Att låta någon annan trösta ens nyfödda?

Mamman är en extremt unik person för det nyfödda barnet. Farmor är än så länge bara en släkting bland alla andra. Det är farmodern som bör tagga ner.

Barnet är 4 veckor. Detta är deras första barn. Om det är jobbigt för mamman eller pappan att någon annan håller bebisen när den är ledsen så ska dom givetvis inte låta någon annan trösta bebisen.
För vems skull skulle det vara det bästa menar du? 

Jag gillar heller inte att andra tröstar vår dotter när hon är ledsen. Det gör jag eller min sambo. Men såklart vill svärmor och andra släktigar gärna göra det. Men det är mitt barn och jag bestämmer. Jag tror inte ditt barn tar skada utav det men jag tycker att du ska lyssna på dig själv. Vill du inte att någon annan än du och din man tröstar så säg det. Det får dom respektera. 

Jag vet inget om teorierna bakom. Men närmitt första barn var fyra veckor så gjorde det fysiskt ont i mig när hon grät. Hennes pappa reagerade mer sansat och kunde ta upp henne efter några minuter när han gjort färdigt det han höll på med.

Om jag var du skulle jag försöka lägga det på den lättsamma bogen med svärmor. "Ja han skulle säkert kunna bli tröstad av dig men du veeeet ju hur det är med oss nyblivna mammor. Du minns väl själv hur hormonerna påverkar. Jag vet att jag är fånig men jag vill verkligen trösta honom själv. Du får tillbaks honom när han är nöjd igen. Såsåså kom lille vän du gör din mamma alldeles olycklig, schhh schhh schhh..."

Inte kan hon motstå det, om du gör det tillräckligt självklart och bestämt?

Jag går helt enkelt fram till "den äldre kvinnliga släktingen" (i vårt fall min mamma) och säger att E vill till mig och att jag tar henne nu, så ammar jag henne eller bara gosar med henne. Oftast blir hon tyst bara hon kommer till min famn. JAG och MIN MAN är våra barns föräldrar och deras huvudsakliga anknytningspersoner. De träffar inte några släktingar normalt sett under veckorna, utan träffar morföräldrarna och farmor ca en gång varannan vecka. Inte tillräckligt för att knyta några band. Sonen träffar personalen på förskolan oftare än så, fan, de träffar grannen som jag inte ens vet vad han heter oftare... Om farföräldrarna träffar sitt barnbarn för första gången efter en månad så lär det inte vara människor ni träffar så ofta. Jag skulle helt enkelt säga "Nu vill X till mig" om bebisen börjar gråta och ta tillbaka barnet.

När ett så litet barn gråter är ju det mest naturliga och självklara (och som i 99 fall av 100 lugnar omedelbart) att amma. Det kan inte farmor. Att hon inte ska gå runt med en gråtande bebis när du kan få den lugn på 5 sek är en självklarhet. Bebisens behov går före farmors.

Tack till alla som har svarat!

Ni har rätt i att jag måste stå upp för det jag tycker är rätt/fel och att jag vet vad som är bäst för mitt barn. Jag önskar att svärmor hade varit mer respektfull till att vi är föräldrarna men tyvärr är det inte fallet. Jag har så svårt att förstå hennes beteende eftersom jag själv aldrig skulle komma på tanken att ta någon annans barn ifrån dess förälder då de vill äta eller är ledsna. Hon är dessutom väldigt dominant och jag har svårt som nybliven mamma att stå på mig. Tyvärr inträffade även en incident ikväll där hon ville hålla sonen från att ammas och jag känner mig återigen överkörd som mamma.

Jag har pratat med min man som håller med mig och han kommer att behöva prata med sin mamma för såhär kan vi inte ha det när vi ska ses. Tack för ert stöd!

