Ni som arbetar på förskola, pratar ni skit?

Viktigaste tycker jag (förälder) är att inte prata skit om barnen för saker barnen inte kan hjälpa. Har någon ett problematiskt beteende eller man är orolig för ett barn (luktar illa mer än andra, oroligt beteende etc) ska det förstås kunna diskuteras, i rätt forum och inte i form av elaka kommentarer i kapprummet. Min mamma var alltid väldigt noggrann med att man säger inte kränkande eller elaka saker om eller till barn och det är jag glad att jag fått med mig in i mitt föräldraskap.

Sedan förstår jag om man tar upp med kollegorna om någon förälder upprepade tillfällen beter sig avvikande, men föräldern måste ju också få en chans att bättra sig. Sker kommentarerna enbart bakom ryggen är syftet ju knappast att åstadkomma en förbättring, så det är ju helt onödigt och elakt, men förstår att man pratar om det sinsemellan innan man tar upp det med föräldern för att se om man uppfattar det likadant och att det faktiskt är ett mönster och inte en engångsföreteelse eller missförstånd. Om en förälder däremot fått frågan lyft med sig upprepade gånger utan att ta budskapet till sig och utan att förklara eller är väldigt otrevlig förstår jag att man behöver prata av sig. På något sätt måste man ju kunna bearbeta saker som gör ens liv mer komplicerad. Detsamma gäller kollegor. Folk ska iaf få chansen att bättra sig och slippa skitsnack innan det blir en pågående sak. Sedan snackar man mer skit när man känner sig väldigt maktlös och utsatt så det är kanske ett tecken på problem med arbetsmiljön och något chefen bör ta tag i om det är vanligt förekommande på en arbetsplats.

Någon frågade sig ovan om föräldrar ofta känner dåligt samvete och ja, hela småbarnstiden tycker jag präglats av dåligt samvete. Dåligt samvete mot arbetsgivaren för att man vabbar igen eller går tidigast av alla i teamet, och samma dag dåligt samvete för att man när man väl kommer fram är ens barn ändå sist kvar. Jag hade som sagt dåligt samvete hela tiden och ofta samtidigt mot två håll för samma sak, dvs jag går för tidigt men kommer ändå fram för sent. Fastän barnen var mitt allt och hade jag kunnat välja hade jag varit hemma med dem helt eller delvis (även om jag också upplevt i de flesta fall att de trivts väldigt bra på sina förskolor och haft det väldigt bra där - problemet som jag ser det är inte dagens längd utan förskolans kvalitet. Bara att lämna halvdag på en hemsk förskola har känts fruktansvärt, medan är barnet fortfarande inte sugen på att gå hem efter en halvdag känns det ju betydligt bättre).

Jag är riktigt orolig för hur det kommer bli denna gång (bebisen är inte ens född än men ändå orolig). Jag har möjlighet att arbeta hemifrån två dagar i veckan så de dagarna kommer det absolut att lösa sig, men hemresan tar med kollektivtrafiken 1,5 h på morgonen när allt rullar på, men på eftermiddagen 2 h om allt rullar på (från en förort nordväst om Sthlm till en förort nordost om Sthlm). Tyvärr är det mer regel än undantag att bussar ställs in eller är extremt försenade ?pga framkomlighetsproblem/köer? (ja, det är ju köer varje dag så vet inte varför det är så helt vanliga dagar utan något extremväder). Det kan ärligt talat vara flera gånger i veckan utan något för mig uppenbart skäl. Ofta är jag inte hemma förrän 19-20 fast jag går tidigare än 17. Är riktigt orolig för hur det kommer bli, faktiskt.

Viktigaste tycker jag (förälder) är att inte prata skit om barnen för saker barnen inte kan hjälpa. Har någon ett problematiskt beteende eller man är orolig för ett barn (luktar illa mer än andra, oroligt beteende etc) ska det förstås kunna diskuteras, i rätt forum och inte i form av elaka kommentarer i kapprummet. Min mamma var alltid väldigt noggrann med att man säger inte kränkande eller elaka saker om eller till barn och det är jag glad att jag fått med mig in i mitt föräldraskap.

Sedan förstår jag om man tar upp med kollegorna om någon förälder upprepade tillfällen beter sig avvikande, men föräldern måste ju också få en chans att bättra sig. Sker kommentarerna enbart bakom ryggen är syftet ju knappast att åstadkomma en förbättring, så det är ju helt onödigt och elakt, men förstår att man pratar om det sinsemellan innan man tar upp det med föräldern för att se om man uppfattar det likadant och att det faktiskt är ett mönster och inte en engångsföreteelse eller missförstånd. Om en förälder däremot fått frågan lyft med sig upprepade gånger utan att ta budskapet till sig och utan att förklara eller är väldigt otrevlig förstår jag att man behöver prata av sig. På något sätt måste man ju kunna bearbeta saker som gör ens liv mer komplicerad. Detsamma gäller kollegor. Folk ska iaf få chansen att bättra sig och slippa skitsnack innan det blir en pågående sak. Sedan snackar man mer skit när man känner sig väldigt maktlös och utsatt så det är kanske ett tecken på problem med arbetsmiljön och något chefen bör ta tag i om det är vanligt förekommande på en arbetsplats.

