att ha ett val?

Jag tror inte bara det är bittra biomammor, även om en del säkerligen är just det. Det är nog personer som inte varit i styvförälderrollen, alternativt människor som är styv/bonusföräldrar där det flytit på smärtfritt och kan inte föreställa sig att andra kan ha det annorlunda. Okunskap helt enkelt. De tror verkligen själva att det är onormalt eller fel på en om man inte kan ta till sig bonusbarn och älskar dem på samma sätt som sina egna barn.

Angående att man skriver just elaka kommentarer, så tror jag att det beror på att på nätet kan man vara stor, stark och rättfram, något egentligen ganska få vågar vara i verkliga livet. Internet med dess anonymitet (för de allra flesta elaka kommentarer kommer ju från "Anonym") ger dem en möjlighet att vara det, samt få ut alla aggressioner och sin frustration över att inte kunna/våga öppna munnen i vardagen. Men att vara direkt elak är ju inte snällt, vilket de sålart vet, så de maskerar elakheterna med argumentet "det är synd om BARNEN". För försvarar de barnen så är ju dom de "goda" och de skriver ju bara för att försvara BARNEN!!! (ofta skrivet med versaler och många utropstecken ) De är inte ute efter att ens försöka förstå ts eller hjälpa utan vill hitta en hackkycklig och  vad är då inte ett lättare byte än en bonusförälder?

Sedan finns det säkert en del av de också som har svårt att uttrycka sig nyanserat i skrift och låter mer anklagande än de egentligen är.

Bara min lilla teori...

Haha, såg just att jag själv skrivit i en annan tråd "för barnens skull" med versaler :-0 Men det var inte för att maskera elakhet utan för att jag ville poängtera just det, men det är lite svårt i skrift att få till det på ett bra sätt. Antar att jag själv kan höra till den gruppen som kan låta mycket hårdare än jag verkligen menar att vara... Ska jobba på det!

Ett litet tillägg på att vara anonym...biomamman hänger här också och det räcker med tjafs från henne, skulle hon se att jag skriver nåt enligt henne opassande så blir det ett herrans liv. Annars håller jag helt med dig

Jag förstår absolut! Anonymitet är bra, bara man inte använder den för att kunna skriva elaka saker man annars inte kan stå för.

klart att du får berätta hur du känner och tillåt inte dig själv bli kvävd av besser visser moralister...så länge du behandlar bonusar bra (respektfullt och ansvarigt)...alla behöver råd, speciellt bonusföräldrar, vems roll är kanske tom svårare än föräldrarnas...trots avsaknaden av juridiska förplikterser

Tack!

Jag tycker det är så sorgligt att trådar som uppenbarligen skapats av förtvivlade människor, som knappt orkar mer och skapar en tråd för att få råd och stöd, blir ett ställe där man sågar denna person vid fotknölarna. Jag utgår från att de flesta gör sitt yttersta för att få den nya familjen att fungera så bra som möjligt, där målet är att alla personer i den ska må bra och alla ska få sina behov tillgodosedda. Men när ens bästa inte räcker, då behöver man en hjälpande hand,  inte en bajsmacka med skit i ansiktet.

 Även jag trots att jag är bonusmamma blir orolig för att bonus har börjat haka upp nästan varje ord, så det nästan låter som stamning. Hur kommer man till rätta med det? Det sista tipset jag behöver höra är att bonus stammar för att skilsmässan var fruktansvärd för barnet och nu har det förlorat sina föräldrar 50% av tiden och dessutom så kommer det en hemsk bonusmamma in i bilden. Ärligt, även om detta vore sant, på vilket sätt kommer detta hjälpa barnets situation nu? Ja, juste jag kan ju se till så den hemska bonusmamman försvinner ja... 

Jag håller med dig... 
Det är inte vettigt någonstans med detta ständiga skuldbeläggande av bonusföräldrar.
Jag tror någonstans att det har med deras egen skuld att göra.. Att dom känner att dom misslyckats som familj, men att bära den bördan skulle innebära att dom i sina egna ögon blir en sämre förälder.. Och då blir det ju så mycket enklare och skönare att leva om man skopar över all den skulden på den elaka bonusföräldern.. 

Hur länge har du varit bonusmamma?

Utifrån min erfarenhet, jag kan säga dig att det blir lättare med tiden. Man hittar sin roll (men ärlig kommunikation och stöd från partner är avgörande), och pressar sig själv mindre. En sak till, som jag tror stämmer, samhället sätter hårdare press mot bonusmammor än mot bonuspappor. Försök att skaka av det. Lyckas du ha en bra relation med bonusar, är respekt omsesidig, så har du åstadkommit mycket faktiskt. Eller - det kan utvecklas till en riktig förälder-barn relation, men behöver inte. Och det är absolut ingen katastrof om det inte gör det. Lycka till :)

Jag har vart bonusmamma i drygt ett år nu. Och självklart blir det lättare för varje dag då vi blir mer och mer en familj där jag får en naturlig mammaroll. Det är bara ibland när man inser att man exempel skulle ha kunnat vart i väg och isklättrat nu, och ist sitter jag i en sandlåda med en skrikig unge som inte ens visar uppskattning för vad jag ger avkall på (vilket självklart inte kan krävas av en 3 åring). Ibland är det tungt att ha barn och det tror jag alla föräldrar tycker oberoende om det är bio eller bonusbarn. 

