gå på annat än att tanten inte gillade hur min vän var som mamma. Psykologer, dagis, bvc, läkare var helt oförstående och skrev utlåtande på utlåtande om att min vän var en bra mamma och barnet var välmående.

Så kom den hemska dagen när tanten som vanligt skulle komma på besök. Barnet var nu tre år och kunde tala för sig. Barnet hade haft influensa och var fortfarande lite medtagen och hade inte riktigt kommit igång med ätandet igen. Tanten kom och bjöd som vanligt på bullar/fika. Barnet ville inte ha, hon sa så själv. Tanten trugade på och till sist fick min vän nog och sa ifrån att barnet inte vill ha. Det fick tanten till att barnet var hjärntvättat av mamman och hon beslutade om omhändertagande. Ingen förstod vad som pågick.

Lyckligtvis har min vän en trygg och stark familj som hade råd med bra advokater. Min vän hade också i hemlighet dokumenterat allt och man kan väl bara säga som så att soc inte hade en chans i helvetet i rätten.

Detta är flera år sedan och min vän, barnet, plastpappa och lillasyster har det bra. Men min vän har sår för livet och har fått gå många timmar i terapi.

Jag förstår inte hur soc kan ha så mycket makt och att enskilda soctanter kan ha så mycket att säga till om.

----------
Jag själv har aldrig varit i kontakt med soc, men har upplevt lite samma fenomen fast i lightversionen. När vår äldsta föddes fick vi en något äldre och vänlig bvc-sköterska. Aldrig att hon ens antydde något om en anmälan, men hon var ändå lite knepig. Hon hade arbetat som bvc-sköterska i 30+ år och verkade inte riktigt hänga med i svängarna. Hon kunde ge råd efter vad som rekommenderades, men annars refererade hon mest till hur det var när hon fick barn. För 30+ år sedan alltså.
Det här med långtidsamning(inte ens två år i mitt fall) förstod hon sig inte på. Efter sex månader skulle det trappas ned kraftigt och det skulle slutas innan tio månader. Och allra bäst var nog egentligen flaskmatning. Samsovning visste hon inte ens vad det var. Att pappan tog föräldraledighet innan barnet fyllt ett år var märkligt och hon frågade till och med maken om "vad dina killkompisar tycker om att du är barnpiga?".... Hon tyckte att burkmat nog ändå var att föredra framför hemlagat. För henne var det självklart att barn ska skolas in på dagis(vi har haft våra hemma tills de är fyra år). Barn som inte följde den genomsnittliga utvecklingen hade hon problem att förhålla sig till, vare sig om barnet var tidig eller sen i utvecklingen. En annan vän till mig fick starka rekommendationer om att hennes son inte skulle sitta i barnstol än, för han var ju bara fem månader och rekommendationen sa sex månader. Nu var ju det bara så att pojken i fråga var ovanligt stark och tidig i utvecklingen. Men det struntade hon i.

När vår dotter var 1,5 år bestämde vi oss för att byta bvc-sköterska eftersom vi kommit i kontakt med en underbar en på samma bvc. Sagt och gjort och inget konstigt med det. Denna sköterska är underbar och yngre. Hon förstår mer hur det är att vara förälder idag och att föräldrar idag är mer pålästa om alternativ.
Jag har flera vänner som bytt från den äldre sköterskan till någon annan.
Strax efter att vi bytt sköterska var jag hos min barnmorska för att byta p-medel och berättade då att vi bytt bvc-sköterska.  Vårt samtal:
Bm: Jaha, har ni bytt sköterska till "Anna"? Vem var det ni hade innan?
Jag: "Maggan"
Bm: Ah.... ja, hon är ju lite..... trött. Jag har många mammor som bytt från henne. Stod ni ut i över ett år alltså?



Så är min upplevelse. Att äldre kvinnor som tror så mycket på sitt sätt kan sätta käppar i hjulen för andra familjer. Jag har en annan vän som just nu utbildar sig till socionom. Jag ser en annan attityd hos henne(och det är klart att det finns många vardagshjältar genom soc och många barn som faktiskt far illa med sina föräldrar och måste omhändertas).