Någon frågade sig ovan om föräldrar ofta känner dåligt samvete och ja, hela småbarnstiden tycker jag präglats av dåligt samvete. Dåligt samvete mot arbetsgivaren för att man vabbar igen eller går tidigast av alla i teamet, och samma dag dåligt samvete för att man när man väl kommer fram är ens barn ändå sist kvar. Jag hade som sagt dåligt samvete hela tiden och ofta samtidigt mot två håll för samma sak, dvs jag går för tidigt men kommer ändå fram för sent. Fastän barnen var mitt allt och hade jag kunnat välja hade jag varit hemma med dem helt eller delvis (även om jag också upplevt i de flesta fall att de trivts väldigt bra på sina förskolor och haft det väldigt bra där - problemet som jag ser det är inte dagens längd utan förskolans kvalitet. Bara att lämna halvdag på en hemsk förskola har känts fruktansvärt, medan är barnet fortfarande inte sugen på att gå hem efter en halvdag känns det ju betydligt bättre).

Jag är riktigt orolig för hur det kommer bli denna gång (bebisen är inte ens född än men ändå orolig). Jag har möjlighet att arbeta hemifrån två dagar i veckan så de dagarna kommer det absolut att lösa sig, men hemresan tar med kollektivtrafiken 1,5 h på morgonen när allt rullar på, men på eftermiddagen 2 h om allt rullar på (från en förort nordväst om Sthlm till en förort nordost om Sthlm). Tyvärr är det mer regel än undantag att bussar ställs in eller är extremt försenade ?pga framkomlighetsproblem/köer? (ja, det är ju köer varje dag så vet inte varför det är så helt vanliga dagar utan något extremväder). Det kan ärligt talat vara flera gånger i veckan utan något för mig uppenbart skäl. Ofta är jag inte hemma förrän 19-20 fast jag går tidigare än 17. Är riktigt orolig för hur det kommer bli, faktiskt.

Vad är syftet med jobb om jag inte kan ha barn, enda syftet med att jag arbetar där jag gör är att kunna ha råd med en familj. Så att inte skaffa barn pga jobbet är självklart inte ett alternativ. Barn är viktigast i mitt liv. Men hade definitivt inte räknat med att bussarna i en större förort till Stockholm skulle ställas in så regelbundet eller vara så sena. Vi har inte råd att bo stort närmare kontoret tyvärr. Kontoret flyttade och de la till fler dagar per vecka med obligatorisk närvaro långt efter att jag började på den här arbetsplatsen. Har intervjuats för andra jobb under graviditeten (tyvärr i princip med samma pendlingstid) men har inte fått dem pga att jag varit gravid. Vilket jag har förståelse för, i min branch vill de ha någon på plats helst igår när de väl hittar någon så någon som först har uppsägningstid och sedan är föräldraledig flera månader löser öht inte problemet för dem. Går inte att hitta vikarier med kompetens i den här branschen, var tillräckligt svårt för min arbetsgivare att hitta en ersättare för mig.

Jo, självklart får vi lösa det på något sätt när det väl är ett faktum. Först och främst hoppas jag hitta ett annat jobb innan föräldraledigheten är slut. Jag hoppas vi eller jag ska ha råd att gå ner i arbetstid och kanske kunna jobba hemifrån oftare trots policyn, men det sistnämnda är en potentiell möjlighet, inte en rättighet. Och vi är två, vissa är ensamstående och det kanske inte är ett alternativ att gå ner i arbetstid (lön) eller turas om med någon att hämta. Är bussar försenade och tåg inställda är det liksom inte något man kan planera för. Jag har ingen aning om vilken tid jag skulle behöva gå från kontoret any given day för att vara säker på att hinna till förskolan en viss bestämd tid. Vid lunch kanske, om man nu ska räkna med värsta tänkbara scenario varje dag? Min poäng var att det är svårt att få ihop vardagen och även om man planerar finns det ofta faktorer som man inte kan råda över och inte kunnat planera för.