Mina barn har en bonusmamma sen ca ett år tillbaks, och hon upplever mycket ungefär som du.
Vi har pratat mycket om det här hemma, att saker tolkas helt olika beroende på vem som säger det till vem.
 
Och jag har känt precis sådär som du beskriver när hon har sagt att barnen varit jobbiga, ÄVEN om jag också tyckt det.
Jag har tänkt och kanske till och med sagt högt någon gång "Jamen flytta då". Det har liksom varit tabu att någon annan klagar på mina barn, det får bara jag göra. Jag tror det har att göra med att jag har känt någon slags bräcklighet i relationen som inte finns om man är två bioföräldrar. Eftersom barn kan vara så sjukt jobbiga emellanåt så är man hela tiden lite extra känslig för hur ens partner känner sig som saknar biologiska band till barnen.
Nu efter ett år börjar situationen bli bättre, vi har alla vant oss mer vid varandra tror jag och känner större samhörighet. 

Håller med orolig ovan. Det är så känsligt när någon som tar hand om ens barn kritiserar dem. Jag kan ofta bli fullständigt less på mina barn men orkar ändå eftersom det är mina älskade barn. Ibland kan jag till och med oroa mig om förskolepersonalen alltid kommer att orka behandla mina barn schysst när de är som jobbigast just för att det inte är deras egna barn. Och jag skulle förmodligen känna samma sak om mina barn plötsligt fick en bonusmamma (som jag till råga på inte ens kände). För ens värsta mardröm är ju att ens barn ska fara illa på nåt sätt.

Jag skulle vilja ge dig en kram. Den ärlighet och insiktsfullhet du har  är fantastisk. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbig att det kommer in en ny person som tar ansvar över dina barn som du dessutom inte får vara med att välja ut... 

Det jag kanske inte förstår är hur denna frustration generellt läggs på alla bonusmammor...  Bonusmamman har normalt ingenting med att bio-föräldrarnas förhållande inte höll, det valet har bio-föräldrarna själva gjort. Och det valet medför möjligheter att det kommer in bonusföräldrar i barnens liv...

Jag tror nog oxå att man som förälder behöver ha en helhetsbild. 
Funkar barnen ihop med partnern/bonusföräldern?
Visas det omtanke, respekt och kärlek?
Förmedlas det trygghet i vardagen?
Om så är fallet så är det ju fullt naturligt att säga att det är jobbigt ibland.

Vi kan ju ta en liknelse.
En väninna pratar med mig om ett problem i sin relation. Mannen diskar inte och hon är sjukt irriterad på detta.
Det får ju inte mig att tro att hon hatar sin man och gärna misshandlar honom psykiskt så fort hon får chansen.  

Vad man än intalar sig själv så kommer den dagen då man som bonusförälder oxå måste tillrättavisa. Däremot överlåter jag huvudansvaret till bioföräldrarna så långt det bara är möjligt..

Som bonusförälder är man "damned if you do damned if you don't"..

Eller standardsvaret: Du visste vad du gav dig in på eftersom han hade barn! Eh? Nä.. För INGEN vet hur det är att vara bonusförälder förrens man är där!
Och om man tycker att det kan vara jobbigt så kan man packa och dra! 

Tack för det MEN det blev visst ett missförstånd tror jag bestämt...
Jag är barnens pappa och bonusmamman är alltså min nya fru.
Så nog har jag varit med och valt ut henne ;) 
Nu måste jag fundera på hur jag egentligen utryckte mig i mitt inlägg...

Vad jag ville säga var nog mest att det lätt kan bli mycket kluvna känslor även för bioföräldern som valt sin partner, jag älskar och respekterar min fru men samtidigt reagerar 
man gärna med ryggmärgsreflexer när det handlar om ens barn, i bland annat såna här fall.

 

Jag förstod hur du menade i första inlägget, och kom att tänka på det när jag igår pratade med min mycket uppgivna sambo. Hans son är just nu, för att uttrycka det milt, en jävelunge. Han är otrevlig, svär, är elak, slåss, vägrar lyssna... Samtidigt som han så klart kan vara den där underbara ungen han egentligen är oxå. 
Men.. Igår sa min sambo, efter en hel dag av tråkiga situationer, att han är så ledsen för sonens beteende gör just nu att han nästan har svårt att tycka om honom. Och jag kramade honom och sa att det blir bättre och att vi ju gör vad vi kan.. Och det är väl den förståelsen man skulle vilja ha som bonusförälder oxå. Att någon visar förståelse och acceptans över hur jobbigt det kan vara ibland. När hans dotter gick igenom den fasen var det jag som ville kasta in handduken, då var det jag som tyckte det var riktigt jobbigt, och hade jag inte fått förståelse från min sambo då så hade jag nog mått riktigt dåligt.