Snälla hjälp en uppgiven nybliven mamma! AP i praktiken?
Lägger frågan under attachment parenting eftersom jag vill ha svar av er som har det tänket!
Jag är nybliven mamma till en liten 5 veckors. Allt är just nu underbart och skrämmande på en gång och vi håller på att lära känna varandra. Amningen fungerar bra och förutom lite magknip är hsn en nöjd liten bebis. Jag känner att AP-tänket med närhet och lyhördhet tilltalar mig. Lilla skrutten vägrar till exempel att läggas ner dagtid (nätterna däremot sovs gott i spjälsäng somsidovagn till vår säng!) vilket innebär attvi bär/håller i famnen hela dagarna. Ok för oss eftersom det är vad han behöver just nu!
Men. Satt häromdagen och läste igenom delar av APtråden för inspiration och tips, men blev bara mer och mer uppgiven ju mer jag läste. Känner att jag aldrig kommer att kunna leva upp till 100% lyhördhet och 100% svara på signaler på sekunden, vilket vissa AP-aktiva förespråkar. En aktiv skrev att hon på handens ena fingrar kan räkna hur många gånger hennes barn skrikit mer än en halv minut. En annan att hon aldrig försätter sig i situationer att hon inte på sekunden kan ta upp sitt barn om det skriker. Dusch och längre toabesök genomförs enligt henne inte om honär ensam hemma. Någon skrev att hon stannar bilen omedelbart om bebisen skriker oavsett var hon är. Om barnet skriker på bussen så ska man hoppa av vid nästa hållplats och trösta, ta upp barnet på bussen är för farligt.. Amma ska man göra på momangen om det behövs, kan vara på golvet eller på marken utomhus, spelar ingen roll.
Men i praktiken? Blir APare aldrig dåliga i magen och _måste_ på toa? Ska man stanna på motorvägen och trösta? Ska man hoppa av bussen som går fyra gånger om dagen och sitta i en busskur 3 timmar i väntan på nästa? Ska man amma på marken i en snödriva och minusgrader?
Enligt APforumet får barnet skyhöga kortisolnivået av att skrika ensam vilket kan ge hjärnskador...
Jag vågar knappt gå ut på promenad längre, tänk om han börjar skrika och det är en bit hem? Det är runt nollan här, amma utomhus går inte... Hur gör ni? Om han skriker på bussen och det är 5 minuter hem, vad gör man då? Eller när han bajsat ner hela skötbordet inklusive mig och jag behöver två händer för att sanera, är det jättefarligt att han skriker en minut i vagnen i hallen där han både kan se och höra mig?
Känner mig mer och mer isolerad och skulle verkligen behöva komma ut men är livrädd för att hamna i sådana situationer där jag inte kan trösta honom... Är jätteledsen just nu...
Kan tillägga att vi köpt en Tricottisjal men den trivs han inte i vilket är en stor besvikelse... vet att det finns knytsjalar också.