Vad är syftet med jobb om jag inte kan ha barn, enda syftet med att jag arbetar där jag gör är att kunna ha råd med en familj. Så att inte skaffa barn pga jobbet är självklart inte ett alternativ. Barn är viktigast i mitt liv. Men hade definitivt inte räknat med att bussarna i en större förort till Stockholm skulle ställas in så regelbundet eller vara så sena. Vi har inte råd att bo stort närmare kontoret tyvärr. Kontoret flyttade och de la till fler dagar per vecka med obligatorisk närvaro långt efter att jag började på den här arbetsplatsen. Har intervjuats för andra jobb under graviditeten (tyvärr i princip med samma pendlingstid) men har inte fått dem pga att jag varit gravid. Vilket jag har förståelse för, i min branch vill de ha någon på plats helst igår när de väl hittar någon så någon som först har uppsägningstid och sedan är föräldraledig flera månader löser öht inte problemet för dem. Går inte att hitta vikarier med kompetens i den här branschen, var tillräckligt svårt för min arbetsgivare att hitta en ersättare för mig.

Jo, självklart får vi lösa det på något sätt när det väl är ett faktum. Först och främst hoppas jag hitta ett annat jobb innan föräldraledigheten är slut. Jag hoppas vi eller jag ska ha råd att gå ner i arbetstid och kanske kunna jobba hemifrån oftare trots policyn, men det sistnämnda är en potentiell möjlighet, inte en rättighet. Och vi är två, vissa är ensamstående och det kanske inte är ett alternativ att gå ner i arbetstid (lön) eller turas om med någon att hämta. Är bussar försenade och tåg inställda är det liksom inte något man kan planera för. Jag har ingen aning om vilken tid jag skulle behöva gå från kontoret any given day för att vara säker på att hinna till förskolan en viss bestämd tid. Vid lunch kanske, om man nu ska räkna med värsta tänkbara scenario varje dag? Min poäng var att det är svårt att få ihop vardagen och även om man planerar finns det ofta faktorer som man inte kan råda över och inte kunnat planera för.

Vad är syftet med jobb om jag inte kan ha barn, enda syftet med att jag arbetar där jag gör är att kunna ha råd med en familj. Så att inte skaffa barn pga jobbet är självklart inte ett alternativ. Barn är viktigast i mitt liv. Men hade definitivt inte räknat med att bussarna i en större förort till Stockholm skulle ställas in så regelbundet eller vara så sena. Vi har inte råd att bo stort närmare kontoret tyvärr. Kontoret flyttade och de la till fler dagar per vecka med obligatorisk närvaro långt efter att jag började på den här arbetsplatsen. Har intervjuats för andra jobb under graviditeten (tyvärr i princip med samma pendlingstid) men har inte fått dem pga att jag varit gravid. Vilket jag har förståelse för, i min branch vill de ha någon på plats helst igår när de väl hittar någon så någon som först har uppsägningstid och sedan är föräldraledig flera månader löser öht inte problemet för dem. Går inte att hitta vikarier med kompetens i den här branschen, var tillräckligt svårt för min arbetsgivare att hitta en ersättare för mig.

Jo, självklart får vi lösa det på något sätt när det väl är ett faktum. Först och främst hoppas jag hitta ett annat jobb innan föräldraledigheten är slut. Jag hoppas vi eller jag ska ha råd att gå ner i arbetstid och kanske kunna jobba hemifrån oftare trots policyn, men det sistnämnda är en potentiell möjlighet, inte en rättighet. Och vi är två, vissa är ensamstående och det kanske inte är ett alternativ att gå ner i arbetstid (lön) eller turas om med någon att hämta. Är bussar försenade och tåg inställda är det liksom inte något man kan planera för. Jag har ingen aning om vilken tid jag skulle behöva gå från kontoret any given day för att vara säker på att hinna till förskolan en viss bestämd tid. Vid lunch kanske, om man nu ska räkna med värsta tänkbara scenario varje dag? Min poäng var att det är svårt att få ihop vardagen och även om man planerar finns det ofta faktorer som man inte kan råda över och inte kunnat planera för.

Jag arbetar extra inom förskola. 
Förskolans personal pratar väldigt mycket skit om varandra. Så undrar dom varför jag inte vill plugga för att arbeta permanent som pedagog. 
Men det jag har märkt är att föräldrarna känner av när någonting inte stämmer. Det var det första jag fick veta när jag började. 

Jag har ganska nyligt börjat jobba inom barnomsorgen och blir chockad över hur mycket det pratas om föräldrar, personal och barn.

Självklart behöver man "prata av sig" ibland och man irriterar sig på endel föräldrar mm. Men ibland blir det för mycket, speciellt när det pratas om kollegor.
Vad är det för speciella saker ni pratar om?

På vår förskola är det ofta om att föräldrar kommer dit med sjuka barn, 48-timmars regeln vid magsjuka, föräldrar som ofta hämtar försent, när föräldern är hemma med ett syskon och ändå lämnar det friska barnet på förskolan, föräldrar som inte ens hälsar vid lämning/hämtning, barn som har dåliga kläder mm. Ja, det finns folk till allt!

Berätta!