skriva på papper som ge samma rättigheter som giftapar

Råkade trycka iväg inlägget lite för tidigt.

Min tanke är inte att sambos automatiskt skulle ha samma krav och rättigheter, men att de skulle ha möjligheten att skaffa dessa utan att formellt gifta sig vilket är en skillnad.

I många andra länder skiljer man på den religösa vigseln och den juridiska vigseln. Dvs man har två vigslar, en för det juridiska och en för det religösa.

Det är inte heller här alla samfund har rätt att viga juridiskt, utan det är även här två vigslar   

Hur svårt är det att skilja sig? Lämna in papper, behöver inte vara påskrivna av båda, och 14 dagar senare är du skild. Finns det barn med i bilden så är det 6 månaders betänketid. Men ärligt talat, är man sambo med gemensamma barn och gemensamt boende, gemensamt bohag o.s.v. så lär väl det vara det minsta bekymret, att man inte är "lagligt singel" på ett halvår? Det lär antagligen ta längre tid än så att reda ut saker och ting, och separera. Alldeles oavsett det lagliga... Angående riva pappren, så är det väl så att det också är rätt svårt. Avtal skrivs ju i regel på i original där parterna har varsitt, det räcker ju inte med att den ena river sitt. Sedan kan man självklart riva det gemensamt, om man vill det... Men är man så överens, så skulle nog en skilsmässa gå minst lika smidigt...

Håller med, att man kan skriva på ett papper pappa, utan att vara gift på pappret, men ändå har samma rättigheter. Man behöver ju inte skriva på dessa papper direkt när man har blivit sambos. 
Har man barn så är det en trygghet, men känns surt att man måste gifta sig oavsett om det är gratis bara för att få det juridiska. 

Just av den här anledningen gjorde vi som vi gjorde. 

När vi köpte hus tillsammans så valde vi att vilja vara lagligt gifta och varandras närmaste anhörig vid skada och  så vidare. Men vi var långt ifrån så säkra på varandra att vi ville lova till döden skiljer oss åt inför hela tjocka släkten. Dvs vi ville skriva nödvändiga papper för tryggheten, men inte gå igenom det känslomässiga engagemanget i ett bröllop. Därav att vi valde att gifta oss på ett kontor med främmande människor en helt vanlig vardag. Och med gifta sig menar jag skriva på ett papper. 

Sedan kom önskan om att få visa hela värden att det är vi. Dela ringar och allt det där. Och då gjorde vi det.

Så vi delade upp det i det praktiska och det känslomässiga. Och det var helt rätt för oss.  

Jobbigt att det känns "surt att man måste gifta sig". Med tanke på att det är de rättigheter (och, antar jag, även skyldigheter) som man har som gifta som ni ändå vill ha... Ser man historiskt på det, så har äktenskap alltid varit mest en juridisk fråga. Förvisso har äktenskapet ingåtts i kyrkan, rent formellt. Men vanligtvis så handlade det om pengar m.m., och förhandlades mellan den blivande brudens pappa och brudgummens pappa eller brudgummen själv... Skrevs avtal o.s.v. Det var väl även så, om jag inte minns helt fel, att en trolovning ansågs som tillräckligt juridiskt bindande i många fall, att själva äktenskapet inte var så viktigt...

Synd för dig och sambon, att ni lever på en tid då det anses socialt acceptabelt att skaffa barn utan att vara gifta - eller? Annars hade ni ju fått gifta er illa kvickt för att ens kunna bo ihop och för att skaffa barn? Ärligt talat - vill ni ha de juridiska fördelar som finns med att vara gifta - gift er! Svårare än så är det inte.

Det är inte medeltiden nu, utan 2000-talet, måste ändå finnas fler än jag som inte vill vara gift, men ändå har en trygghet ifall något händer, tex om någon av oss avlider. Därför startade jag tråden för att kolla vad andra ogifta "syndare " har gjort.

Fast det finns ju borgerliga bröllop och bröllop i alla olika religioner, så det har ju ingenting speciellt med kyrkan att göra... 
Jag kanske är trög, men jag har så svårt att förstå varför det känns surt att skriva på ett sorts papper men inte ett annat? Möjligheten finns ju alltså redan för samboende att få samma juridiska status som ett gift par - det kallas för äktenskap. Det är den enda möjligheten.

