Ni som arbetar på förskola, pratar ni skit?

jag har just detta problem och det är inte alltid lätt. vill INTE prata skit om den andra föräldern för det är ändå barnets andra förälder utan försöker säga att "x glömde jackan hemma hos sig och jag har sagt att den får lämnas här på förskolan" JAG kan inte skydda den andra föräldern men tänker heller inte snacka skit så försöker göra nåt mellanting. OM detta nu är et tproblem att den ena föräldern OFTA glömmer saker (glömma kan ALLA göra) så bör förskollärarna veta detta. Det är en del av att var en förälder. Glömmer man matsäcken varje tisdag, extrakläder när det är tomt i lådan eller jackan efter varje gång man haft barnen på helgen så kanske man inte klarar av föräldrarrollen speciellt bra. Tycker ändå det är viktigt att pedagogerna vet det.

Jag tror inte pedagogerna på förskolan hinner prata så mycket skit.Vi har fullt upp att göra hela tiden,men jag kan säga att jag inte hade önskat ha mina barn så mycket på förskolan,om jag inte varit tvungen pga de stora barngrupperna som det är idag.

Jag försöker hålla mig undan från skitsnacket och anser att sådan som gäller barnen skall tas på sidan om när inga barn/föräldrar är närvarande. Det gäller även att inte skrika ut över gården att nu har hen bajsat ett helt lass. Det behöver ju inte alla veta, eller, vi  kan ta det nu för de barn som är här förstår ändå inte.

Jag lever med mottot "alla har sina goda skäl"  

Skitsnack för mig är att fara med osanning och ljuga så nej. Däremot pratas det ju om någon alltid lämnar sjuka barn t ex. Det märker vi ju allihop om de gör ändå så.

Flygfotogen: fast skitsnack kan ju vara mer än lögner tycker jag. Exempelvis att håna föräldrars kläder, jobb och dylikt.

Ja, man kan väl i princip likställa skitsnack med skvaller och sånt iofs. Det pratas hos oss, det gör det. Vanligtvis dock om det jag nämnde, föräldrar som lämnar sjuka barn (kanske ett barn som nästan spydde ner någon av oss dagen före och vi meddelade 48-timmarsregeln innan de gick hem) Det är nog den vanligaste upphakningen folk i min bransch har. Det och människor som inte kan passa tider.

skit snack o skitsnack, vi pratar inte om föräldrar i sig, mer om ifall en förälder lämnar sitt sjuka barn, skyller magsjuka på laktos, eller skriker och kränker oss pga bajs i blöjan, trots att vi bytt senast 30min tidigare. 
Vi är 1/6 minst. 6 st 2 åringar som inte kan prata och löser allt med våld är svårt. Om era barn blir rivna,bitna osv på en småbarnsavdelning kanske ni kan ha lite förståelse. Shit happens. Och det är tom lite nyttigt för dem. så d så. 

Jag har inga barn ännu (men en liten i magen) och hen kommer att få långa dagar när jag går tillbaka till jobbet. Självklart känns det inte roligt men jag jobbar som läkare och kan liksom inte gå hem klockan tre varje dag. Börjar tidigt gör jag också.

Skulle bli klart provocerad om förskolepersonalen försökte antyda att jag borde jobba mindre för mitt barns skull, alla har inte samma möjligheter och mitt barn kommer att ha en mamma som älskar sitt barn och sitt jobb. Jag snackar för övrigt inte skit om mina patienter, de är sårbara när de söker mig och de litar på mig. Det är min skyldighet att göra ett bra jobb och jag lägger fokus och energi på det istället för att snacka skit. 

Min sambo snackar inte mycket skit med kollegorna, utan det sparar hon tills hon kommer hem. Men då snackas det mycket skit istället.

Här kan hon kräkas ur sig vad hon vill då jag ändå inte vet vilka personerna är och säger heller inget till någon annan. Men jag är minst sagt förvånad över hur mycket föräldrar kämpar och krånglar för att slippa vara med sina barn.

