Hur dela upp vårdnadèn för funktionshindrat barn?

Kan det inte vara en idé att ni byter oftare då? T.ex. 4 eller 5 dagar var.

Ja antingen har ena föräldern ensam vårdnad eller så har man gemensam vilket ni har och det kommer ni nog fortsätta med... Det du pratar om i din trådstart har inget med vårdnad att göra utan det handlar om umgänget. Så din fråga är hur barnets umgänge ska se ut med pappan? Hur mycket/ ofta vill pappan att barnet är hos honom? Vad klarar barnet? Vad skulle ni komma överens om? Utgångspunkten är ju hur barnet klarar av att hoppa mellan två hem.

Avlastningsfamilj varannan helg, kanske.

Jo, klart man kan ha avlastningsfamilj, men det känns lite tidigt..Känner väll att jag vill fixa allt själv. Allt hade ju varit enklare med en normal pappa som ville vara pappa och ville engagera sig så skulle det inte vara några problem :/

Men tack för era synpunkter, jag får prata med pappan och se hur han tycker vi ska lägga upp det..

Kan inte nog poängtera att för barnets bästa så se till att han får komma på kortidsvistelse.

Ni som föräldrar ska orka i många år...... Ta inte ut er redan nu.

Det är ett tecken på styrka att be om hjälp .

Jag skulle också tipsa om korttidsboende. Förstår känslan av att det känns tidigt men det är ingen stor skillnad från förskola!

Visst kan korttidsboende fylla en funktion - om det passar barn och föräldrar. Det gör det ju dock inte alla gånger. Vissa barn mår inte alls bra på korttidsboende, och vissa föräldrar mår heller inte bra av den lösningen. För andra familjer är det toppen och funkar på alla plan. Det är viktigt att som förälder känna in vad som passar just "min" familj, istället för att bara gå på färdiga paketlösningar. Det gynnar ingen i längden, om det skapar mer stress.

För vår familj skulle korttidsboende aldrig någonsin fungera. Det är verkligen på nåder som förskola har funkat, och skola. För ena barnet funkar inte ens förskola än (egentligen för två av dem). Jag som mamma skulle heller aldrig fixa det - med all säkerhet för att jag vet hur barnen skulle reagera.
Jag har å andra sidan pratat med många föräldrar för vilka det fungerat jättebra, och där barnen själva frågar när det är dags för nästa korttidstillfälle. Som sagt, det är individuellt. Känn efter, ts. 

Nu bor jag i en väldigt bra kommun som tar Lss lagen på allvar. Här ser dom på barnets behov och skapar ett kortids utefter det i samråd med oss föräldrar.
Vilket gör att det funkar för alla.

Som förälder är det bra om man har stor kunskap om Lss så man vet vad man har rätt till. Köp inga färdiga paketlösningar som presenteras av kommunen, ställ krav, sammarbeta och gör det så tidigt som möjligt i ditt barns liv.
Desto snarare ni tar kampen desto bättre livskvalité blir det för både barn och föräldrar.

Var inte martyr för det mår ingen bra utav.

Det enklaste när det kommer till rutiner är ju såklart att byta varannan vecka men annars kanske byta samma dagar varje vecka, då kan barnet i framtiden ändå lätt skapa trygga rutiner kring vem han ska vara hos vilka dagar, finns risk att det blir rörigt för ett barn i behov av struktur att byta var fjärde dag eller så. (Finns givetvis modeller för detta också.) Rekommenderar även som andra korttids, min yngsta tjej jag haft hos mig via soc var 3 år och funkade jättebra, då var hon hos mig varannan helg, fredag efter dagis tom måndagmorgon.

Ja, det är helt klart så att LSS här i kommunen kunde förbättras. Men att korttids rakt av skulle passa för alla - oavsett anpassning - är faktiskt rätt naivt. För sonens del så har vi jobbat med inskolning på förskola i två omgångar, nu senast under hösten. Han hade en erfaren pedagogisk resurs på fulla sin tid, "eget rum", all tid anpassades helt efter honom, jag var med hela tiden och handledde - för sonen fick ångest direkt jag inte var inom synhåll. Trots det klarade han pga sina perceptuella svårigheter inte ens att vistas i lokalen i två timmar utan att vara helt och hållet slut när han kom hem. Vid många tillfällen satt han i soffan från 11 på förmiddagen och till läggning, helt apatisk. Kissade ner sig, bajsade där han satt, orkade inte äta. Att jag skulle ha kunnat lämna honom på förskolan ens en halvtimme kom aldrig på fråga, och vi fick till slut avsluta inskolningen - igen - för att han helt enkelt inte mäktade med utan backade i sin utveckling. Det fanns inga fler anpassningar att göra. Hur han upplevde det hela kunde han själv beskriva för oss, och om man som förälder går emot de orden så bör man nog se över sitt föräldraskap.
Barn behöver inte heller ha så stora svårigheter för att det inte ska fungera. Jag skulle kunna ge dig flera namn bara här från forumet, namn på kunniga, drivna och erfarna föräldrar som provat korttids men som fått ge upp den idén - trots ordentlig anpassning. Där handlar det om barn som "hållit ihop" under sin vistelse på korttids, men där tiden i hemmet sedan varit en non-stop stegrande ångest inför vissheten hos barnet att det snart var dags för korttids igen. 

Korttids passar inte alla, oavsett hur mycket du anpassar. Jag är den första att erkänna att man behöver avlastning i någon form, men avlastning som belastar barnen belastar också föräldrarna sekundärt. Den hjälpen stjälper. Jag tror som sagt också att korttids många gånger fungerar jättebra, men för alla? Skitsnack.

Vi har delad vårdnad om pojken som nu är tre (har autismspektrumdiagnos). För oss har det fungerat med 3-4 dagar var. Halva veckan och halva veckan, byte på onsdag och varierande med veckoslutet. Vi vill ha kortare tider dels för att pojken är så liten ännu, dels för att vi skall orka. Med ett specialbarn blir en hel vecka ensam väldigt tung och med en halv vecka kan man också ha regelbundna program vissa kvällar. Det här har fungerat bra för oss.

Tack för era svar! :) Korttids tåls säkert att fundera på om något/några år i allafall! Har bra med assistans så det funkar som det är nu iaf. Men att kanske byta efter 4-5 dagar eller något, så man inte har en HEL vecka. Får se hur vi gör..

När vi ändå är igång undrar jag lite om hur jag går tillväga om jag vill få sonen "undersökt" i ett annat landsting?  Känner mig inte nöjd här i Sundsvall även om jag varit på läkaren på HAB om att vi måste "göra något" Ska iofs göra en EEG snart och mycket prover har tagits. Har hört om många som vänder sig till andra landsting? Jag vill få träffa någon specialist, som har sett mer än de har här på hab. De är ju jätteduktiga på "vanliga" diagnoser, men på det sätter vår son är verkar de inte alls bekanta med och jag bara känner att tiden rinner iväg och vi inte gör något, även om vi har träningsprogram osv, men känns inte som jag kan få ro i mig förrän jag VET att vi gjort alla tester och utredningar och då vill jag träffa en annan läkare. Ska man begära en remiss? Om man inte får en remiss...vad kan det handla om för pengar om man ska bekosta det själv?

Läkaren här säger "Vi har gjort allt" men när jag pratat med andra som haft samma bekymmer med vården så kan det ju vara så att dom har gjort allt som dom kan HÄR. Det kan ju skilja sig mot för vad läkarna i Uppsala elr Umeå kan göra menar jag..

:)