Jag har sagt: Ni får gärna hålla barnet när hon är lugn och nöjd men när hon är ledsen vill jag trösta eller amma henne. Är jag inte där får ni förstås försöka trösta till jag kommer men jag vill ha tillbaka henne sedan. En person valde att inte lyssna och det var min syster. Nog för att hon har många barn och nog är en av de jag känner som säkert är bäst på att trösta så det var säkert minsta möjliga lidande för min dotter i sammanhanget men jag sa till henne rätt skarpt. Jag sa: Jag vill kunna lita på de som håller min dotter och om du går iväg och tröstar henne så blir jag obekväm och då känns det inte bra att du håller henne. Hon fattade och gjorde aldrig det igen. Min svärmor som annars kan vara motvalls hatar tack och lov barngråt så hon ger henne direkt till mig eller pappan så för en gångs skull är hon inte ett bekymmer... 

Nu är min dotter nio månader och är det bara lite gnäll så tycker jag det är OK att andra tröstar om min dotter accepterar det men inte annars. Självklart så får andra trösta om jag eller pappan inte är där numera men jag förväntar mig att de försöker söka vår uppmärksamhet. Som nyfödd lämnade jag inte henne med blicken många stunder men nu när hon kan leka nöjt på golvet så händer det att jag lämnar henne en kort stund med en släkting jag litar på och då kan hon ju förstås börja gråta och jag inte är där men när jag kommer tar jag över. Något som var häftigt när jag var hos syrran senast så fick min tioåriga systerdotter trösta dottern utan problem men andra vuxna lyckades inte fast hon var mycket mindre ledsen när de försökte. (Jag var på toa och kunde inte komma ut pga magproblem, när jag kom ut satt hon och kramade sin kusin och var ganska nöjd men när syrran försökt så hade hon bara kastat sig i en båge)

Självklart ska mamman eller pappan trösta. Gå på din instinkt!

Självklart ska ni trösta! Jag vill fortfarande trösta min 3 åring även om farmor/mormor/morfar duger. Men det gör ju ont i mig när mina barn är ledsna. Förklara bara att du tröstar och när barnet är lugnt igen så får hon ta över.. Tror det kan bli då att dom blir lite överexalterade med sina barnbarn känner igen det där. Dom älskar ju dom med men det är bara att säga till.

Ts: mitt fjärde barn är nu dryga tre månader och jag (eller maken) tar fortfarande tillbaka honom när han behöver tröst. Ju större han blir, desto naturligare blir det för honom att söka tröst i vilken trygg famn som helst och då kommer han få det! Men än är det mammas och pappas famn som gäller.

En glad bebis får gärna knyta an till andra personer. Det är bara nyttigt. Men en ledsen "ska" vara i trygghet.

För mig har det varit självklart att jag eller pappan tar barnet när det är ledset, och det har varit självklart för alla omkring oss att ge oss barnet när det varit ledset. Mamma och pappa ÄR trygghet som farmor inte kan vara för en så liten bebis, om hon inte umgås med bebisen mycket dagligen. Bra att din man håller med dig så får han ta snacket med sin mamma!

Jag lärde mig en gång att anknytning till personer som inte är primär anknytningsperson skapas genom att de lämnar över barnet till den person som är primär anknytningsperson.

Usch ja, jag tyckte också det var svårt att säga ifrån med första barnet. Lärde mig ganska snabbt att göra det dock, det enda som fungerar tror jag. Mitt barn och _jag_ som bestämmer (och pappan givetvis), men ingen annan har någon "rätt" till barnet.
Jag anser att ett ledset/oroligt barn ska få komma till sin trygghet så fort som möjligt. Det är det barnet söker efter, behöver. Är farmor en anknytningsperson som kan ge barnet trygghet så är det en annan femma, nu är hon inte det. Barnets behov går före hennes välvilja alla gånger om, och främjar också deras relation på sikt. 
Egentligen behöver man inte diskutera så mycket, "jag vill trösta mitt barn när det gråter" borde faktiskt räcka och respekteras, kan man tycka i alla fall...