Exakt det här som jag tycker är märkligt. Att det liksom förutsätts att föräldrar vill slippa sina barn istället för att man tror gott om de flesta.

Jag tänker att i de förhoppningsvis få fall där föräldrarna verkligen vill slippa sina barn, så har nog de barnen det bättre på förskolan än hemma. 

Dessutom: Om förskolefröken inte kan gå hem i tid för att hon har stängning och någon förälder är sen, ska förskolepersonalen på hennes egna barns förskola tänka att hon är en dålig förälder som inte vill vara med sitt barn? Eller ska de vara medmänskliga och inse att man kanske inte kan styra över precis allt...?  

Det blir ju väldigt tydligt om man kämpar med näbbar och klor för att barnet/barnen ska vara där trots att föräldrarna är hemma.

Eller att man kör dit barnen trots att dom är sjuka och sedan blir förbannade när personalen ringer och påtalar det uppenbara. Jag skulle kunna rada upp hur många exempel som helst.

Sena föräldrar har jag inte hört henne gnälla om. Eller jo dom som struntar i att komma när de ringer om att deras barn är sjukt och behöver åka hem. Det kan man väl säga går under sena föräldrar. Eller värdelösa?..

Anonym (läkare): Jag är uppväxt med läkarföräldrar som älskar att jobba. Jag och min man har också långa utbildningar och älskar våra jobb. Inte desto mindre är det ett VAL om man jobbar långa dagar hela veckan när barnen är små. Ett val man borde kunna stå för och ta konsekvenserna av. Småbarnsåren går inte i repris. Jag förstår faktiskt om fsk-personal reagerar negativt på välbetalda föräldrar som inte kan tänka sig att gå ned i tid.

Så välbetald är jag faktiskt inte, men jag ser inte hur barnet mår bättre av långa dagar om föräldern är underbetald. Det är ju lika många timmar det handlar om.

Är precis i början av min karriär och många akademiker tjänar i varje fall bättre än vad jag gör. Det är även då man som läkare har minst möjlighet att påverka sina arbetstider. Jag har sett många läkarföräldrar som gått ned till 80% men som ändå jobbar hela dagar, och de som jobbar heltid jobbar inte sällan över. Det är inte för att de struntar i sin familj, många slår näst intill knut på sig för att ta sig hem. Men ofta går det bara inte, i synnerhet om man jobbar inom akutsjukvård. Arbetsbelastningen beror naturligtvis till viss del på vart man jobbar. men i den staden där jag bor växer inte underläkarjobben på träd. Mer meriterade läkare går före och jag får ta de jobb som finns.

Alternativet är då att jag går arbetslös utan A-kassa, för inte skulle arbetsförmedlingen acceptera att jag går hemma när det finns jobb som jag är utbildad för. Då skulle även min SGI och nollas och mina möjligheter att vara hemma med mitt barn minska ytterligare. 

Mina föräldrar arbetade långa dagar när jag var liten (ingen av dem är läkare, om det har någon betydelse, min mamma är dessutom låginkomsttagare), men den tid vi hade tillsammans fick jag känna att jag (och mitt syskon) var det viktigaste de har. Vet inte riktigt vad de negativa konsekvenserna skulle ha varit? Jag har och har alltid haft en väldigt bra relation till mina föräldrar och aldrig känt mig bortprioriterad. Har inte för avsikt att mitt barn ska behöva känna så heller. Tycker att förskolepersonalen kan fokusera på pedagogik och på verksamheten och inte lägga så mycket energi på att döma andra för saker de inte har en aning om. 

Dina exempel (förutom lämna när man har syskon hemma) pratar vi om med varandra Och föräldrarna.

Komma sent, lämna sjuka barn, fel kläder är ju något man tar upp.

Även när barnen/föräldrarna beter sig dåligt!

Jag arbetar extra inom förskola. 
Förskolans personal pratar väldigt mycket skit om varandra. Så undrar dom varför jag inte vill plugga för att arbeta permanent som pedagog. 
Men det jag har märkt är att föräldrarna känner av när någonting inte stämmer. Det var det första jag fick veta när jag började.