• minerva123

    Snälla hjälp en uppgiven nybliven mamma! AP i praktiken?

    Lägger frågan under attachment parenting eftersom jag vill ha svar av er som har det tänket!

    Jag är nybliven mamma till en liten 5 veckors. Allt är just nu underbart och skrämmande på en gång och vi håller på att lära känna varandra. Amningen fungerar bra och förutom lite magknip är hsn en nöjd liten bebis. Jag känner att AP-tänket med närhet och lyhördhet tilltalar mig. Lilla skrutten vägrar till exempel att läggas ner dagtid (nätterna däremot sovs gott i spjälsäng somsidovagn till vår säng!) vilket innebär attvi bär/håller i famnen hela dagarna. Ok för oss eftersom det är vad han behöver just nu!

    Men. Satt häromdagen och läste igenom delar av APtråden för inspiration och tips, men blev bara mer och mer uppgiven ju mer jag läste. Känner att jag aldrig kommer att kunna leva upp till 100% lyhördhet och 100% svara på signaler på sekunden, vilket vissa AP-aktiva förespråkar. En aktiv skrev att hon på handens ena fingrar kan räkna hur många gånger hennes barn skrikit mer än en halv minut. En annan att hon aldrig försätter sig i situationer att hon inte på sekunden kan ta upp sitt barn om det skriker. Dusch och längre toabesök genomförs enligt henne inte om honär ensam hemma. Någon skrev att hon stannar bilen omedelbart om bebisen skriker oavsett var hon är. Om barnet skriker på bussen så ska man hoppa av vid nästa hållplats och trösta, ta upp barnet på bussen är för farligt.. Amma ska man göra på momangen om det behövs, kan vara på golvet eller på marken utomhus, spelar ingen roll.

    Men i praktiken? Blir APare aldrig dåliga i magen och _måste_ på toa? Ska man stanna på motorvägen och trösta? Ska man hoppa av bussen som går fyra gånger om dagen och sitta i en busskur 3 timmar i väntan på nästa? Ska man amma på marken i en snödriva och minusgrader?
    Enligt APforumet får barnet skyhöga kortisolnivået av att skrika ensam vilket kan ge hjärnskador...
    Jag vågar knappt gå ut på promenad längre, tänk om han börjar skrika och det är en bit hem? Det är runt nollan här, amma utomhus går inte... Hur gör ni? Om han skriker på bussen och det är 5 minuter hem, vad gör man då? Eller när han bajsat ner hela skötbordet inklusive mig och jag behöver två händer för att sanera, är det jättefarligt att han skriker en minut i vagnen i hallen där han både kan se och höra mig?
    Känner mig mer och mer isolerad och skulle verkligen behöva komma ut men är livrädd för att hamna i sådana situationer där jag inte kan trösta honom... Är jätteledsen just nu...

    Kan tillägga att vi köpt en Tricottisjal men den trivs han inte i vilket är en stor besvikelse... vet att det finns knytsjalar också.


  • Svar på tråden Snälla hjälp en uppgiven nybliven mamma! AP i praktiken?
  • Madeleine 804

    Jag tycker du gör mycket rätt. Men köp en knytsjal skulle jag rekommendera (jag hittade min billigt på blocket, knappt använd!). Jag kunde använda våran långsjal till min son redan som nyfödd, i grodposition kan man få till stöd för nacken också. 

     Jag har också ammat ute i minusgrader, det funkar om man är rätt klädd och sitter i lä. Blir inte kallt då tycker jag. Min son har det dock varmt och gosigt, för han är nära mig (hud mot hudkontakt gör att mammans kroppstemperatur går upp), och jag hade alltid en filt virad runt hans kropp så att han inte skulle bli kall på resten av kroppen. 

    Lycka till. 

  • vad ska man heta

    Ta det lugnt. Det viktigaste är att du ger ditt barn närhet och kärlek och det verkar du absolut göra. Lyssna på barnens signaler. Gör det du tycker är bra. Du kommer förstöra amningen om du är för orolig för allt.

  • Natulcien

    Du har redan fått en massa bra svar. Men jag tänkte bara kommentera det där med kortisolnivåer. De höjs ju om bebisen skriker ensam. Men om du måste rusa på toaletten, ta på dig kläder, är på bussen eller sitter i bilen så är du ju närvarande och kan prata lugnande med bebisen. Hen ju inte ensam då, utan har dig närvarande.
    Jag la sonen i mjukliften vid mina fötter när jag satt på toaletten t.ex., duschade när sambon var hemma, för övrigt bar jag mycket i bärsele.

  • minerva123

    Tack igen alla för fina svar! Jag behövde få lite perspektiv på det hela och det har ni gett mig. Tack!

    Flickan och kråkan: vilket superbra tips! Det märks att han inte gillar att "försvinna" ner i påsen, vore ju guld att kunna ha honon upprätt. Ska testa det!

    Natulcien: hur är det med stressnivåerna om han blir ledsen liggande i vagn som rör sig och jag pratar lugnande med honom? Han brukar somna efter 1-2 minuter om jag gör så alt ligga lugnt och titta på mobilen på vagnen. Eller ska jag alltid ta upp honom istället? Gör lite olika från gång till gång nuförtiden.