Men man behöver ju som sagt inte tala om för någon att man är gift, utan bara gå till stadshuset eller vart man nu går i sin kommun för att gifta sig borgerligt och skriva på det där pappret. Inte svårare än så...

Vad är det som är negativt med att gifta sig menar du? Att man kallas för gift? 

Äktenskapet skapades för att ge trygghet åt två personer som lever ihop och skapar ett liv tillsammans med t ex barn, hus, land, pengar med mera. Det är just därför äktenskapet finns. Det fanns lååååååååångt innan kristendomen och idéerna om "synd" osv. 

Ska man nu skapa något annat som är precis likadant, som inte ska heta äktenskap?  

Det verkar lite konstigt...
 

Jag är verkligen genuint intresserad av varför du inte vill. 

Exakt var ligger skillnaden för dig att gifta sig rent juridiskt och skriva alla avtal som behövs för att få samma status? 

Är det känslomässigt, eller något annat? 

Har alltid haft en flickdröm med bröllop, men just ju som läget är så kommer det aldrig kunna bli som jag vill har det, har inte ork att ordna ett bröllop, sen har jag inte så mycket vänner som man hade innan samt bråk mellan familjen. För att göra det kortfattat. Men förstår om ingen förstår det.  Därför känns just att gifta sig borgligt som en misslyckande och inte alls som jag har tänkt mig. Vill har bra papper skrivna som en trygghet ifall om någon dör eller händer något.
Vet att man kan gifta sig senare även om man har gjort det borgligt, men känns ändå som att tåget har gått.
Kan tyvärr inte förklara det bättre. Just nu vet jag inte ens om jag vill vara gift heller. Men vill självklart leva med sambon resten av mitt liv, annars hade jag/vi inte skaffat barn.
Blev väldigt rörigt detta. 

Nej jag förstår precis. Det var ju så jag kände. 

Men det är mer känslomässigt för dig än för mig. Jag hade lättare att separera det juridiska och det känslomässiga i en ceremoni. För mig var det helt ok att de inföll vid två helt olika tillfällen.

Och sina känslor kan man inte rå för eller påverka. 

För mig var det en sak med att skriva på äktenskapspappret som gjorde att det övervägde det känslomässiga att inte vara redo för bröllop. Det var svärmor.  Hur snäll och trevlig hon än är så är hon en mycket dominerande människa. Och min man och jag var rädd för att om min man skulle råka ut för en olycka och ligga i koma eller dö så skulle hon in och bestämma vad som ska hända och domdera på sjukhuset som närmaste anhörig. Som gifta kunde ingen ta det ifrån mig. 

Det jag önskade att det fanns koncept där man kunde få välja de delar man vill omfattas av.

Ah, som en checklista där man kan bocka i de punker man vill. Ja det vore ju smart. 

Vill man inte vara gift får man vara sambo istället. Med de fördelar och nackdelar som det innebär... De ogifta "syndare" som jag har i min bekantskapskrets, har sett till att skriva inbördes testamente där de testamenterar så mycket de kan till varandra i händelse av dödsfall. Utöver det har de sett till att ha bra försäkringar, så att de vid ett dödsfall ska kunna lösa ut barnen på den "fjärdedel" av det de gemensamt äger som man inte kan testamentera bort (laglotten). Det blir ju en extra försäkringskostnad för dem, och kommer ju sannolikt göra att de pengar som då går in på barnens konto kommer behöva förvaltas av en god man. Men om deras principer/tankar/drömmar i frågan, är viktigare än att se till hur verkligheten ser ut, så är ju det deras val... Personligen skulle jag aldrig anse att det är viktigare att få ett "prinsessbröllop à la min barndomsdröm" än att säkra bästa och tryggaste framtid för mig och mina barn, alternativt barnens pappa och mina barn, om något skulle hända någon av oss... Men, sedan var det också min och min mans gemensamma önskan att gifta oss innan vi skaffade barn...

Det jag har fått förklarat för mig är att som gifta så har man inte bara rättigheter, utan även en del skyldigheter. En del av dem finns även som sambo, men fördelen med att inte kunna "välja och vraka i konceptet" är att det är många som skulle välja att få alla fördelarna, men svårt att få med skyldigheterna i ett sådant kontrakt...

Jag skulle vilja skippa hela den ekonomiska biten (och sambon också), men ha med detta med att vara den närmast anhöriga vid sjukdom etc.