Barn med tre pappor - ensam om det?
Jag har 3 barn med 3 pappor som rubriken lyder. Efter att ha läst en hel del här på FL förstår jag varför jag går omkring med nån form av skam för detta och inte gärna vill berätta det för vem som helst. Men, hur ovanligt som helst kan det väl inte vara ändå tänker jag?
För mig ligger det till såhär; Jag blev oplanerat gravid när jag var 17 år. Valde att behålla eftersom jag kände att jag aldrig skulle kunnat göra abort. Som den naiva ungdom jag var tänkte jag dock inte särskilt långt när det kom till "förhållandet" jag hade. Barnet var ju resultatet av en tonårskärlek. Vi höll ihop till barnet var 1 år, och kom sen att dela på ansvaret. Detta funkade helt ok till barnet valde att vid 12 års ålder bo enbart hos mig o min nuvarande man.
När mitt barn var 3 år träffade jag en kille som jag kände var min själsfrände och jag ville så himla gärna att mitt barn nr 1 skulle ha en "riktig" familj.
Vi skaffade barn och min förhoppning var att vi skulle hålla ihop såklart. Mitt upp i graviditeten fick den här "själsfränden" fullkomligt spel och svek oss alla tre genom att bara lämna oss. Jag kämpade verkligen och kröp för honom i mitt arma hopp om att vi skulle vara den familj vi "sagt". Det var upp o ned hela tiden fram till att vårt barn var 1,5 år. Då lämnade jag för gott vilket är bland det bästa jag nånsin gjort.
Han var inte särskilt intresserad av att träffa sitt barn och talade gärna om för mig att ingen skulle vilja ha mig, - en ung tjej med två barn med två olika pappor dessutom.
Jag tänkte inte ens på att träffa nån vid det laget utan trivdes väldigt bra själv med barnen. Umgänget han hade/har med vårt barn har jag från start fått ordna upp och anpassa så att det ska fungera så bra som möjligt.
På gott och ont har han genom åren mest fungerat som en kompis till vårt barn och aldrig haft en papparoll. Vårt barn kallar honom vid namn. Idag har de ett regelbundet umgänge och jag vet att de verkligen älskar varandra och trivs ihop.
När mitt andra barn var 3 år blev en kille jag känt sen gammalt intresserad av mig men jag drog mig för att "trilla dit" och kände mig mindre värd med exets ord ringande i öronen. Han övertalade mig dock till en dejt och sen dess har vi varit ett par. Detta är nu 6 år sedan.
Han hade inga barn och jag hade inte tänkt skaffa fler. Inte bara för att jag redan hade två friska fina barn, utan också för att "så kan man väl inte ha det! Tre barn med tre pappor! Skäms!" Typ.
Till saken hör att den här mannen direkt tog mina barn till sig och för mitt minsta barn har han alltid varit "pappa". Han kom in och köpte mig och hela "kitet" och trots att jag fått till mig att ingen nånsin skulle göra det - hör o häpna liksom!
Vi valde att bli gravida ändå och har nu ett barn på 4,5 år, är gifta och lever som en vanlig kärnfamilj. Mina två äldre barn bor hos oss på heltid, förutom det begränsade umgänge som finns med deras pappor.
Jag vill gärna understryka att barn nummer 2 såklart till fullo vet vem som är biologisk pappa och att biofadern är ok med att barnet kallar min nuvarande man för "pappa".
Jag tänker ibland såhär, att om jag inte haft mitt första barn sedan tonårstiden så hade ingen höjt på ögonbrynen över att jag "misslyckades" med mitt andra förhållande (som ju då varit mitt första) och valt att gå vidare med kille 3 (som då varit kille 2). Nånstans känner jag att förhållandet i tonåren knappt var värt namnet utan det rörde sig egentligen om en typisk tonårsgraviditet , - som jag också var "ordentlig" nog att ta ansvar för.
Ändå går man omkring och förutsätter att de som inte känner en tillräckligt absolut skulle döma ut en bara utifrån principen att man har tre olika fäder.
Själv känner jag att det finns 2 pappor runt mina tre barn eftersom andra barnets far aldrig varit närvarande på "riktigt". Men 3 är det ju helt krasst och det kan man ju aldrig komma ifrån.
Att kändisar som Tilde De Paula och systrarna Graaf har barn med 3 pappor har jag aldrig hört nån oja sig över, men när det kommer till oss ickekända undrar jag om det är lika "ok"?