  • mikroE

    Du är en vanlig människa med fel och brister men också många goda sidor och vissa delar av föräldraskapet kommer vara lätta och andra svåra. Du är inte perfekt, du kan alltså inte utföra ditt föräldraskap perfekt så stressa inte upp dig för att du inte kan det, det går helt enkelt inte men du kan och bör göra ditt bästa och sträva efter att göra ditt bästa men du kommer göra misstag och du kommer ibland inte räcka till och då får man börja om och ta nya tag. Man kan be om förlåtelse även till ett spädbarn och även om barnet inte förstår, om inte annat så är det terapeutiskt för dig och du kan ta nya tag. Barnet kommer också att vilja göra saker själv vad det lider och du kommer kunna göra saker utan barnet i famnen eller i sele. Jag tyckte det var konstigt när min dotter första gången gnällde och ålade i min famn och jag inte kunde trösta henne och jag då satte ned henne på golvet för att kunna komma upp och bära runt henne när det visade sig att hon ville sitta själv på golvet och inte i mitt knä och var hur glad som helst därnere. Jag hade inte satt några gränser men hon hade faktiskt satt en gräns åt mig "Mamma, jag kan sitta själv nu och jag vill faktiskt göra det nu. Du får plocka upp mig när jag gnäller dock..." Jag fick mig också en tankeställare att inte hindra mitt barns naturliga upptäckarlusta och behov av att prova nya saker och nu när hon börjar rumphasa och gå runt möbler så försöker jag låta henne upptäcka utan att begränsa annat än om det är livsfara. Jag tror hon är tacksam för hon verkar extremt välmående och alla verkar förundras över att hon är ett så harmoniskt barn med så mycket glädje. Då kan jag säga att jag har gjort maaaaassor av fel och blivit arg på henne, gått på toa och hon vaknat och blivit ledsen, åkt bil och inte kunnat stanna och hon gråtit massor (men jag har alltid pratat med henne och klappat henne på kinden och försökt få henne glad) och massor av annat som inte är idealt. 


  • Meal

    Jag bar min son i grodposition när han var 4 dagar gammal och vägde 1600 g Nu vet jag inte hur den sjalen är, men det finns många elastiska sjalar som kan bindas så att de ger god stöd till huvudet. Sök på youtube så får du många bra tips. Min son gillade aldrig att ligga i vaggposition, men grodposition däremot var väldigt omtyckt. Det är ett fantastiskt hjälpmedel, så ge inte upp att använda sjal. Tipsar också om att ta en promenad ute med barnet i sjal. 

  • mikroE

    Jag håller med om grodan, vi bar mycket i manduca och den kan man bara bära groda i (ergonomisk bärsele). Min dotter älskade manducan när hon var liten, somnade ofta innan jag hunnit ut genom dörren fast hon kunde vara helt omöjlig innan.


  • Yamma

    Kanske kan du prova byta till en tunn vävd sjal som är lite svalare? Jag har två sjalar en Tricoslen och en tunn vävd sjal som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag har använt den tunna vävda absolut mest. Båda våra barn har blivit så varma i trikåsjalen.

  • minerva123
    mikroE skrev 2013-04-03 23:14:53 följande:
    Du är en vanlig människa med fel och brister men också många goda sidor och vissa delar av föräldraskapet kommer vara lätta och andra svåra. Du är inte perfekt, du kan alltså inte utföra ditt föräldraskap perfekt så stressa inte upp dig för att du inte kan det, det går helt enkelt inte men du kan och bör göra ditt bästa och sträva efter att göra ditt bästa men du kommer göra misstag och du kommer ibland inte räcka till och då får man börja om och ta nya tag. Man kan be om förlåtelse även till ett spädbarn och även om barnet inte förstår, om inte annat så är det terapeutiskt för dig och du kan ta nya tag. Barnet kommer också att vilja göra saker själv vad det lider och du kommer kunna göra saker utan barnet i famnen eller i sele. Jag tyckte det var konstigt när min dotter första gången gnällde och ålade i min famn och jag inte kunde trösta henne och jag då satte ned henne på golvet för att kunna komma upp och bära runt henne när det visade sig att hon ville sitta själv på golvet och inte i mitt knä och var hur glad som helst därnere. Jag hade inte satt några gränser men hon hade faktiskt satt en gräns åt mig "Mamma, jag kan sitta själv nu och jag vill faktiskt göra det nu. Du får plocka upp mig när jag gnäller dock..." Jag fick mig också en tankeställare att inte hindra mitt barns naturliga upptäckarlusta och behov av att prova nya saker och nu när hon börjar rumphasa och gå runt möbler så försöker jag låta henne upptäcka utan att begränsa annat än om det är livsfara. Jag tror hon är tacksam för hon verkar extremt välmående och alla verkar förundras över att hon är ett så harmoniskt barn med så mycket glädje. Då kan jag säga att jag har gjort maaaaassor av fel och blivit arg på henne, gått på toa och hon vaknat och blivit ledsen, åkt bil och inte kunnat stanna och hon gråtit massor (men jag har alltid pratat med henne och klappat henne på kinden och försökt få henne glad) och massor av annat som inte är idealt. 



    Vill bara säga tack, har läst dina ord många, många gånger och finner dem varje gång så kloka, stärkande och uppmuntrande.

    Tack även till er andra som svarat!

    Min lilla är nu tre månader och är fortfarande en liten närhetsjunkie . Han ratade vagnen helt vid två månader och bärs nu omkring i ergonomisk bärsele och stortrivs. Jag är inte längre så rädd som i början, vi har hittat strategier i vardagen och helt enkelt lärt känna varandra. Han har utvecklats till en tydlig bebis som klart signalerar vad han vill, så det är bara att hänga med.

    Häftigt också att se hur bandet mellan honom och oss föräldrar stärks och utvecklas. Häromkvällen blev han jätterädd vid tre tillfällen när grannen plötsligt borrade i väggen och hans blick letade sig genast till mitt ansikte. Jag mötte hans blick och såg lugn och glad ut och han brast ut i ett leende istället för att börja gråta varje gång. Den tilliten våra små har till oss är ju bara fantastisk! ? ?

    Trevlig sommar till er alla!
Svar på tråden Snälla hjälp en uppgiven nybliven mamma! AP i praktiken?